Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samuel Triewald och Teutsch-übende Gesellschaft i Hamburg, af Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första sammanträdet hade man roat sig med
föredragandet af några usla dikter, och sedermera
underkastas ofta tyska diktsamlingar en ganska
hårdhändt kritik. Dessutom diskuterades språkliga och
litterära frågor. Att af protokollen få någon klar
inblick i sällskapets litterära partiståndpunkt,
är ej lätt. Dock märker man tydligt en opposition
mot den andra schlesiska skolan. Man uttalade sig
emot alltför vidlyftiga metaforer, man beslöt att
endast i undantagsfall använda två epitet till samma
ord, och vid ett annat tillfälle fördömde man de
s. k. »Pegnitzherdarnes» begär att själfva uppfinna
onomatopoetiska ord. I dylika angrepp och i hela den
sträfvan efter tankereda och klarhet, den fordran på
förnuftigt innehåll i dikten, som genomgår sällskapets
verksamhet, märker man tydligt ett inflytande från den
franskklassiska kritiken. Man märker det framförallt
i den minutiösa granskning, som sällskapet utöfvade
öfver sina egna alster. Alla de råd, som Boileau
gifvit skalden i »L’Art poétique», att gång på gång
polera sin dikt, att stryka och lägga till och att
underkasta sig sina vänners stränga censur, hade
man här tagit ad notam. Och man gick till verket med
äkta tysk grundlighet. Ett enda ord i en dikt eller
en öfversättning gaf ofta anledning till timslånga
diskussioner. För att vid dessa tillfällen ha lämpliga
uppslagsverk till hands beslöts, att hvar och en af
medlemmarna skulle taga med sig en bestämd bok till
hvarje sammanträde. Triewald åtog sig att medföra
»Spatens Sprachschatz», en sorts etymologisk ordbok,
under det att Brockes, som var mer uteslutande skald,
skulle medtaga »Hübners Reimregister». Man delade
äfven Boileaus förkärlek för det korta och afslutade,
ansåg som han, att »en enda felfri sonett är värd
ett långt poem». Epigrammet är därför den diktart
man hufvudsakligen finner företrädd i sällskapets
»Acta», och äfven tillfällighetspoemen få ofta formen
af korta »sinndikter». Förebilderna äro hämtade
från de mest skilda språk och litteraturer. Man
ville, som protokollet säger, fä en inblick i
mänga nationers tankar och skrifsätt och jämföra
deras »delikatesser». Flertalet stamma dock från
Frankrike och tillhöra den preciösa småpoesien. Man
stod nämligen i Teutsch-ubende Gesellschaft –
liksom öfverhufvud vid denna tid i hela Tyskland –
i realiteten ännu på den preciösa smakens mark. I
princip bekände man sig till Boileaus kritiska
evangelium, men man försonade hans läror med den
förkonstlade salongsdiktning, som ungefär samtidigt
trängt in från Frankrike och i Tyskland kallades
»galant lyrik». Man uppfattade den som ett utslag af
fransk esprit, och dess lätta, graciösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
