Denna afton i mitten av september det händelserika året l9l4, då Petra och Angela von Pahlen kommo farande i vagn nerifrån Ekhults station till Eka, blevo de redan på långt håll varse, hur hela herrgården strålade av elektriskt ljus. Genom tunga lövmassor banade sig det glittrande ljuset fram, och stjärnorna som börjat visa sig på himlen tycktes blekna och åter draga sig in i himlavalvets skymning.
Det elektriska ljuset var den viktige Gotthards verk. Någon gång under sommaren hade han i ett kort affärsmässigt brev till Petra omnämnt hurusom han satt i gång med att låta inleda elektriskt ljus både på själva Ekereds gård och i stugorna omkring samt halvt i förbigående frågat, om Petra ville släppa till pengar för att även få det infört på Eka. Petra hade svarat ja, litet förvånad över att Gotthard ändå tycktes ha en del uppslag och icke bara till dåliga dikter. Hon hade dock i hemlighet skrivit till arrendatorn och bett honom övervaka det hela. Och från Stockholm hade hon sänt hem armatur och lampor, som hon hade haft ett visst nöje av att välja ut. Kanske var det typiskt för Gotthard till åtskillnad från hans far att han litet senare, när kriget bröt ut i augusti, ej lade ned arbetet, utan obekymrat fortsatte som om ingenting passerat. Hans skulle låtit hejda sig. Peter för övrigt också. Men Gotthard sade i telefonsamtal till Petra att han blankt struntade i kriget. Här komma pengarna att rulla, hade han tvetydigt tillagt och menade kanske därmed att kriget vore något svenska godsägare skulle kunna förtjäna på.
De svängde in på gården, och kusken stannade hästarna med en lätt knyck mitt framför trappan. Husjungfrun kom utskyndande, men innan hon hunnit fram till vagnen hade Petra redan hoppat ur och sträckt ut handen mot Angela. Och med Petras hand om sin egen steg Angela ned på gårdsplanen. Bara sedan något över en månad hade Angela blivit så van vid att Petra bisprang henne, räckte henne handen, höll kappan åt henne eller med ett varnande rop lyfte någon tung sak i samma sekund Angela stått i begrepp att fatta tag i den, att hon nu fann det alldeles naturligt att hon ständigt skulle stödja sig på Petra. Men den pigga och nätta husjungfrun, som helt nyligen kommit från den tre timmars järnväg från Ekhult liggande lilla staden, spärrade upp ögonen. Mat, så lydde hennes smeknamn alltsedan hon var liten, hade aldrig personligen träffat de båda fröknarna von Pahlen, och hon tyckte att det såg mycket märkvärdigt ut att den äldre hjälpte ned den helt unga blonda, som hade ett nästan barnsligt utseende.
I alla fall skyndade hon fram och neg för dem, och där hon stod i ljuset från den kraftiga elektriska lampan, som anbragts utanför verandan, föreföll hon så präktig och trevlig med sitt lingula hår och sina runda klarblå ögon att Petra blev helt glad till mods.
-Var snäll och bär in kappsäckarna, Mat, sade Petra, sedan både Angela och hon tryckt flickans framsträckta hand.
Och så gingo Petra och Angela tillsammans in i byggnaden.
När de lagt av sig ytterkläderna, blevo de ett litet tag stående i salen. Det starka ljus som strålade ned från taket över den gamla gröna ylleduken kom dem att känna sig förvirrade. Här var sig icke likt. Förr hade fotogenlampan, med ett sakta surrande ljud och spridande en svag lukt av fotogen omkring sig, om kvällarna gjutit ett nästan hemlighetsfullt skimmer över den stora salen. Möblerna i vråarna och den stora väggklockan hade då Petra och Angela suttit vid bordet bara skymtat fram som overkliga väsen eller varma skuggor, som velat viska något till dem, och i de blanka svarta fönstren, för vilka de aldrig behövt fälla ned några rullgardiner, hade återspeglingen av fotogenlampans låga glänst som en mattgul blomma.
Nu hade den nya husjungfrun ordentligt rullat ned gardinerna. Det fanns inte några dunkla halvt vänliga, halvt förskräckande skuggor längre. Allt lyste och blänkte, och de gamla möblerna tålde icke riktigt vid det. Petra tyckte med en suck att dessa möbler, som stått här sedan hennes faster Laura Löwenströms tid, tedde sig en smula utslitna.
Inne i salongen var det genast bättre. Det vita möblemanget med griparna på ryggstöden riktigt kråmade sig. Och när Petra skyndade in i biblioteket, blev hon glad vid anblicken av den stora golvlampan som hon skaffat och nu fann stående bredvid en länstol. Hon slog sig strax ned i stolen och tyckte att ljuset sken så precis rätt på en bok, som hon tog i knäet, att det var en fröjd att se.
