Byn ägde icke mer än en enda gata, om den ens kunde hedras med detta namn, ty den var helt enkelt en mindre väg, utan spår av stenläggning, och oförsvarligt illa hållen. Vid den ena sidan lågo en fem, sex dåliga hus i en rad, vid den andra sågos några bondgårdar, på så långt avstånd från varandra, att en tämligen stor trädgård fick plats mellan dem. Dessa gårdar kunde vara respektabla nog, med sina breda längor och sin regelbundna fyrkant, men mot den, som vandrade framåt vägen, sågo de rätt ovänliga ut, ty alla vände de ryggen till, d. v. s. de lågo med uthusbyggnaderna utåt Endast på ett ställe, där man lä mnat porten öppen, kunde man se in på gårdsplanen, där icke en levande varelse syntes, utom en hönsfamilj som gick och sprätte i halmen.
Det hade varit en kall och regnig sommar; nu var det också slut med den.
Med händerna nedstuckna i fickorna på sin frånvuxna paletå kom en ung flicka gående framåt gatan. Hon såg glad och hurtig ut: gången hade icke en stadsdams trippande behag, snarare en halvvuxen pojkes slängande fasoner. Med bekymmerslös min grans hon himlens grå skyar, för att se om det drog upp till regn igen Därefter öppnade hon dörren till ett av de låga husen och steg in i förstugan, vilken var jämnt så stor, att dörrarna kunde gå förbi varandra. Hon öppnade även nästa dörr, under en ringklockas ursinniga skrammel.
Detta var byns enda diversebod, det enda ställe där man kunde köpa tobak, kaffe och socker. Ett riktigt kyffe för resten -- lågt, mörkt och nedrökt -- och så denna obeskrivliga lukt av gråpapper, såpa och vad det är allt för något!
En ung man stod bakom disken med armbågarna på den och huvudet lutat över en bok. Hans utseende var lika Ijust och vänligt som bodens mörkt och otrevligt.
Vid den unga flickans inträde rätade han upp sig och bugade. Han såg ganska bra ut. Det blonda håret var vågigt, glänsande som silke och alldeles tillbakastruket. Hyn var kvinnligt Ijus, och det kunde aldrig finnas ett par ögon mer blå än hans. Det var en viss intelligens, som glänste bakom glasögonen, men det låg någonting förtryckt i hela ansiktsuttrycket, och kring munnen märktes ett drag av vekhet, som förstärkt med en enda nyans, skulle övergå till svårmod. Det fanns ingenting käckt, ingenting manligt hos honom; han liknade en av dessa plantor, som av brist på Ijus få vita blad i stället för gröna.
Det föll icke gärna någon in att säga ett ovänligt ord till Axel Möller. Det fanns detta oförklarliga i blick och hållning, som alltid tycktes be om ursäkt. Man kände en ovillkorlig medömkan -- och ändå var han varken sjuk, eller gammal, eller fattig.
Till och med Selma Bergs pojkfasoner blevo något dämpade, när hon talade med honom.
-- Jag kommer inte för att handla, sade hon i det hon gick fram till disken, jag kommer för att be er om någonting.
-- Mig? upprepade han glatt, och en svag rodnad rann upp på hans kinder.
Hon kände sig förlägen. De hade ju visserligen träffats några gånger i prästgården, men det var väl i alla fall rysligt påfluget, det här. Hans skygghet meddelade sig åt henne, och hennes fingrar lekte nervöst med den lösa tråden på segelgarnsrullen.
-- Richard har talat om, att er morfar har en massa teckningar och utkast av er morbror.
Det glänste till bakom glasögonen, det var ett slags tyst bejakande.
-- Jag ville... å, jag vore så tacksam, om ni ville be er morfar... Jag skulle vara så rysligt glad, om jag finge se dem.
Den unge mannen teg och tycktes tveka.
Selma rodnade så att tårarna stego henne i ögonen. -- Hon hade väl varit förskräckligt framfusig.
-- Eller ni tror inte att er morfar...?
-- Morfar, jo. Han vet ingenting roligare än att visa allt det där. -- Han betänkte sig ett ögonblick.
-- Jag skall ga in och säga till mor, sade han raskt.
Han gick in i familjens rum och återkom efter några ögonblick.
