"Gärna, doktor", svarade ingenjören. "I mitt barndomshem levdes familjelivet i det röda snörets tecken, det är mig en stor glädje att kunna vittna därom. Om så skulle gå, att det engelska beslaget blir så pass långvarigt, att jag hinner hem först sedan min moder dött, så skall detta göra mig mera smärta, än jag kan säga, men då skall det likväl vara mig en obeskrivlig hugsvalelse att minnas henne såsom den moder hon verkligen var. Vi äro sex syskon, därav fyra bröder, av vilka jag är den yngste. Att bli änka och ställd ensam med sex barn är allt annat än en leksak. Men denna prövning blev verkligen en dag beskärd min kära moder. Jag minnes den dagen, som om den varit i går - dagen då min fader dog. Endast några få timmar före slutet hade han oss alla samlade omkring sitt läger. Mor satt på en stol bredvid hans huvudgärd. Far höll hennes hand i sin och talte med en beundransvärd reda och styrka, i betraktande av att han var så klen. Han bad henne icke ge sig utöver av sorg, sedan han insomnat i döden utan förtrösta på Honom, som är änkors försvarare och faderlösas fader. När så mor knäböjde och lade sitt tårdränkta ansikte vid fars bröst, medan han lade sin arm om hennes huvud under det han uppsände en brinnande bön och överlät hela familjen åt Honom, som är fader över allt vad fader heter i himmelen och på jorden, då var detta en stund, som för evärdelig tid inristat sig i mitt minne. Stunden blev vår älskade moders invigning till ett i många avseenden nytt liv, ett liv, varunder plikterna blevo både flera och tyngre, men då ock krafterna voro såsom dagen krävde. Från första stund tycktes hon väl förtrogen med sin lott. De allra närmaste dagarna efter pappas död sågo vi henne icke fälla en tår. Det är väl troligast, att hon likväl gjorde det vid stunder, då hon befann sig allena. Att saknaden och sorgen gripit djupt in i hennes hjärta, det kunde vi läsa i hennes marmorbleka ansikte. Emellertid var det tydligt, att hon ville ge oss barn ett exempel av förtröstan till Gud i nödens stund. Hennes helgade sorg, hennes upphöjda lugn, hennes fullständiga kontroll över sina känslor, allt, allt står så livligt inför mig. Jag förstår, efter vad som nyss uttalats här, att hon stod i skydd av det rosenröda snöret.
Såsom brukligt är, där döden gästat, skyndade många våra vänner till för att beklaga sorgen, men de hunno aldrig fullborda sin avsikt. Mor förekom dem i regel. "Välkommen", brukade hon säga, "men intet beklagande, jag ber! Obeskrivligt tungt föll slaget, men jag är lycklig ändå. Gud är min starkhet."
Alla beundrade mor för det mod och den hoppfullhet hon visade i sorgen och inför det ansvar, som vården om oss barn och vår uppfostran lade på henne. Hon grep sig ock an sina plikter med mycken beslutsamhet och god beräkning. Hon räckte till för oss alla. Och icke nog med det. Den sorg och de prövningar hon själv genomgått hade gjort henne outsägligt öm för andras lidanden. Efter hand vänjde man sig att i vår hemtrakt se i mor en hjälparinna över allt. Vårt matförråd var aldrig stort, men mor fann det alltid tillräckligt stort för att kunna dela med sig därav åt de mest utblottade. Där sjukdom var för handen, och nödig vård saknades, skyndade mor gärna till med sina tjänster. På detta sätt växte allmänhetens kärlek och vördnad omkring henne, och en dag skulle den allmänna tillgivenheten ta' sig ett lika osökt som vackert uttryck. Därom vill jag här berätta:
Några ledande personligheter i vår hemtrakt hade anordnat något slags friluftsbasar till förmån för något välgörande ändamål, som jag dock nu ej närmare minnes. Allehanda mer och mindre genialiska upptåg i syfte att dra' dit folk voro satta i scen och bland dessa en skönhetstävlan, en sällsam företeelse, i våra nordiska hemländer. Givet är ock, att saken togs mera på skämt än på allvar. Bestämmelsen var emellertid den; att den av de tillstädeskomna kvinnorna, som fick de flesta blommorna fästade vid sin barm, skulle anses ha tagit priset som den vackraste. Männen skulle nämligen vid den kvinnas bröst, som de funno vara den vackraste, fästa en blomma. Ehuru som sagt det hela var anlagt mera på lek än på allvar, var där nog mera än en ung tärna, som rent av våndades i sin hunger efter utmärkelsen. Det behövdes ej heller mycken möda för att kunna se det många av flickorna verkligen berett sig att behaga. Även mor var med vid friluftsfesten. Skönhetstävlan tilltalade henne icke. Hon ansåg nämligen på goda grunder att den kunde bidraga att yttermera höja de unga kvinnornas redan förut tillräckligt stora fåfänga.
