Intet folk i världen torde öfverträffa amerikanarne, då det gäller att göra reklam, sak samma hvad det är fråga om, affärer sport, religion, eller - och icke minst - politik.
De två sista månaderna före presidentvalet, hvilket äger rum hvart fjärde år, är en politiskt upprörd tid i Amerika, och ju mera man närmar sig dagen för valet, desto högre gå lidelsernas vågor. Genom det reklamartade i agitationen får denna emellertid icke så litet smak af humbug, åtminstone för en, som ur europeiska förhållandens synvinkel gör sina iakttagelser. Det gäller först för de skilda partierna att göra sina kandidater till president- och vicepresident-värdigheten kända för allmänheten. Visserligen göra tidningsorganen för de skilda politiska lägren i dessa afseenden, hvad i deras makt står, men på det allmänheten ej må glömma namnen, på det att den må bevara ett intryck af kandidatens utseende, hänger man upp resp. kandidaters porträtt på linor, hvilka fästas vid 30 à 40 meter höga stänger, som placeras å gatorna vid sidan af trottoarerna. Ofta upptaga porträtten hela gatans bredd, alltså nödiga dimensioner. I butikfönstren, å restauranter, i cigarrbodar, salooner, kort sagdt öfver allt ser man dessutom porträtter af det partis kandidat, som innehafvaren eller ägaren tillhör. Detta verkar naturligtvis hypnotiserande och suggererande på folket. Vidare bäres kandidaternas märken i större eller mindre format å rockslagen, i halsduken, å bröstet eller på någon annan synlig plats, af såväl herrar som damer.
Under en valperiod är i Amerika den indifferente, den som ej tager parti för någon, en dålig människa.
Så valmötena. De olika partiernas kandidater ha icke allenast sin särskilda stab af agitatorer, som resa rundt och tala för deras val, utan i Amerika måste äfven de, hvilka aspirera till den högsta medborgerliga värdigheten i den stora republiken, själfva ut och taga en dust för det politiska program, hvarpå de uppstälts. Mc Kinley, som återvaldes i fjol, reste visserligen icke omkring och agiterade - af hälsoskäl uppgafs det - fastän elaka tungor påstodo, att han ej får uppträda som talare, att den egentlige ledaren af det republikanska partiet, senator Mark Hanna, satt munkorg på Mc Kinley och endast låter honom tala efter förut godkändt koncept. Men om än Mc Kinley höll sig hemma, fick i stället den republikanske vicepresident-kandidaten Roosevelt, den för sin brutalitet ryktbare, f. d. poliskommissarien i New-York, som blef särskildt impopulär, för det han ville förse poliskonstaplarnes klubbor med stålpiggar, så mycket flitigare sköta den muntliga agitationen. Han reste sålunda rundtom i landet under de närmaste sex veckorna före valet på extra tåg från stad till stad och ofta höll han sina valtal äfven från bakre plattformen på sin vaggon. Ej så sällan måste han af bryta sitt tal och ge sig i väg, bombarderad som han flerstädes blef med ruttna ägg, gatsmuts o. d. Enligt uppgift i tidningarne höll Roosevelt under tiden 6 Sept. - 6 Okt. 290 tal, reste 12,870 eng. mil samt levererade mera än 580,000 ord till 600,000 personer. Som man ser - intet latmansgöra. Det kostar på att klifva upp till högsta spetsen af samhällstinnarne i Amerika; man sofver sig icke eller födes därtill som här.
Vidare gatumötena, hvilka ingalunda äro de minst intressanta. I ett gathörn uppträder talaren på en improviserad tribun, bestående af en stol, en bänk, en omstjälpt tunna eller en vagn. Ofta går det hett till. När lidelserna riktigt komma i svallning, får ofta revolvern sista ordet. För några år sedan var det alls ej ovanligt, nu händer det dock mera sällan; dock har ännu intet val försiggått, utan att någon fått sätta till lifvet.