-- Var så god och stig in, sade han och höll dörren öppen.
Selma efterkom inbjudningen och trädde in i ett stort vardagsrum, med små fönster på båda sidor. Vid ett av dem sutto mor Möller och hennes dotter, sysselsatta med handarbete.
Selma hade endast sett gumman i kyrkan, men denna skarpnästa fysionomi kom man nog ihåg, sedan man sett den en gång.
Sonen presenterade och den unga flickan yttrade några urskuldande ord för sin djärvhet. De upptogos tämligen sursött, men Selma brydde sig icke därom. Hon kände till mor Möller, som man känner varandra i en sådan liten by, och hon visste att gumman aldrig brukade vara älskvärd. Vad hade hon dessutom med käringen att göra! Och så stack hon händerna i sina kappfickor och antog en äkta gatpojksuppsyn. Det var hennes vanliga utväg, när någon visade sig ovänlig.
Hennes nylikna blick flög kring rummet och stannade så vid en liten tavla, som hängde över en byrå. Det var bäst att se sig om nu: man kom väl inte dit oftare.
-- Har er morbror målat den? frågade hon vänd till den unge mannem Men innan han kunde svara, föll modern in:
-- Nej, det har Axel gjort. När han var barn, klåpade han med sådant där.
-- Ämnar ni bli målare?
-- Nej, det ämnar han inte. Vi ha haft en målare i släkten, och det har varit mer än tillräckligt.
-- Vad det är bra gjort. Herr Möller har bestämt ärvt anlagen efter sin morbror.
-- Då är det också det enda han ärvt efter honom, och det var inte mycket att ha. Det vräktes bara ut pengar på honom, och när han dog, lämnade han ingenting efter sig annat än skuld.
-- Men tänk -- ett sådant namn!
-- Man lever inte av det, skall jag säga fröken.
Mor Möller knep ihop läpparna på ett sätt, som ohjälpligt avskar samtalstråden.
Selma kastade en blick på den unge mannen. Han förstod henne.
-- Morfars rum ligger härute, får jag be er gå den här vägen?
Med en avskedshälsning för värdinnan lämnade Selma rummet, och när hennes ledsagare stängt dörren efter dem, drog hon en lättnadens suck.
De gingo genom ett förmak -- stelt, smaklöst, symmetriskt. Man kunde komma i frysning bara av att se på det.
Nästa rum bar en helt annan prägel.
-- Det är mitt, sade herr Möller.
Selma såg sig omkring. Hon hade denna vakna blick, som uppfattar allt, ända in i de minsta detaljer.
Det var ett tarvligt rum, men det såg bebott ut. Man skulle kunna sitta där timvis och ändå ej känna sig ensam, till den grad hade ägarens smak tryckt sin stämpel på allt.
-- Ni läser mycket, sade gästen och såg sig omkring.
-- På var ledig stund.
-- Vad för något? frågade hon och betraktade ryggarna av några band, som förskrevo sig från en lantlig bokauktion. A, romaner! Läser ni ingenting annat?
-- Jo, poesi; det tycker jag bäst om, och så historiska arbeten. Läser fröken aldrig romaner?
-- Jo, det förstås, men jag läser också filosofi och fysik.
Hennes oefterhärmliga ton gick alldeles förlorad för honom; han var alltför naiv för att skratta. Tvärtom, han kände nästan beundran.
-- Är det inte svårt? frågade han skyggt.
-- Det beror på hur man tar det, svarade hon lätt. Hon började redan känna sin överlägsenhet.
-- Spelar ni fiol?
-- Ja, ibland.
-- Av vem har ni lärt?
-- Jag har lärt mig det själv, mor har aldrig velat kosta på mig.
-- Och det där lilla pianinot, är det också ert?
-- Ja, men det är mycket dåligt, jag önskar jag hade råd att skaffa mig ett nytt.
-- Råd? eftersade hon. Man visste ju att mor Möller var rik.
-- Ja, råd, upprepade han leende.
Hon nickade för sig själv på ett mycket förnumstigt sätt, som tycktes säga: nu förstår jag.
