Skriven 1881, meddelad första gången i Dikterna 1882.
Räck mig de väna läpparnes kalk, fast drycken han ger mig
städse i ljuvaste fröjd blandade saknadens kval!
Aldrig du närmat din mun, förrän, gripen av trånad, min ande
slet i de känsliga band stoftet på honom har lagt.
Liksom en fånge vid vinterns slut, när en smekande vårfläkt
spelar från blånad sky in i hans fängelsevalv,
trycker mot gallret sin kind och andas och njuter, men känner
dubbelt i njutningens stund tyngden av bojan han bär;
så när din kyss, så frisk som västan på blommande ängar,
skön som en ros i sin knopp, kom till min fängslade själ,
spratt i bojan hon upp och trängde mot läpparnes stängsel,
ivrig att svinga sig bort, svinga i frihet och ljus
hän till den värld, där ditt innersta jag, du älskade, dväljes,
där, för att, död för mig själv, evigt få leva i dig.