Valrörelsen kostar isynnerhet de båda hufvudpartierna, republikanerna och demokraterna, kolossala summor, hvilka uppbringas dels genom bidrag till valfonden från delegarne i de stora trustkompanier och jättebolag, hvilkas inträssen äro nära förknippade med det ena eller andra partiets framgång och eröfring af makten, dels af alla, som äro anstälda i statens eller kommunens tjänst, från de högsta ämbetsmännen ända ned till poliskonstapeln och gatsoparen. Alla måste afstå en del af sin lön till propagandan. Vidare lämnas bidrag af saloonägarne, af entreprenörer och handtverkare, som äro spekulanter på eller utföra offentliga arbeten. Efter sin ställning och den förtjänst, de kunna påräkna under den ena eller andra politiska regimen, måste de lämna sin tribut till de olika valkomitéerna, hvilka sedan ha att disponera och ändamålsenligt använda rofvet. Folk af alla möjliga kalibrar hålla sig framme vid sådana tillfällen. Fackförenings- och andra arbetareledare af tvifvelaktigt skrot och korn, hvilka mellan valen predika att all politik är en styggelse för den fackliga organisationen, att denna bör vara »pure and simple» ren och fri från all politik, komma nu fram för att få sin portion med af de summor, valkomitéerna pinat ut. Till det parti, som betalar bäst, sälja de både sig själfva och hela den organisation, de leda. De äro med andra ord någonting i samma stil som vårt »Svenska Arbetareförbund», och lika omhuldade äro de af pressen och de »samhällsbevarande» elementen.
Men det är icke allenast den sortens arbetareledare, de stora täflande partierna engagera under valkampanjen. Presterna och kolportörerna i den brokiga massan af sekter och olika nationaliteter ställa sig äfven i partiernas tjänst och sälja sina hjordar till den högstbjudande; att i denna sköna, korrumperade mutkolfssamling finnas ej så få svenska s. k. präster är en sorglig sanning. Detta samvets- och karaktärslösa hycklarband hade Mc Kinley mycket gagn af under senaste valet. De skänkte honom sitt stöd, därför att det republikanska partiet var det kapitalstarkaste och alltså betalade bäst. Det väckte mer än äckel att höra berättas, huru denna liga under religionens täckmantel i sina kyrkor bedref propaganda för det rådande politiska systemet. För att gifva läsaren en föreställning om den skändliga arten af denna agitation, skall jag här taga fram ett prof ur högen och aftrycka en bit ur ett tal, som en svensk »pastor» Lincoln i Jamestown N. Y. höll i sin kyrka vid ett tillfälle, då Roosevelt inbjudits. Han yttrade:
»Jag behöfver inte nämna att denna stora församling på det hjärtligaste välkomnar Kejsarstatens (sic) högste styresman. Guvernör Roosevelt, (Roosevelt var guvernör i New-York State, innan han valdes till vice president), ni är i händerna på vänner i kväll! Jag vågar säga, ingen nationalitet skall understödja er och det valprogram, ni representerar, så lojalt på valdagen som svenskarne i hela Förenta Staterna. Rösträkningen den 6 Nov. skall bekräfta mitt påstående. Låt kyrkan genljuda af patriotism och entusiasm i kväll. Jag vill höra bifallsrop för vår stats orädde och populäre guvernör. Till dessa bifallsrop för vår blifvande vice president ville jag ge ökad kraft och mening genom att påyrka en åska af bifall för Theodore Roosevelt och 1904.»
»Pastor» Lincoins ord hade ej talats för döfva öron. En bifallsstorm, sådan som knappast aldrig hörts inom en kyrkas väggar, hälsade Roosevelt», skrifver den svenska tidningen »Vårt Land» i Jamestown. Roosevelt tackade naturligtvis på det hjärtligaste, framhållande, att svenskarne voro de bästa af alla nationer i hela den stora republiken. Bl. a. omtalade han, att en svensk, som under kriget på Cuba stått under hans befäl vid San Juan Hill, särskildt utmärkt sig i striden. Det var Roosevelts icke minst starka dragplåster att städse framhålla huru tapper och patriotisk han varit under kriget; när intet annat hjälpte, knep han alltid sin publik med att ge ett stort patriotiskt nummer om sitt stora mod. Vid ofvannämnda tillfälle glömde han däremot visligen att tala om svensken Math. Johnson, som under on strejk i Idaho för några år sedan nedsköts af Mc Kinleys svarta soldater, då han, som i »The Bull Pen» (»Tjurkätten» - fängelset för strejkande) blifvit vansinnig till följd af misshandel, skulle föras till en asyl.
Det är intressant att iakttaga, hur ett presidentval i Amerika rycker upp vederbörande myndigheter, såväl statens som kommunernas ämbets- och tjänstemän. Gatorna i de amerikanska städerna äro allt annat än rena i jämförelse med våra städer, men under valagitationen passa vederbörande på att feja upp dem och hålla snyggt. Det gäller att bevara medborgarnes förtroende för ett eventuelt återval. När valet väl är undanstökadt, låta de medborgarne åter vada i smutsen. Lagar och förordningar, hvilkas efterlefnad det mellan valperioderna icke är så noga med, tillämpas strängt några veckor före valet. Polisen, som annars får en vink om att blunda så mycket som möjligt för stora ooh små oegentligheter, får nu order att ha ögonen öppna och se efter, att allt är »all right».