Överallt i rummet fanns så mycket som kunde locka, allt sådant som skulle förtjusa en skolpojke som "samlar". Mossor och stenar, stora snäckor, pilspetsar av flinta, och -- det bästa av allt! -- ett litet akvarium av primitiv beskaffenhet med ''vattenbusar'' och ödlor uti. Men det kunde icke passa sig att stanna där längre, och så gingo de vidare.
Genom en liten gång eller förstuga kommo de till gubbens rum.
-- Morfar, fröken Berg ber att få se morbrors teckningar, sade hennes ledsagare, i det han steg in och höll dörren öppen för henne. Hans stämma hade här en helt annan klang än nyss.
Gubben satt i länstolen vid skrivbordet och läste. Han reste sig och sköt glasögonen på pannan. Det var anmärkningsvärt vad dottersonen liknade honom, men gubben såg raskare ut.
-- Välkommen, sade han hjärtligt och räckte henne handen.
-- Jag är mycket påflugen, sade hon med en frimodig blick i den gamles ansikte, men för mig finns ingenting roligare än att teckna och rita; jag är alldeles tokig med det... och när jag nu visste att här fanns så mycket att se... Frestelsen blev för stark. Hon brast ut i ett omotiverat litet skratt. Det klingade friskt och gubben tyckte om henne.
Axel stod mitt på golvet och vägde än på det ena benet, än på det andra, med en min som om han stod och njöt av något.
Det var så snällt, så snällt, sade gubben och klappade henne trohjärtat på axeln, som om de varit gamla bekanta.
Dottersonen såg sig omkring med synbart välbehag, fast allt detta måste vara så oändligen gammalt för honom.
-- Fröken, sade han plötsligt, vad tycker ni? Han pekade på en litografi, som hängde mittemot fönstret, över sängen.
Den unga flickan stod stilla och bara såg. Det var själva tanken i denna tavla som slog an på henne -- hon, som ännu levde till hälften i barndomens sagovärld. Där var den ju livs levande, med sköna sagoväsen, svärmiska och förtrollande som själva sommarnatten. Det var någonting för henne!
Axel Möller var färdig att hålla andan, så rädd var han att störa.
Här i morfaderns rum hade de tagit grodd, alla de frön, som naturen nedlagt i hans sinne, här hade de spirat upp utan luft och ljus -- sjukligt och förvridet -- och här hade han levt sig in i den gamles dyrkan av den bortgångne. För honom var det som om konstnärens ande dröjt sig kvar här, och när hon nu stod där i tyst beundran, så var det för hans gud hon böjde sig.
Avstängningen från världen, i förening med moderns hårdhet, hade från barndomen kommit hans viljekraft att krympa ibop till en dvärgkropp, medan fantasien växt ut, så att den kunnat fylla en jättes huvud. Han var en av dessa naturer, som tro sig skapade att lida, endast för det de fått förmågan att giva sig hän i en stämning.
-- O, så hänförande! utropade Selrna och spretade ut med fingrarna i sina kappfickor.
Det inträdde åter en andäktig tystnad.
Hennes åhörare hade intet sinne för komik, och motsättningen mellan hennes fullvuxna frökenförtjusning och dessa oförfalskade slynfasoner fanns icke till för dem.
-- Och vad är det här för något? sade hon och slog med handen ut mot de andra tavlorna, som klädde väggarna. Hon kunde ju inte bli stående där och beundra i all evighet, heller!
-- Alltsamman efterbildningar av hans arbeten. Det brukade han alltid sända hem till mig. Och den här oljemålningen är en modellstudie av hans egen hand, sade gubben med stolthet.
Det var en naken kropp och ett fult huvud, duktigt utfört. Usch, så fasligt! tänkte Selma på sitt pensionsspråk, men sade ingenting.
-- Det skymmer så. Kan jag inte få tända morfars lampa? sade Axel.
-- Vad jag var dum som kom hit så sent! klagade Selma, men det kommer sig av att jag gick en timme på vägen och undrade om jag skulle våga eller inte.
Nu skrattade de, och så var isen bruten; hon kände att hon var deras gunstling.
-- Får jag taga av mig kappan? sade hon. Och gubben hjälpte henne själv, medan dottersonen tände lampan och rullade ned gardinen.
Det var som om de gamla möblerna bara behövt detta. De föreföllo ej längre stela och kantiga Allt passade så förträffligt ihop; det var idel gamla minnen och gamla historier. Vad man kände sig hemma i detta rum!
