Tvänne år ha svunnit.
Helt nära Fredensjö herregårdsbyggnad på en utmärkt vacker plats reser sig ett nybygge, vars hela stil bär vittne om, att det är avsett för något allmännyttigt ändamål. Där inne i de luftiga och sin fullbordan sig närmande salarna arbeta snickare, målare och skulptörer med, som det synes, stor brådska. Från sal till sal skrider med lätta steg och med sol och värme i blicken en yngre kvinna. För varje gång hon visar sig på en tröskel sker det med ett vänligt och glatt »God dag, mina vänner!» och då släppa karlarna genast det de ha för handen, sträcka på sig och blotta sina huvuden. Den unga kvinnan är inspektorens fru; och på hela godset med dess talrika befolkning finnes ingen, som är som hon älskad och vördad.
- Detta månde väl bli något det för våra kära sjuklingar!
Hildur såg sig omkring och njöt tydligen obeskrivligt vid anblicken av de omsorgsfulla anordningarna i det blivande sjukhemmet, avsett för godsets och traktens befolkning.
- Ja, svarade den till synes äldste av arbetarna, och Gud välsigne er, kära fru, för detta och allt annat, som ni lyckats åvägabringa, sedan ni kom hit till godset!
Den gamle mannen strök med sin högra blusarm bort svetten från pannan och tog samtidigt den tår, som från hans rörda hjärta smugit fram i hans öga.
Ingenting att tala om, sade den unga familjemodern. Allt är ett verk av Herrens hand; och om han därvid täckes använda mig eller någon annan till redskap för utförandet av sin vilja, så låtom oss räkna det som en outsägligt stor förmån. För den raskhet och den omsorg, varmed ni ha utfört edert arbete, skall Gud löna eder.
Efter detta avlägsnade sig fru Lövstam.
- Högst egendomligt i alla fall, yttrade en av arbetarne, vilken makt denna unga kvinna har över vår baron. En sådan genomgripande förbättring av våra bostäder, som den hon utverkat, hade vi väl fått petitionera om i evighet, att vi ändå fått den.
- Ja, inföll en annan, som just höll på att slå de sista spikarna i en golvtilja, nog har jag haft mina duster med gubben om både det ena och det andra. I minst tio deputationer har jag varit invald. I flesta fall har man fått en skopa ovett för besväret, och ett par gånger har jag t. o. m. varit med om att bli körd på dörren. Men den där hon måtte begripa, huru hon ska' ta' tvärviggen, hon.
De sista orden uttalade han sakta och till ett dundrande ackompanjemang med hammaren, då han slog in den sista spiken i golvtiljan.
- Nå, men ett sådant hem som detta för sjuka och nedbrutna - vem har vågat hittills tänka en tanke däråt?
Dessa ord yttrades av samme gamle man, som nyss förut fällt en tår av tacksamhet.
- Du säger du, fortfor den gamle, att hon vet, huru hon ska' ta' gubben. Ja, jag tror hon vet, huru hon skall ta dig med, Adolf. Det tyckes ha blivit folk av dig, se'n hon börja inträssera sig för dig, min gosse.
Karlen med hammaren, en f. d . fyllerist och slagskämpe, log i blygsamhet och slog sina hammarslag med fördubblad kraft, likasom hade han därmed velat avvända fortsatt erkännande från den äldre arbetskamraten.
* *
*
Från platsen för nybygget kunde man över en obetydlig dalsänka se bort mot den i sin åldriga stil ännu ståtliga herregårdsbyggnaden, Fredensjö, baron Montairs residens. De alldeles in på byggnaden växande lummiga träden dolde till det mesta komplexets nedre del. Med sina övre blomprydda balkonger, sina vimplar och spiror sköt det upp liksom ur en bädd av löv och blomster. På en av dessa balkonger sågs samtidigt med i början av detta kapitel skildrade händelser baron Montair sitta inbegripen i samtal med en annan av ortens inflytelserika män, officer och chef för ortsregementet. Vi uppfånga en del av deras samtal.
- Nå, hur slog det ut med den där inspektoren bror engagerade för ett par år sedan. Jag vill minnas det gällde några säregna förhållanden då?
- Jaså, han! Jo-ho förträffligt. Ärlig i bottnen och trägen vid allt sitt arbete. För övrigt har jag icke så noga reda på honom. Jag har mycket mera att göra med hans hustru, den välsignade själen hon håller ju på att skapa om både stort och smått så väl vid godset som i sågverk och kvarn.
- Och skapar om dig med, kanske?
- Om det ginge så! Gud hjälpe mig, gamle tvärvigg! Och dig med, bror överste!