Här kan Angela sitta och läsa om kvällarna, tänkte hon genast. Det skall förströ henne. Och hon kommer att kunna vila sin stackars rygg så bra.
Men när hon blickade upp, lutade sig Angela över henne med ett en smula vemodigt leende, som gärna denna tid badade tårar.
-Jag tycker det är roligt att ha kommit tillbaka till Eka - vi två, sade hon. Men det är sig inte likt - ingenting är sig likt.
Och plötsligt droppade tårarna från hennes ögon, därför att hon visste att vad hon menade var att hon inte kunde känna igen sig själv - att hon själv inte var sig lik.
Petras ansikte blev blekt. Hon strök Angela med en nästan tafatt åtbörd över håret. Så började hon ansträngt livligt, men alltjämt med bleka kinder tala om hur trevligt de nu skulle ordna för sig på Eka. I morgon skulle en del möbler från våningen i Stockholm komma - de möbler de förut tagit med sig från Eka, när de flyttat till staden. I morgon skulle de tillbringa hela dagen med att ordna och packa upp.
-Allt kommer att se ut som förr då, sade Petra med litet sträv röst. Du skall få se, Angela, vad här skall bli förtjusande. Alldeles som förr.
Men Angela sände en liten trånande tanke tillbaka
till bostaden vid Johannes' kyrka, som låg så
högt över alla hus i den delen av staden. Petra
hade menat att det väl ändå vore bäst att de behölle
den tillsvidare.
-Man vet ju aldrig vad som kan komma att
hända, hade hon i detta sammanhang hastigt yttrat.
Och Angela visste att Petra då tänkt på att de kanske kunde bli tvungna att resa upp till Stockholm igen för Angelas skull - för barnets skull.
Angela rätade långsamt på sig.
-Ja, ja, här kommer nog att bli förtjusande, sade hon och försökte le genom tårarna.
Hennes rygg värkte efter den långa resan.
-Jag går upp på mitt rum ett tag, tillade hon.
Petra såg henne smyga sig ut ur biblioteket. Och hon sände en lång blick efter henne. Så knäppte hon händerna i knäet. Hon undrade inom sig, som hon så ofta gjort denna sista månad, om Angela nu hatade henne för det att hon hindrat henne från att träffa den opålitlige Thomas Meller, innan denne och hans lille son Cecil foro tillbaka till Schweiz.
Sedan den där augustikvällen, då Angela kommit
hem från Jacob Levin och för Petra bekräftat det
som Petra redan en tid anat, att hon väntade ett
barn med Thomas, hade Angela blivit så tyst. Hon
grät ofta, men på alla Petras ömma och oroliga
frågor gav hon sällan något svar. Då, den aftonen,
hade hon vilat i Petras famn och Petra hade tyckt
sig förnimma närvaron av det nya underbara väsen
som tagit sin bostad i Angelas kropp. Thomas Meller
- Thomas som ingenting visste - hade ringt
för att en sista gång få träffa Angela, men Petra
hade bara slutit Angela tätare intill sig och bett,
nej befallt henne att inte svara. Därför hade inte
Angela och Thomas Meller träffats, innan Thomas
for ned till sin hustru i Leysin. Sörjde Angela över
det nu? Ångrade hon att hon inte slitit sig ur
Petras famntag och ilat till honom?
Petra lyfte blicken och såg rätt framför sig. Hennes kärlek till Angela hade denna tid fördubblats. Det måste ju vara så, eftersom hon så häftigt också älskade det Angela bar under sitt hjärta. Thomas' och Angelas blivande lilla barn. Var det inte ännu mera Petras barn än Thomas Mellers? Hade inte Petra rätt att betrakta sig som delägare i det? Ingen älskande man skulle denna kommande svåra tid övervaka Angela, skydda henne, sörja för henne. Hade inte alla en äkta mans plikter - vilka ju vid sådana tillfällen särskilt starkt göra sig gällande - kommit på Petras lott?
Petras ögon började åter skimra vid den tanken. Skulle det bli en flicka eller en pojke? Petra önskade redan nu så brinnande att det skulle bli en flicka. Och en flicka som skulle vara lik Angela, sådan Angela varit då hon först kommit till Eka l906. Det var nu åtta år sedan. Då hade det lilla faderoch moderlösa barnet Angela så helt och hållet varit Petras. Nu i oktober skulle Angela fylla tjugu år, och det var länge sedan Petra känt det som om hon i henne haft en dotter. Jo, den där augusti kvällen för en månad sedan... då hade Petra haft en stark förnimmelse av att det sällsamma hans, som fanns mellan henne och brorsdottern, aldrig brustit och väl aldrig någonsin skulle kunna brista. Petra reste sig sakta och gick ut i salongen. Dörren till salen stod halvöppen, och hon hörde Mat med brådskande steg springa ut och in från köket, medan hon satte fram tallrikar till kvällsmåltiden. Petra lät en rullgardin med en liten smäll åka upp. Hon ville kasta en blick ut i sin älskade park, och hon öppnade fönstret. Men det var redan mörkt ute, och det strålande elektriska ljuset belyste endast en del av gården. De väldiga gamla träden kunde hon inte se. Men deras milda sjungande sus trängde fram till henne där hon stod stilla med spejande blickar. Hon hörde ljudlösa steg hastigt närma sig, så tystnade de, som om någon stannat i skuggorna utanför ljusringen, och snart förtonade stegen åt ett annat håll och dogo bort.