Dottersonen ställde morfaderns stol till rätta och bjöd gästen taga plats däri. Det glada uttrycket förskönade honom; han såg hurtigare ut än vanligt.
-- Vill nu morfar ta fram portföljerna? sade han.
Den gamle öppnade pulpeten och började plocka ut sina skatter. Selma hoppade fram och satte sig i länstolen. Vad man kunde vara fri hos dessa människor!
Hon lade sig tillbaka över ryggstödet för att se på rummet bakom sig. Lampskenet föll från sidan över hennes uppåtvända ansikte och belyste klart den käcka, outvecklade figuren. Vacker var hon icke, snarare motsatsen, men det var en friskhet, som påminte om en molnfri vinterdag med snö och bjällerklang.
Detta rum behagade henne. Det fanns ingen halvhet, det var helt vad det var. Med obeskrivligt nöje lät hon sina blickar glida kring väggar och hyllor. Där var så instoppat: ingen plats var lämnad tom Och så var allting så mörkt, det riktigt sög lampskenet till sig. Och tänk vad det måtte vara roligt att få riva omkring i alla dessa skåp och lådor! Hon skrattade till.
-- Här är bra trevligt!
Hennes glädje gav återsken i den unge mannens ansikte. Han stod och såg på henne.
-- Se här, sade gubben och lade en lunta studier på bordet. Så drog han fram en stol bredvid hennes, för att kunna förklara allt; och dottersonen stod bakom för att se över hennes axel.
Hon var så intresserad -- granskade och frågade. Därvid såg hon så tillitsfullt in i gubbens ansikte, att hans tystlåtenhet smälte: han blev öppenhjärtig och språksam. Medan de gingo igenom portföljernas innehåll berättade han om denne son, som varit hans levnads stolthet.
-- Se, jag var slätmålare, fröken, sade han, men jag skall säga att jag förstod min sak. Hos mig fick han de första grunderna, och -- ser fröken -- det hade han gott av allt framgent.
Det var gubbens outtömliga glädjekälla, detta, att han givit honom "de första grunderna". Det var hans evangelium, och på det måste han tro, om än allt annat skulle ramla.
-- Jag skall säga fröken att det kostade. Först att hålla honom i skola i Lund -- för se han skulle ju ligga i studien, förstås. För se om man skall bli målare, så duger det inte att bara smeta med färgerna, utan en ska ha reda på både ett och annat. -- Och sen i Stockholm vid akademien. Men jag var ju en duktig arbetare, och större glädje kunde jag ju inte ha än att arbeta för min pojke. Sara, hon förtröt -- förstås -- men inte skulle man bry sig om det.
Sara, det var mor Möller.
Axel gav den gamle en liten tryckning med handen. Han fann icke det sista uttrycket fullt passande. Fröken Berg var ändå en fin dam, och morfar skulle hålla på sin värdighet.
Selma såg upp och log med en blick, som tycktes säga: låt honom tala.
-- Baronen var allt bra hederlig, fortsatte gubben, för han hj alp honom hela tiden, när det knep.
För den gamle slätmålaren fanns det icke mer än en baron i världen, och det var den, vid vars gods han haft anställning.
Och så fortfor han att berätta.
Selma hade detta sätt att helt och odelat höra på, vilket gör ett så angenämt intryck på den som talar, och hennes lilla eftertänksamma min verkade med styrkan av ett raffinerat smicker.
Allt föreföll henne så över måttan intressant -- rummet, människorna, berättelsen.
Nu hade hon glömt den fantastiska tavlan därborta, med månskenet och näcken.
Och under allt detta stod den unge mannen bakom hennes stol och njöt av den glada trevnad hon fört med sig. För honom var hon någonting så helt annat än det vanliga, ty till moderns hus kom sällan andra fruntimmer än bondgummor, eller då och då en rik åbodotter, som hälsade på systern och då sökte visa sig så fin och förnäm att hon knappt kunde tala och röra sig som en vanlig människa. Med en blandning av bonddryghet och penninghöglärd avskydde mor Möller allt vad "ståndspersoner" hette, och trots alla böner kunde hon icke förmås att låta dottern begagna hatt. Schalett skulle det vara.
