Tre minuter blott stannade tåget. En del passagerare stego av, och några stego på. Det ena som det andra måste ske fort. Ett av kupéfönstren fälldes ner, och ut därigenom sträckte sig en yngre kvinna, medan hon räckte handen åt en på perrongen kvarstående väninna av ungefär samma ålder.
- Säg, lilla du, har du fått med alltsammans?
- Vart enda grand, så vitt jag vet. Tack kära, snälla du för all kärleksfull hjälp. Gud löne dig!
- Det är just, vad han gör. Se här, vad du tänkte glömma!
Kvinnan därutanför räckte henne ett poesialbum.
- Ack, vad du var snäll! Nå, du har väl skrivit i det?
- Det är det du har att se efter.
Men nu hade tåget satt sig i rörelse. Med sin hand ännu sluten i den avresandes följde den kvarvarande med några stek, till dess den starkare farten skilde dem åt. En viftning med handen, ett leende, ett kärlekens och vemodets, och skilsmessan var fullbordad.
Vår resenär drog upp fönstret och vände hastigt om och in i den lilla avdelning av kupén, där hon förut placerat, utom en hel del bagage, även fyra solbrynta småttingar, av vilka de tre äldsta voro gossar och den yngsta en flicka, knappt årsgammal. Av blott förvåning inför det nya och säregna i omgivningen satt hon mol tyst i det bänkhörn, där den unga modern lämnat henne. Gossarna däremot voro genast i färd med att tillskansa sig det bästa möjliga utrymmet vid det motsatta fönstret. På bänken mitt emot den, som den unga frun annekterat för sig och barnskaran, satt en äldre herre, som, av alla tecken att döma, kände sig mycket litet trakterad av det nyinkomna ressällskapet. Innan de små »fridstörarna» anlänt, hade han suttit fördjupad i läsningen av ett av de större huvudstadsbladen, det han till hela dess bredd vecklat ut och kvarhöll mellan fingerspetsarna. Det tycktes nu i alla fall omöjligt att i ro fortsätta läsningen. Över bladets övre kant sköto oupphörligt olycksbådande blixtar mot inkräktarne. Om den gamle mannen hyste några särdeles moderna åsikter i befolkningsfrågan är obekant; kanske kunde barnen synas även honom vara en Guds gåva, blott han slapp dem som ressällskap. Av de tre gossarna hade den yngste hunnit så pass långt i växten, att han med ansträngning fick näsan i jämnhöjd med kupéfönstrets nedre kant. Då nu i alla händelser detta var för litet för att möjliggöra en överblick av terrängen därutanför, voro extra åtgärder nödiga. Några få decimeter från golvet fanns på kupéväggen en avsats, och sådana undgå som bekant ej lätt »uppåtsträvande» piltars uppmärksamhet. Den knubbiga lilla foten hade redan fått sitt fäste. Men för att lyfta hela det viktiga lilla karlämnet till den åsyftade höjden, sökte nu även handen ett stöd; och då den gamle herrns trinda knä råkade skjuta fram alldeles invid, föreföll det en treåring vara endast helt naturligt att låta detta tjäna i förenämnda syfte. Att den lilla handen samtidigt omslöt en halväten södertälgekringla hörde ju icke till saken; och med ett sålunda utfört krafttag hade liten pilt förskaffat sig observationspunkt. Men, o ve, på den gamle mannens pantalonger lågo efter detta några kringelsmulor. Det krasmade till i huvudstadsbladet, som häftigt hopvecklat, föll till golvet. Ett det kränkta humörets mulna drag, flög över den gamles ansikte, och ett obestämt murr-murr trängde över hans läppar, medan han såg på smulorna med en blick, som kunde ha föranlett allt vad södertälgegummor heter att samlas till protestmöte. Just som detta hände, inträdde barnens mor i kupéavdelningen.
- Ack förlåt oss, bad hon; barn förstå så litet; och jag borde ju ha vakat över dem; det är nog allra mest mitt fel, men det skall i alla fall icke upprepas.
Den unga modern hade, samtidigt med att hon talade, med några lätta slag av sin näsduk avlägsnat de olyckssaliga smulorna.
- Se så där, fortfor hon, nu syns inte en smul.
Därefter tog hon upp huvudstadsbladet, vek samman det med en uppfostrad kvinnas omsorg och behag och räckte det åt den gamle med ett solljust leende.
Mannen tog tidningen, sade ingenting och säg ej ens på den vänliga frun, men det mjuka svaret på hans halvt ilskna murr-murr hade tydligen ej förfelat sitt ändamål.
- Några nya påstigna här?
Det var konduktören, som ryckte upp dörren och stack in huvudet.
- Jaha, varsågod! Här äro två, en för mig och en för de båda största gossarna, ingen av dem har fyllt 12 år.
- Nå, än den där då?
Konduktören pekade på den lille kringelmannen. Han har inte fyllt tre år ännu.
- Skall det vara säkert det?
- Naturligtvis, annars uppgåve jag det icke.
- Hå hå, det skall man aldrig lita på.
Tjänstemannen drog till dörren och fortsatte till nästa.
Den unga kvinnan, som visste sig i hela sitt liv icke ha sagt en osanning, kände sig smärtsamt sårad över konduktörens ord, men var väl på sin vakt mot varje frestelse till bitterhet. Den gamle mitt emot kunde däremot ej låta saken utan vidare passera. Han kastade en vredgad blick efter konduktören och mumlade: »Oförskämda slyngel.»
På något egendomligt sätt skulle han härefter ej ha tålt, att någon tillät sig något snäsande ord mot den kvinna han hade framför sig.