- Hm, jo, det förstås; men hör, min bäste herr baron! Om du sätter en smula värde på den där unga kvinnan, bör du vaka över hennes säkerhet en smula. Jag såg henne en dag, där hon slagit sig ner mitt i ringen av några karlar nere vid brädgården. Då jag tror mig känna igen ett par utav karlarna såsom ena inbitna sällar, anser jag en sådan där förtrolighet ha stor våda med sig. Tror icke också bror det?
- Jo, visst, det är alldeles säkert så, och jag fruktar storligen, att det blir något elände därav till sist. Det skulle ju lätt kunna hända, att någon av karlarna yttrade ett mindre anständigt ord i hennes närhet, och det skulle helt enkelt betyda, att de andra sloge honom fördärvad på fläcken.
- Å hå, menar bror på det sättet?
- Jo, det är just, vad jag, menar. Annan fara är absolut utesluten.
- Måtte vara något egendomligt med din inspektorsfru då.
- Jo-jo men. Hon har ett inflytande över människorna, som är oförklarligt från andra synpunkter än den, att vår Herre och frälsare själv intagit hennes hela varelse. Hon hade icke varit här många veckor, förrän hon skaffat mig ett högst sällsamt huvudbry. Sedan hon övertygat sig om, att jag icke lade mig däremot, började hon samla folket till bibelsamtal och bön här och där i hemmen. Jag ansåg att förfarandet i varje fall icke kunde skada, men reflekterade i övrigt litet eller intet däröver. Men döm om min häpnad, då en dag min mjölnare kommer upp till mig och under tårar och böner bekände, att han, sedan han själv sett sig tillgodo utöver, vad han hade rätt till, hade lämnat felaktiga rapporter, angående sina mjölleveranser. Nu bad han mig först förlåta honom och sedan stipulera de bestämmelser, efter vilka han kunde få gottgöra mig de lidna förlusterna. Jag bad karlen gå hem bara och sköta sig och sin kvarn bättre och se'n hålla mun med hela historien. Men pass på, om inte dagen efter tvenne bjässar från sågen kommo och hugnade mig den trevliga upplysningen, att de i flera månader hållit på med att stjäla virke; och nu bådo de om successivt avdrag på avlöningen, tills de på detta sätt gottgjort sin skuld. Mitt gamla samvete slog mig, och vid närmare eftersinnande måste jag ju inse, att karlarne haft för litet betalt och rena fattigdomen varit en av orsakerna till brottsligheten. Gott, jag ökade på stående fot deras och deras kamraters avlöningar med 20 procent. Efter det ledsagade jag dem ut, och, vad får jag se? Jo, i tamburen står en flickslinka och lipar. Tösen måtte för något år sedan haft anställning nere i köket, och nu påstod hon, att hon vid något tillfälle svarat mig ohövligt; och för detta fick hon inte ro för sitt samvete, varken natt eller dag. Nu måtte jag rent av till att skratta, och tyckte allt var på tok. Jag sa' åt mitt tjänstfolk, att de inte fingo släppa in flera syndare, utan i stället visa dem till vår Herre direkt, eller ock till inspektorsfrun. En gammal tvärvigg som jag står inte ut med vad som helst. Efter allt har här blivit lugnt och fredligt. Den polisuppsyningsman, som vederbörande i anledning av bruksdriften här anställt för orten, har nu fått annan plats, och jag står just i beredskap att tillskriva länsstyrelsen och föreslå, att tjänsten härefter indrages såsom varande alldeles obehövlig.
- Aj, aj, för en så'n inspektorsfru du har, bror Montair. Får hon fortsätta, är jag rädd, att du får anledning tillskriva Kungl. Maj:t och förklara även mig och hela regementet obehövliga.
- Ingen orimlighet, bror överste. Om någon makt i världen skall verka militärrustningarnas avblåsande, så måste det vara denna, den kristliga kärlekens - men, vad ser jag! Där nere kommer Hildur.
Mellan popplarnas upp till herregården ledande rad skred fru Lövstam upp mot den vördnadsbjudande entrén.
Hon kommer för att träffa dig, sade den grånade gamle officeren och reste sig, medan han räckte handen till avsked. Vad, är du rädd? Icke precis. Jag gick med italienarna mot Abysinien, jag tror, utan att blinka; men ser du att möta en kristen i den bemärkelse, som jag här fått föreställning om, det är, för en gammal gynnare som jag, nästan - ja, jag skulle vilja säga - litet förmätet.
Tigande tryckte de gamle männen varandras händer och
skildes.