Det blev sent, men Selma tycktes ej lägga märke till det. Här fanns ännu så mycket att fråga om och taga reda på. Det gladde hennes båda värdar, och på samma gång erforo de en viss ängslan, som när en liten fågel dristigt hoppar in i rummet, och man är rädd att med en enda rörelse påminna honom att han icke är på sin plats. Det är en sådan härlighet att se hans trygga tillförsikt, och ändå vet man ej vilket ögonblick han flyger därifrån.
Ibland, då hon fann en teckning som hon tyckte bättre om än de andra, kastade hon sig tillbaka mot ryggstödet och såg upp i den unge mannens ansikte, för att se om han delade hennes beundran. Då mötte hon alltid hans blick, leende mot henne, men med ett visst drag av svårmod.
Och han såg henne i ful1 belysning.
Hon hade en bred, vit panna, över vilken det gula håret föll i en stripig lugg, näsan var liten och av en putslustig modell, hyn det friskaste man gärna kunde tänka sig, och de tunna läpparna voro så klart röda, att de tycktes målade. Men kanske föreföllo de så emot hakans vithet. Nedre delen av ansiktet var lika skarp och spetsig som den övre bred och fast. Det gav henne ett egendomligt utseende av bestämdhet, på samma gång som det gjorde henne ful.
-- O, så sent det är, och nu är det alldeles mörkt! utropade hon och sprang upp så häftigt att Axel fick en knuff av stolen.
-- Vad kan klockan vara? Hon vände huvudet i alla riktningar för att få syn på den. Halv åtta! då blir jag alldeles olycklig för farbror och faster; jag hinner inte hem till kvällsmat.
Hon for bort till sängen, där kappan låg, och rev den på sig i en handvändning.
-- Tusen tack för detta roliga, sade hon och skakade hand med gubben, under det att hon behändigt fäste hatten med den lediga handen. Men -- ack om jag vore hemma!
-- Jag skall följa fröken, sade Axel.
-- Ja, det är gott och väl. Men -- så mycket skam jag får!
Axel öppnade dörren.
-- Kan man inte komma ut någon annan väg än genom er mors rum? sade hon hastigt.
-- Jo, genom den här förstugan, svarade han och kände själv en lättnad därvid.
De kommo ut på den lilla bygatan. Det var mörkt och ett lätt duggregn slog emot dem.
-- Vänta ett ögonblick, så skall jag springa efter morfars paraply.
Han sprang in och kom strax igen, varefter de begåvo sig i väg. Hon gick tätt intill honom, ty han höll paraplyn.
-- Vi gå väl ginvägen om banbanken? sade han.
-- Ja, svarade hon. Och så tego de en stund.
När de kommo till grinden öppnade han, och de gingo in på den släta järnvägen mellan skenorna, där marken var hoptrampad av banvakternas steg.
-- Går ni inte bättre, om ni håller mig om armen? frågade han.
Hon tänkte efter ett ögonblick, om det kunde passa sig, och så tog hon hans arm.
Regnet smattrade mot paraplyet, ty det blåste starkt. De höllo jämna steg.
-- Det är lärorikt att höra hur andra brutit sig en bana, sade hon.
-- För mig är det nedslående.
-- Hur då?
-- Jag ser hur alla andra komma fram i världen, men inte jag. - - Varför inte ni?
-- Därför att det nu är för sent.
-- Men varför har det da icke blivit av förr?
-- Pengar, pengar! Mor bryr sig om ingenting i hela världen annat än pengar. Förr begrep jag det inte, nu ser jag det.
Hon höll fastare om hans arm än i början, och den ömsesidiga skyggheten var försvunnen. Hon märkte att han skulle ha lust att
tala med henne som med en gammal förståndig människa. Det var ju nästan en uppgift att fylla!
-- Berätta, sade hon hastigt.
-- Vad?
-- Allting. Tror ni inte att jag kan tiga?
-- Det finns ingenting att tala om; ingenting, som kan roa någon.
-- Roa! utbrast hon föraktfullt. -- Precist som om hon icke för länge sedan vuxit ifrån att bli road! Hum.
Det uppstod några ögonblicks paus. Nu var hon stött.
Han märkte det.
-- Kan det intressera fröken? sade han tveksamt och med en viss vekhet.