- Ack, säg ej så, svarade kvinnan. Tiden är nu en gång sådan, att människorna skola ha fördomar mot varandra och misstro varandra. Den där konduktören hade nog intet särskilt behov av att såra mig. Han är blott ett barn av sin tid och vill därför gärna se bedrägeri i så gott som allt. Det där är mycket ledsamt, men allt förändras, när Guds kärlek blir uppenbar i oss.
Den äldste resenären fäste en undrande blick på kvinnan, men sade inte ett ord. Så förgick en god stund. Värmen och vagnens vaggningar hade tyngt på de båda små fripassagerarnas ögonlock, och de lågo kort därpå utsträckta på bänken, sedan ömma modershänder där rett dem bekväma läger. De två äldsta gossarna kunde ej förmås att lämna fönstret, genom vilket deras tjusta blickar uppfångade de hastigt växlande scenerna därutanför. Åldermannen började visa tecken av dåsighet. Åtminstone gjorde han flera, ehuru till synes fåfänga, försök att passa in sitt grånande huvud i vagnens hörn. Hans kvinnliga reskamrat, som såg hans bemödanden, reste sig upp, grep en mjuk schal bland sina effekter, den hon sammanvek till en kudde.
- Tänk, om jag finge lov, yttrade hon med en röst så varmt förtrolig. Se så där, blir inte det där bra?
- Bra, riktigt bra, muttrade den gamle och lät sitt hufvud känna behaget av det mjuka stödet.
Hans ögon slötos dock blott till hälvten, ty de sökte nästan ofrivilligt den unga familjemoderns anletsdrag. Den gamle mannens rika livserfarenhet blev honom till god ledning, då han i förstulenhet granskade denna kvinna. Hon var ung, kunde knappast ha hunnit 30-talet. Anletsdragen fängslade med både intelligens och fägring, ehuru den senare höll sig i ett falnande stadium. Blickens strålar och kindens rosor voro ej som förr. Men i det de hade vikit, hade de blott till klarare åskådning släppt fram djupet av en av kärlek genomträngd själ, varigenom åt dragen förlänats denna fägring, som man ser på, och ta'r intryck av, som vara. Sådan såg hon ut; och rosorna och strålarna återfann hon på fyra par kinder och i fyra par ögon omkring sig. Även hennes dräkt gav mannen ur det hårda livets skola anledning till reflektioner. Han uppfattade utan svårighet, att här gjorts allt, vad egen hand förmått, att få fram det passande och klädsamma, t. o. m. i det av modets lag utdömda. Det låg harmoni och smak över det hela, men med säsongens krav hölls ej måttet. Den enkla hattens enkla klädsel hade väl piffats upp och fått styrsel, men att materialet var från i fjor låg i öppen dag. »En hård kamp för tillvaron, antagligen», sade den gamle för sig själv, men fann henne vid fortsatt betraktande allt mer och mer tilldragande.
Från molnfri himmel må väl solen stråla i sitt majestät, men den bländar ju allt, och ögat finner ingen hugnad. Men se, det händer att ett digert moln närmar sig, gömmer en del av dess strålar i sitt mörka sköte och täcker en del av dess skiva. Ack vilken obeskrivlig syn blir det ej för ögat att skåda det guldkantade molnet och huru täckt blir ej landskapet därunder! Så täcker under stundom de jordiska bekymrens moln vår levnad delvis, men då blott för att bringa till åskådning det bästa i oss.
Den gamle mannen satte sig plötsligt upprätt och såg på klockan. »Hm, strax framme», mumlade han och började ordna sina tillhörigheter. Sedan allt var klart för avstigandet, satte han sig ännu en gång framför kvinnan. Den gamle herrn var på intet sätt »kavaljersmässig» och kände föga om de oskrivna lagarna rörande konversation med en för honom vilt främmande dam. Om hans fråga var lämplig eller inte, så drog han likväl till:
- Va' heter fruns man? Ja, hm det vill säga, det förstås, det angår ju icke mig. Ursäkta!
- Åh för all del, min herre må så gärna fråga. Min man heter Lövstam, Alfred Lövstam. Han har haft plats som inspektor men har, sedan vid godset inträffat förändringar med avseende på ägare, blivit utan.
- Han har ingen plats nu då?
- Nej, men vi hoppas han snart skall få.
- Tänker det! Var bor herrskapet?
- Vid Ringla.
- Jaså, jaha, här stiger jag av, får nu tacka sa mycket, jag är egentligen en gammal tvärvigg, ni får väl lov ursäkta.
-Ingen orsak, Gud välsigne er!
Den gamle var redan ute i korridoren, men återvände om ett ögonblick.
- Hör, skulle äldsta pysen kunna få följa mig ut med det här?
Han höll fram ett litet filtpaket.
- Mer än gärna. - Gösta, raska på nu!
-Hör gosse, sade den underlige gamle, då tåget stannat, och de hoppat ned på perrongen, har du någon ficka?
- Ja, visst!
Pojken höll upp fickan på sin kavaj.
- Se så, jaha, det är bra, opp nu igen, så att du inte blir efter.
Den gamle stack för ett ögonblick sina fingrar i gossens ficka och lyfte honom därpå åter upp på tåget, som i detsamma satte sig i rörelse.
Gösta rusade in till sin unga mor.
- Mamma, mamma, se här, vad jag fick av den främmande farbror.
Han höll fram en tio-kronosedel för hennes blickar.
Fru Lövstam sprang fram till fönstret, men den egendomlige gamle fanns ej mera inom synhåll.
I själva verket var han dock ej långt borta. I stationens väntsal stod han och skrev i en anteckningsbok: »Alfred Lövstam, inspektor, Ringla.»
- Kan vara bra att ha till hands, mumlade han för sig
och stack bok och penna i fickan.