Saloonerna pläga under vanliga förhållanden vara öppna dygnet om, såväl hvardagar som söndagar. I New-York t. ex. kan man på natten midt för polisens näsa gå in på hvilken saloon man vill, oaktadt det sker i strid mot lagen. Naturligtvis få saloonägarne betala myndigheterna för deras underordnades välvilliga blindhet. Men några veckor före valet måste kunderna begagna bakvägen för att, när valet väl är öfver, åter få gå in stora vägen. Med bordellerna, åtminstone en del, hålles sträng räfst. Polisvagnarne rulla genom gatorna den ene efter den andre, fullastade med allt lefvande gods, polisen där kan få fast i. Kvinnor och män föras till polisstationerna och häktena. Man företager dessa häktningar så ostentativt som möjligt, ty ju mera uppseende det väcker, dess bättre, det är ju bevis på, att vederbörande äro energiska och plikttrogna försvarare af lagen, hvilket i sin ordning bidrager till att trygga deras återval och segern åt det politiska system, som de representera. Att tidningarne icke försumma att utbasuna tjänstemännens ifver och plikttrogenhet, behöfver jag väl knappt nämna.
Den enda ljusglimten i all korruption och allt det elände, som existerar i denna »fria» republik, är att en stor del af folket äntligen börjar genomskåda humbugen. Den amerikanska nationen är en stor nation. Den besitter en stark rättskänsla trots den korruption, som näres och sprides af den ännu allsmäktiga kapitalismen. Mellanklassen, farmarne och en stor del af arbetarne kunna endast till en tid låta sig bedåra och föra sig bakom ljuset af en servil tidningspräss, samvetslösa präster och falska arbetareledare, denna sköna trio, som ställer sina krafter till de högstbjudandes tjänst och förfogande. Dessa deras husbönder och herrar äro i regeln samvetslösa uppkomlingar, som sätta mera värde på några cents än på ett människolif, men för att slå blå dunster i ögonen på folket, i form af välgörenhet och donationer återskänka några smulor af det från mellanklassen, farmarne och arbetarne åtroffade guldet, några millioner till kyrkor såsom den hycklande Rockefeller eller till bibliotek såsom den hjärtlöse utplundraren Carnegie! Men i längden går icke detta; därtill är dock, trots allt, reflektionen alltför vaken hos det amerikanska folket, som egentligen icke har andra anor än det hårda slitets och försakelsens, som härstammar från och är ett barn af den gamla världens, af storpatroner och privilegierade klasser utplundrade proletariat.
När denna nation vaknar, skola vi få bevittna en hastig sakernas förändring. Ett omslag i den allmänna stämningen och samhällsåskådningen kommer att försiggå snabbare där än i något annat land - det är det intryck, man får af denna unga nation, där de jäsande krafterna ännu ej hunnit uppgå i en högre social harmoni.
Nord-Amerika har en statsförfattning, som är sant demokratisk och folklig, och allt efter som förhållandena tillspetsa sig, skall nationen lära sig begagna det vapen, som den har i sin ego, den allmänna rösträtten, och som den aldrig kommer att låta beröfva sig.
*
Vid ett amerikanskt presidentval utgöra valparaderna det ingalunda minst sevärda; de erbjuda ett ypperligt tillfälle att studera folklifvet och de politiska lidelserna på sin kulmen. Jag såg flere sådana valparader under min vistelse i Amerika. Den största jag såg var en parad i Pittsburg, och jag skall härnedan skildra den, så godt min penna förmår.
Det var fredagen den 2 nov. Då jag vid 9-tiden på morgonen följde med elektriska spårvagnen från min bostad i Alleghany, syntes öfver allt, hvart man vände blicken, att något riktigt storartadt var på färde. Öfverallt promenerade helgdagsklädda människor. På gatorna och torgen stodo stora jättevagnar, dekorerade med guirlander och stjärnbanéret och lastade med maskiner, med hvete, majs, rotfrukter, grönsaker; här och där syntes emblem för allehanda yrken och näringar. Pojkar gingo omkring och tutade i blåsinstrument af olika slag och storlek. När det led fram mot middagen, växte rörelsen, sorlet och oväsendet, och öfverallt, där paradtåget skulle passera, strömmade folket till i massor. Gatorna afspärrades, i det rep drogos längs efter trottoarerna, så att gatan blef fri. Ett öronbedöfvande larm och oväsen åstadkommo nu blåsinstrumenten och allt möjligt tingel-tangel, som kunnat anskaffas. Ju mera oljud, desto bättre; och nu var det icke längre bara pojkar, som gingo omkring och förde oväsen med sina afgrundsinstrument, nej, äfven stora vuxna karlar, slynglar på några och tjugu år, samt damer i samma ålder trakterade med samma energi och virtuositet pipor, trumpeter etc. Särskildt lade jag märke till ett slags mässingstrumpeter i jätteformat, ända till tre alnar i längd. Framför dem, som blåste i dessa lurar, gick en eller två personer, på hvilkas axlar instrumentets ena ända hvilade. Andra drogo efter sig i snören stora bjällror liknande koskällor. Så ofvanpå allt detta oväsen oljud af smällare och andra pyrotekniska påhitt. Jag ber mina ärade läsare och läsarinnor att taga sin fantasi till hjälp för att göra sig en tillnärmelsevis riktig föreställning om det larm och buller, som inleder och afslutar en amerikansk valparad, sådan som det styrande partiet i landet arrangerar den.