-- Seså, sade hon eftertryckligt och ryckte ett tag i hans arm. Det var hennes sätt, när någon av pensionskamraterna hade något på hjärtat, som icke kunde komma fram.
-- Ack, fröken, om min syster vore det ringaste lik er!
-- Hur är hon då?
-- Hon bryr sig om ingenting -- ingenting alls -- och jag känner mig så gräsligt ensam.
-- Men ni har ju er morfar. -- Han är så gammal så.
-- Och så har ni ju min kusin, Richard.
-- Skillnaden är så stor. Han vid universitetet, och jag mellan disken och snuskaggen.
Och så har ni ju mig. Vad var det nu? Berätta!
Han teg ett ögonblick, hon hade sagt ett par ord, som han måste upprepa för sig själv. Hans röst var förändrad då han svarade; det låg någonting återhållet i den.
-- Fröken, jag kan inte ens tala. Jag har aldrig haft någon att tala till.
Hon teg. En kvinnlig instinkt sade henne, att han blott behövde tid.
-- Man har gjort mig orätt, började han, jag är ingenting, jag kan ingenting, och allt vad jag tar mig till blir fusk. Inte ens sill och salt kan jag sälja ordentligt... jag kan inte prata för min vara. Det är mig vedervärdigt alltihop. Nu är ja, led pa det.
-- Men varför blir ni då ingenting annat?
-- Mor vill inte.
-- Varför det?
-- Hon säger, att jag kan övertaga butiken, det är tillräckligt att leva på.
-- Nå?
-- Kan jag uthärda i det där svarta kyffet dag ut och dag in?
-- Men varför reser ni inte er väg?
-- Varifrån skulle jag få medel att resa? Och hur långt kommer man utan kunskaper, utan rekommendationer? Om jag vore bunden till händer och fötter kunde det icke vara värre.
-- Men ni är ju myndig?
-- Vad hjälper det, när man inte har nägot att vara myndig över?
-- Har ni inte fädernearv?
Det lät gruvligt snusförnuftigt, men han lade ej märke därtill. Sådant gick alltid förlorat för honom.
-- Nej, jag har inte något. Far dog när vi voro helt små, och där fanns ingenting. Mor har själv satt upp butiken och skrapat ihop alltsammans.
-- Hon är ju rik?
-- Ja, man säger sa.
-- Men -- jag vet -- när hon började med ingenting, varför kan inte ni göra det?
Han teg ett ögonblick inför denna fråga.
-- A -- fröken -- det har sig inte så lätt.
-- Hum -- ja, jag är åtminstone tvungen att förtjäna pengar, det är då säkert.
-- Varför det?
-- Min pappa blir allt fattigare och fattigare, snart har han ingen ting att ge mig. Det går baklänges.
Hon sade det sista så obeskrivligt komiskt -- som om därmed allt vore sagt, som om det vore den allra naturligaste sak, det, att "det går baklänges". -- Ett odisputabelt faktum och ingenting vidare.
-- Vad skall ni då ta er till? frågade han, intresserad som om han funnit en guldgruva.
-- Ja, det vet jag inte riktigt, men pengar måste jag ha. Ser ni, jag vill bli artist -- djurmålare tror jag visst -- men det törs jag naturligtvis inte tala om nu så länge, ty det kostar många pengar. Dem måste jag skaffa mig först.
-- Men hur skall det gå till?
-- Jo, ser ni, jag har mina planer... och så kunde det ju hända att man träffade på någon...
-- Vad?
-- Någon som kunde hjälpa en, liksom den där baronen hjälpte er morbror.
Han teg. Det for som ett styng genom hjärtat. Om så vore? Då skulle hon fara bort -- kanske slå sig igenom -- och han skulle stanna ensam kvar.
-- Tänk om ni också bleve målare, om vi bleve kamrater!
Hennes utrop kom så plötsligt och ungdomsfriskt. Det var en vindstöt som med ens rev upp alla hans romanidéer, så att de började kretsa om i hans huvud -- luftslott och hägringar -- allt i ett ögonblick. Henne till kamrat!... Han såg henne åter tillbakalutad över stolens ryggstöd, med ansiktet i full belysning... Henne till kamrat, och frihet... frihet!