Tävlan hade tydligen svårt att komma i gång. Ingen av de närvarande herrarna tycktes hågad att ta' det inledande steget. Och dock väntade publiken med stegrad nyfikenhet. Bland deltagarna märktes en framstående godsägare, tillika kommunalordförande och mycket verksam ledamot av fattigvårdsstyrelsen. I bestyrelsen för friluftsbasaren var han för övrigt också ordförande. Det var för övrigt just denna omständighet, som lät en av de övriga arrangörerna komma på idén att säga åt honom, att han borde först av alla låta sin mening komma till synes, rörande vilken som vore "den skönaste bland kvinnor". Godsägaren var emellertid även han mycket litet hågad. Och, för att säga sanningen, hade han icke varit sympatiskt stämd för denna punkt på fästprogrammet och "skönhetstävlan" var beslutad mot hans veto. Därför, då man stötte på honom i ärendet, skakade han betänksamt på huvudet. Men plötsligt fick han en idé och den mognade med ens. Han gick lugnt fram till blomsterståndet och tillhandlade sig den mest förtjusande ros, som fanns. Med rosen i sin hand stannade han en stund framför blomsterståndet, och hans blickar foro forskande fram över den rörliga tavlan där nedanför. Plötsligt promenerade han genom och förbi hela hopen rakt fram till den plats, där mor stod. En hel hop följde honom nyfiket. Han bugade sig vördnadsfullt för mor och beredde sig att fästa rosen vid hennes hjärta. Mor tog ett steg tillbaka och protesterade. Om det varit en yngre eller en för henne i övrigt okänd karl, skulle hon ha blivit sårad, emedan hon då svårligen skulle ha kunnat tyda det hela annorlunda än som en ovärdig drift. Men sådan bevekelsegrund kunde hon omöjligen tilltro denne högt betrodde samhällsmedlem men protesterade likväl.
"Hör, min fru", började godsägaren; och den kringstående mängden, som redan genomskådat hans tankegång, lyssnade vördnadsfullt, "jag hoppas ni låter mig fullborda min avsikt. I dag är skönhetstävlan, och det är ej närmare angivet, vad slags skönhet, som avses. Människor se vanligen så ytligt på denna fråga. Det må tillåtas mig att här ge uttryck för den uppfattning av skönhetsbegreppet, som med åren vunnit stadga hos mig. Jag känner sålunda intet skönare än det uppoffrande sinnelaget, viljan att leva icke för sig själv utan för andra. Hos den människa, varest sådan vilja är för handen, har jag funnit, att den alstrar ett väsensbehag, som gör, att jag alltid känner mig dragen till henne. Välan, min fru, ingen bland alla här närvarande torde närmare än jag känna, huru mycket ni uppoffrat er för de prövade och lidande här i orten. Ofta ha vi stött samman i nödens boningar, jag, driven dit även av den skyldighet, som mottagna förtroendeuppdrag ålagt mig, och ni driven endast av edert hjärtas kärlek. Sålunda sett, är ni, min fru, den skönaste av oss alla. Om vår dyre frälsare profeterades det, att han var "den skönaste bland människors barn" - ja, att han var "utkorad bland mång' tusen", "vännen vit och röd". Och likväl fastslår profeten, att "han hade intet utseende, som behagade oss". "Intet utseende", och ändock "den skönaste". Hans härlighet var hans stora kärlek. Er kärlek är det, kära fru, er stora uppoffrande kärlek, som berättigar till den utmärkelse, som gives vid denna originella tillställning. Som den unga tärnans rodnar ej er kind mera, och hennes spänstighet i hållning är ni ej mäktig. Behagfullt som världsdamen bär ni ej ert huvud, och ur blicken lyser ej ungdomens tändande eld, men kärleken till nästan strålar från ert hela väsen. Tag utmärkelsen såsom mer än välförtjänt."
Och därmed fäste han rosen vid hennes barm. Mängden, som hittills förhållit sig andaktsfullt tyst, brast härvid ut i en storm av bifall, och omedelbart därpå belägrade man blomsterståndet. Man slets om rosorna, och snart nog var mor höljd i rosor och blommor. De unga damerna voro nästan ivrigast att smycka henne. Detta var tydligen den för dem lägligaste upplösningen av det spänningsfyllda äventyret. Nu behövde ingen gå och känna en gnagande avundsjuka. När det ej fanns rum för flera blommor på bröst och skuldror eller i hennes hår kastades all den doftande härligheten för hennes fötter. Störst blev jublet, då ett par hurtiga flickor av sannskyldig nordisk skönhetstyp, ett par, som, om tävlingen fått det först tänkta förloppet, nog blivit bland de mest gynnade, togo mor emellan sig, lyfte henne upp på sina skuldror och buro henne i triumf över fästplatsen.
Ja, så kände alla, att skönhetstanken hade aldrig blivit sannare tolkad än den gången.
Vid vår familjebön på kvällen samma dag hörde vi mor med en rörande innerlighet bedja Gud om nåd att göra sig förtjänt av allt det förtroende och all den ynnest, som under dagens lopp strömmat över henne.
"Ja, detta är berättelsen om, huru min mor vann priset i en skönhetstävlan", slöt den unge dansken.
"Well, ingenjör", yttrade doktor Hogland, "vi äro tacksamma för eder berättelse, och efter den önska vi så mycket innerligare, att det måtte beskäras eder förmånen att se henne ännu en gång i livet. Det bör under alla förhållanden vara en tröst för er att veta, att, såsom hon levat i skydd av det rosenröda snöret, skall hon ock dö i skydd av samma hägnande kraft."
Alla hade gripits av dansk-amerikanens berättelse, och särskilt var detta fallet med den gamle skåningen, som fällt tårar av rörelse.
"Och ni, gamle vän", fortfor doktorn, nu vänd till skåningen, "ni är från Filadelfia. Det måtte ha skett underbara ting under Billy Sundays väckelsekampanj där sistlidne vinter. Ni var med vid Billys möten, inte sant? Och ni vill förtälja oss något därom? Den store evangelisten måtte ha låtit det rosenröda snöret vaja i all sin härlighet inför Pennsylvania."