Medan detta förspel försiggår, ordnas paradtåget. I têten bäres en väldig transparang med porträtter af president- och vicepresident-kandidaterna, därefter går en musikkår, och så följa efter i vagn några af de högsta hönsen i den politiska korgen, eskorterade af en hel kavalkad ryttare med de republikanska färgerna fästade i - hästsvansarne. Slutligen komma klubbarne från de olika distrikten. De gå i regeln 6 à 8 i bredd och upptaga hela gatan, så att det är godt utrymme mellan hvar man; mellan hvart led är ett afstånd af 8 à 10 steg. Här och där mellan klubbarne och afdelningarne har en musikkår stuckits in. Hvar klubb och afdelning har en anförare; dessa ordningsmän äro t. o. m. beväpnade med dragna sablar, hvilka de gå och svänga med.
Allt detta är emellertid endast avantgardet. Efter förtruppen skrida nu framåt i en lång rad de ofvannämnda väldiga, dekorerade vagnarne, fullastade med landtmannaprodukter och industriartiklar, visande allt hvad staten frambringar. I vagnarne äro äfven en mängd unga och gamla om hvarandra placerade. Alla äro försedda med blås- och skrammelinstrument för att öka tjutet och oväsendet.
Efter vagnarne tågar så till sist den stora massan. Här duger det ej att någon fattas, hvilken umgås med planer på att få ett arbete eller en anställning, om det parti, som paraderar, blir det vinnande, sysslan må vara aldrig så ringa. Arbetsgifvarne öfva äfven ofta påtryckning på arbetarne, i det de stänga sina verkstäder, på det att arbetarne må gå med i paraden. Af utsända hejdukar antecknas de, som icke äro med, för att sedan afskedas. Man säger naturligtvis icke, att afskedandet eger rum af det skälet, men så går det till enligt de upplysningar, jag erhöll på flere platser, där kontroll kan utöfvas. Då arbetarnes samhörighets- och själfständighetskänsla ännu icke är sa utvecklad som i Europa, lyckas dylika manövrer ännu så länge.
Ja, så ser en amerikansk valparad ut.
Sedan tåget passerat de större gatörna och torgen, hållas på någon lämplig plats några tal från för tillfället uppförda talarstolar. Därefter går tåget samma väg tillbaka och upplöses.
Härtill blott några detaljer för att fullständiga bilden af det groteska skådespelet.
En syn för gudar är det att se negrerna i storrutiga, ljusa kostymer med voluminösa öppna västar, hvita skinande skjortbröst, manchetterna hängande långt ut öfver händerna och stora hattar på hufvudet. De kurtisera negresserna, hvilka äro utstyrda i lika skriande dräkter. Att de äro öfverlyckliga, därom skvallra deras ögon, hvilka blixtra som diamanter innefattade i svart emalj, och deras leenden, som visa ett par härliga, hvita tandrader.
Det var midnatt, gatorna hade åter fått sitt vanliga utseende, restauranterna och saloonerna voro fylda med gäster, som sågo trötta ut efter dagens strapatser. Ensamma, par om par eller i kotterier aflägsnade de sig efterhand för att å spårvagnarne skynda hemåt. Jag följde exemplet. Jag hade fått nog af republikansk, amerikansk valhumbug. Det hela liknade mera ett karnevalsupptåg, där flertalet af de uppträdande agerade pajaser. Min sömn blef orolig, ty i öronen ljödo oafbrutet skränet och det infernaliska spektaklet från dagens komedi. Dagen efter läste jag i de republikanska tidningarne, huru storartad paraden varit - jag tror att tåget uppgafs ha varit flere engelska mil långt - och det var nu ej att undra på såsom det var uppstäldt. Offer kräfde för öfrigt valparaden - fyra döda och flere skadade genom trängsel.