Han måste stanna ett ögonblick.
-- Vad är det?
-- Herre Gud i himlen -- ja, sade han med ett djupt andetag.
Och så fortsatte de vägen. Men deras tankar hade kommit in i en ny fåra. Det var idel framtidsdrömmar, hälften skämt och hälften allvar. De hade med ens fått gemensamma intressen, gemensamma framgångar och gemensamma fiender. Och så tänkte de varken på regnet eller vägen, utan gingo ett gott stycke förbi grinden, där de skulle vikit av mot prästgården.
Då måste de gå tillbaka.
Han suckade tungt då de stodo vid grinden, nu var det endast några steg till, så skulle de skiljas.
-- Kommer dag, kommer råd, sade hon, det är mitt valspråk.
-- Ordspråken Ijuga, anmärkte han i svårmodig ton.
De gingo en stund tysta framåt landsvägen.
-- Tänk om vi mött tåget, då hade det blivit vår sista vandring, sade han; i det här vädret tror jag knappt vi skulle hört det.
Han fann en viss glädje i att säga det.
Selma svarade icke; hon tänkte på de förestående bannorna. Och så var man vid trädgårdsgrinden.
-- God natt, sade hon och räckte honom sin hand.
Det skulle aldrig ha fallit honom in att ge den en varmare tryckning.
Och så skildes de.
Sedan Selma lagt av sig ytterplaggen, gick hon in i familjens vardagsrum. Farbrodern låg på soffan och läste en tidning, frun satt bredvid och stickade strumpa. Selmas vanda ögon upptäckte genast att de hade superat.
-- Faster får förlåta mig att jag kommer så sent, sade hon i hjärtlig ton, som dock var fri från all ödmjukhet, jag kom in till mor Möllers far för att se alla de teckningar han har, och så gav jag inte akt på tiden. Jag tyckte verkligen att det var så förargligt, så.
Farbrodern var synbarligen ond, ty han svarade ingenting och såg icke upp från sin tidning, fast det tydligt syntes att han icke läste.
-- Hur kom Selma hem? sade fastern.
-- Jag gick naturligtvis, svarade Selma, stött av de sura minerna.
-- Ensam?
-- Nej, herr Möller följde mig.
_ Men jag skall säga, att det alldeles inte är passande att springa omkring på landsvägen med herrar så här dags.
-- Jag sprang inte heller omkring med honom.
-- Inga näsvisheter, röt kyrkoherden och såg upp.
-- Gud bevars -- farbror, sade hon och betraktade honom med en viss skälmaktig min, som hon förträffligt visste att använda, när det kunde behövas.
-- Missbruka inte Guds namn, det har jag sagt dig en gång för alla.
Hon såg på honom med en avväpnande tjuvpojksuppsyn, som tycktes säga: jag tiger -- när jag ändå inte kan tala dig till lags, min gubbe lilla.
Han vände sig mot sin tidning, ty han hade svårt för att se sträng ut, och det ville han ändå. Han hade varit så ond under hela måltiden, att det riktigt kokat inom honom. Men när hon nu stod där så röd och vit och gladlynt, nu kunde han icke få tag i ett ord av allt vad han velat säga.
-- Men det skall jag säga Selma, började fastern i föreläsande ton -- hon sade aldrig du då hon var förargad -- att jag går så långt, att det är högst opassande att gå och låta följa hem sig av unga herrar, när man själv är så ung som Selma. Ett riktigt rendezvous, ett samtal på tu man hand! Jo, jag tackar -- det skulle gått an i min ungdom! Nej, då fick man nog lov att passa sig.
-- Men jag försäkrar faster, att vi sade inte det minsta annat än det som hela världen -- kunnat höra, hade hon ämnat säga, men hon hade en skrupulös sanningskärlek och hejdade sig därför -- ja det vill säga, vi talade endast om affärer, tillade hon.
-- Affärer? eftersade frun med en förvåning, som gränsade till förfäran, har han talt med dig om sina affärer?
-- Ja, det har han. Jag har talat med honom om mina också; vad var det med det?
-- Vad skall det betyda, med dina affärer? frågade farbrodern i mycket torr ton.
Hon gick ett steg närmare, driven av en brinnande lust att handla, att ställa om något. Det var ett mycket företagsamt och oförskräckt fruntimmer.