Kunde det vara arrendatorn? tänkte Petra. Såg han mig och ville undvika att träffa mig?
Medan Petra steg ut i köket för att hälsa på kokerskan, som några dagar tidigare än de själva rest ned från Stockholm, fortsatte arrendatorn, ty det var hans steg Petra nyss hört, nästan springande bort mot ladugården. Men han gick inte in.
Han blev stående på stallgården, där marken ännu var dyig och blöt efter föregående natts regn, och han grep med famlande knutna nävar omkring sig.
-Petra, viskade han, och hans torra läppar rörde sig.
Nu hade han fångat en glimt av henne i fönstret, och fastän han lämnat arrendatorsbostaden uteslutande för att gå in på herrgården och önska Petra och Angela välkomna tillhaka till Eka, hade den plötsliga åsynen av henne försatt honom i en sådan darrning att han ej vågade sig fram. De hade inte träffats sedan den där aftonen i juni, då Adèle överraskat dem i salongen. Tord kunde ännu känna Petras knän mot sin kind och tyckte sig höra hennes sköte bulta under kläderna, då hon böjt sig fram mot honom och låtit sin mun sjunka in mot hans. Strax dessförinnan hade hon sagt honom att hon haft ett förhållande med en annan man. Och när Adèle på sitt ohyggliga sätt med sina alltid långsamt frätande ord slungat dem den mannens namn, namnet Tage Ehrencreutz, i ansiktet, hade Tord förstått att det aldrig skulle förunnas honom att äga Petra. Hade han verkligen förstått det? Stod han inte här med krampaktigt knutna händer och hoppades ännu på att Petra skulle bli hans? Han tyckte nu att hans stackars händer under dessa tre månader hela tiden varit knutna, fastlåsta i ett grepp för att slå: att slå Adèle den onda, onda, att piska livet och omständigheterna som hindrat Petra von Pahlen, hans älskade, från att bli hans. Men han visste även att om Petra endast åter visade sig öm mot honom, skulle hennes ömhet få hans händer att genast på nytt öppna sig till smekningar.
Också han undrade liksom Petra och Angela hur denna höst skulle komma att gestalta sig.
Inne från ladugården hörde han korna skrapa. Ett doft råmande trängde sig ut. Och strax voro alla tankar på vardagens sysselsättningar och arbeten åter där. I morgon skulle han övervaka att det och det arbetet bleve utfört. Och varje gång han gick över Eka gård skulle porten, som så länge varit stängd, stå öppen, och han skulle möta Petra och höra hennes vänliga djupa röst. Hur skulle det gå? Och Adèle skulle spionera på dem med sina bleka ögon och snoka omkring dem, inandas deras hemligheter med uppspärrade, vidgade näsborrar. Hur skulle det...?
-Angela, ropade Petra, som nu gick över vinden. Jag hittar inte strömbrytaren här. Vill du öppna dörren?
Angela som suttit stilla på sin mors breda säng sprang och öppnade sin dörr, och Petra kom, gående over den stora vindens knakande golvtiljor, fram till henne. Inkommen i Angelas rum kastade hon en orolig blick på Angelas ansikte. Det var åter vått av tårar, Och Petra blev ängslig för att den nya jungfrun skulle börja bråka sin hjärna med vad det kunde vara åt denna unga fröken som grät första kvällen hon kommit tillbaka till sitt hem.
-Det är bäst du tvättar dig, sade Petra litet häftigt. Vi måste gå ned och äta.
Men när hon någon minut därefter sysslade inne hos sig, medan hon lät dörren till Angelas rum stå på glänt, log hon litet bistert vid tanken på att det skulle komma en tid, då man icke mera skulle kunna dölja Angelas tillstånd för Mats nyfikna och glada blå ögon. Det var första gången efter det hon fått veta om Angelas blivande barn, som hon över huvudtaget skänkte omgivningen och vad den skulle komma att säga en enda tanke.
När Angela och hon en stund senare stego nedför
trappan till matsalen, tryckte Petra uppmuntrande
och hårt Angelas arm, som kändes så späd
och smal genom ylleklänningen. Men Angela slöt
sig ej intill henne, utan fortsatte med nedslagna
ögon och darrande läppar att gå utför trappan.
