Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genealogiska anteckningar, af K. H. Karlsson. 2. Vapenmålningarna vid fru Ramborgs graf i Västeråkers kyrka (med en bild)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återställande 1870 borttogos, då de ursprungliga
kerubhufvudena (enligt Peringskölds teckning blommor),
som voro öfvermålade med dessa vapen, åter framkommo.
Att vapnen voro yngre än själfva grafhvalfvet framgår
ju ovedersägligen af att de målats öfver dessa
kerubhufvuden eller blommor, med hvilka nischen från
början varit prydd, men att de tillhört 1600-talet
vill jag bestrida. Peringskölds yttrande, att på
altartaflan till dem fogats på högra sidan Bjelke- och
Flemming-vapen samt på vänstra sidan Tre rosor och
Flemmingvapen ådagalägger tydligen, att han förmått
skilja mellan äldre och yngre vapen, och man har
därför rätt att med honom anse vapnen i grafnischen
tillhöra en äldre tid än dessa nytillsatta vapen. – På den
ofvan anförda lappen förekomma vidare förutom
dessa vapen endast sköldar, härstammande från
medeltiden, och ej något enda yngre vapen. Tecknaren
däraf har således också uppfattat dem såsom gamla. Då
dessa andra vapen enligt Peringsköld efter kyrkans
brand år 1662 öfverkalkades, måste teckningen vara
äldre än detta år.
Fru Ramborgs fader var lagmannen Israel Andersson
(And), hvars sigill
[1]
visar en sköld med tre änder på
en snedbjälke. Tydligen är detta det ena af de båda
öfversta vapnen i grafnischen, och i så fall bör det
andra vapnet hafva tillhört fru Ramborgs moder. Hon
hette Ramfrid Göstafsdotter och hennes sigill
[2]
visar fru Ramfrid knäböjande inför den heliga Katarina,
men någon vapensköld förekommer ej i detsamma. – Genealogerna
på 1500- och 1600-talen hade emellertid
ingen kännedom om till hvilken släkt hon hörde. Det
är därför otänkbart, att en vapenritare på 1600-talet
utan ringaste anvisning skulle kunnat gifva henne
lejonvapnet. Något särskildt intresse torde ej
heller funnits under denna tid att smycka kyrkor med
medeltida vapen, såframt de ej utgjorde nödvändiga led
i något anträd, hvilket dessa ej äro. – Peringsköld
anför visserligen vid sin förklaring öfver vapnen,
att fru Ramfrid var af den kungliga folkungaätten,
men denna uppgift har han tydligen hämtat från intet
annat än just denna krönta lejonbild, och den är
äfven oriktig, ty ingen medlem af den kungliga
grenen af denna ätt har burit namnet Göstaf. – Vi
skola emellertid i det följande söka klargöra,
till hvilken släkt fru Ramfrid hörde och om hon ej
möjligen haft rätt till lejonvapnet, dock utan krona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