-- Jo, det vill säga, att jag tycker jag skulle vilja förtjäna något.
-- Jaså, ville du det? svarade han i en aktningsfull ton, som hade en liten bismak av försmädlighet, och hur skall det gå till, om jag får lov att *åga? Du skulle kanske associera dig med herr Möller?
Hon var så upptagen av sina planer, att hon icke hade tid att tänka pa vad som möjligen kunde ligga under hans ord.
-- Jo, farbror vet att det som jag kunde bättre än kamraterna i pensionen det var teckning, och därför tänkte jag, att det var bäst att slå sig på någonting i den vägen.
-- Så-å.
-- Ja. Och därför tänkte jag att kanske farbror ville hjälpa mig att komma in vid tekniska skolan i Stockholm. Där får man lära sig en hel del praktiska saker, som man sedan kan förtjäna på. -- På pappa kan jag ju inte lita.
-- Nä-ä. Gud hjälpe dig så visst!
-- Ja, men i alla fall, farbror, var det så dumt?
-- Vi få väl se. Men jag skall säga dig att det vill en hel del pengar till det också.
-- Ja, det är då visst och sant, att man kommer ingen stans uta'. pengar! utbrast hon med en bekymrad dragning på pannan. Men kunde jag inte livförsäkra mig?
-- Men barn, sade han eftertryckligt, var har du fått allt det där hamset ifrån?
Hon såg ned och satte ut munnen med skamsen min, men svarade icke. Alla dessa malplacerade affärsuttryck hade hon ju lärt sig under umgänget med fadern. De föllo henne ständigt i munnen, och hon kom alltid i förtret för dem.
Hon stack sitt ena pekfinger i ett av knapphålen på sin klänning. där hon vände och vred det i förlägenhet. Hon visste att hon gjorde sig löjlig med allt detta, men när det nu var så...
-- Jag har ju mitt mödernearv, erinrade hon under glödande rodnad.
-- Ja. Hur stort tror du ungefär att det kan vara? frågade farbrodern med tillkämpat allvar.
-- Sjuhundra trettioen kronor och åttiotvå öre, svarade hon gråtfärdig och med låg röst. Hon var mycket ömtålig för åtlöje, och nu visste hon att han skulle finna det lustigt, att hon hade så väl reda på det. Men Ijuga kunde hon ju icke.
-- Men du är inte myndig, du kommer ju inte åt det! Han kämpade emot skrattet, så att det kändes som skulle hans inre vändas upp och ned.
-- Jag tänkte, att om man gick in med en inlaga...
Nu bröt det löst, alldeles hejdlöst; han gapskrattade.
Rodnaden hade stigit henne till hårfästet och hon sköt fram läpparna ännu mer för att icke brista i tårar, men hon stod kvar på sin plats i lampskenet. Det var ett tappert fruntimmer.
-- Ja, jag skall tänka på det, kanhända det kan rangeras, sade farbrodern. Nu gjorde det honom ont om henne.
-- Då kan jag skriva till pappa om saken? yttrade hon utan att se upp, och fortfarande i affärston.
-- Det kan du. Jag skall också skriva i kväll.
-- Men Berg lille, sade frun i sin siratliga ton, så full av omsvep, det där kan naturligtvis inte komma i fråga förrän längre fram. Man kan ju inte veta... det vill säga, det är ju inte kvinnans egentliga kall, och de där nya åsikterna... ja jag går så långt, att jag går ända därhän, att det inte är riktigt rätt. Att äldre ogifta fruntimmer taga sin tillflykt till sådant, det är ju alldeles i sin ordning, men vid Selmas år har man sannerligen så mycket annat och nödvändigare att lära sig. Det är ingen så lätt sak att förestå ett hus, och den man, som har något förstånd, ser minsann alltid på att få en duglig flicka.
-- Men det är visst ingen som vill ha mig, invände Selma med avgörande allvar.
Farbrodern hostade. Det var en konstlad, varnande hosta.
-- Nu kan Selma gå in och äta, sade fastern.
Farbrodern såg efter henne, för att se när hon var utom hörhåll.
-- Det kan ju i alla fall vara bra att inte behöva kasta sig bort på vad
för en karl som helst, sade han.
