Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författaren till »Min son på galejan», några anteckningar, af J. W. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Författaren till »Min son på galejan».
[1]
Några anteckningar.
I.
En bortglömd graf.
Ingen grafkulle, än mindre någon minnesvård,
utmärker platsen, hvarest stoftet af en bland
Sveriges snillrikaste författare, Jakob Wallenberg,
företrädesvis känd genom sin originella reseskildring
»Min son på galejan», fått sitt sista hvilorum.
Mången vet ej ens, hvarest hans graf är att finna,
fastän hela Sveriges folk under mer än ett århundrade
med alltid lika stor förtjusning läst och beundrat
hans ofvannämnda öfverdådigt roande och i sitt slag
oöfverträffade reseskildring, som mer än andra varit
och ännu är en af våra mest lästa folkskrifter.
Själf uttalade han, då seglen sattes till och han som
skeppsprest om bord på ostindiska kompaniets skepp
»Finland» för första gången under en längre tid
lemnade fäderneslandet, sitt farväl till fosterjorden
i följande rimmade rader:
»Kung Ludvig i Paris! Om du än säga vill:
Tag ett af mina slott och buga dig dertill!
Så bugar jag igen, men lemnar dessa slotten
Mot minsta torfva jord på Sveriges kära botten.
Dess fröjd liksom dess lust är manlig, sund och ren,
Der såg jag ljuset först, der samlas mina ben.»
Och vid ett annat tillfälle:
»Om man bland tusen land mig valet velat gifva,
Dig endast valde jag, o, dyra moderjord!
Din barm min vagga var, den ock min graf skall blifva.»
Han, som så diktade, han fick visserligen sin önskan
uppfylld att en gång få hvila i svensk jord, fastän
den torfva, hvarunder stoftet gömmes, är af alla
opåaktad och förgäten, der den obemärkt grönskar
i en afskild och undangömd bygd, hvarest minnenas
helgd så lätt förbleknar för lifvets små hvardagliga
bestyr och sträfvanden. –
Midt ibland de små byggnaderna i den lilla köpingen
Mönsterås, belägen invid den långt inskjutande viken
af Kalmarsundet, höjer sig församlingens i början af
1840-talet nybyggda kyrka, som visserligen ej utmärker
sig för någon särdeles tilltalande byggnadsstil,
men dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
