| 121 |
Då Giro dagen efter sin stora middagsbjudning skyndade till börskristallpalatset på Stora Otterhällan för att bjuda ut de aktier hvilka han själf tecknat i alla de nya företagen, mötte han ofvan för Stigbärgsliden en god vän, en af årets ledare af Vest-Ost-Nordbolaget. Bägge herrarne hade stor brådska, och deras velocipeder voro nära att stöta mot hvar andra.
»Ptro! Hvart bär det af?» ropade Giro.
»Ned till Psykäon!» svarade Vest-Ost-Nordbolagets man.
»Så här dags på dygnet?»
»Ja, jag måste beställa mig några dussin små hjärnorglar eller hjärnspeldosor eller hvad jag skall kalla de näpna tingestarne.»
»Gifves det små sådana också?»
»Jag har en sådan på mig just nu,» upplyste grosshandlaren, lyfte på sin lätta hufvudbonad af fin och mjuk ståltråd, af det slag som då allmänt nytjades, och visade på en liten psykokinet som satt på hjässan. Det är den nyaste uppfinningen, den hittills funna förnämsta användningen af hjärnorgeln till dagligt bruk. I den här lilla orgelns inre sitter ett urverk som jag drager
| 122 |
»Jag förstår,» sade bankdirektören. »Det var väl ungefär på det sättet som man i forntiden satte sig i stämning genom att röka tobak. Det lär man också hafva kunnat göra, utan att hindras i sina vanliga arbeten.»
»Ja, men det här är naturligtvis mycket angenämare och inverkar icke skadligt på hälsan. Psykokineten har dess utom den förträffliga egenskapen, att han icke besvärar någon annan, något som tobaken skall hafva gjort. Det är blott den som har honom på hufvudet hvilken vet af hans närvaro. Musiken och luktklaveret draga också med sig ofrivilliga deltagare i njutningen. Den förra höres och det senare luktas af alla som äro i granskapet, antingen man vill eller icke; men psykokineten besvärar icke någon ... Se så, nu tog den första känslostämningen slut. Hon var ganska behaglig och jag njöt af henne ända från kontoret och till detta ögonblick. Nu börjar ett annat stycke låta känna sin inverkan, men det hindrar mig icke att tala med er eller att tänka på mina affärer. Det är blott skada, att den här lilla psykokineten ej har flera än tre stycken. Man behöfver omväxling, och jag måste därför köpa mig flera sådana dosor. De säljas endast i Psykäon tills vidare; men jag skall erbjuda psykikern att hålla hans dosor på lager i kommission.»
| 123 |
»Om vi skulle sätta dem på aktier?» yttrade Giro med vänligt tillmötesgående.
»Ett aktiebolag håller redan på att bilda sig,» upplyste grosshandlaren.
»Och det har jag icke vetat af. Så förargligt!»
»Psykikern har själf den saken om hand. Emellertid lär väl Aromasia Doftman-Ozodes hädan efter icke kunna väcka särdeles stort deltagande med sitt ododion.»
»Hon väljes i morgon till medlem af folkförsamlingen.»
»Därpå tviflar jag. De flästa tidningar hafva uttalat sig mot hennes val, bland andra det stora stockholmsbladet Senaste Timmens Nyheter som nu också börjat utgifva en veckoupplaga, kallad Nästa Veckas Nyheter. Jag fick just nyss hit den upplagan, där det står att fröken Ozodes’ val icke kunnat genomdrifvas. Tidningen har icke kunnat taga det ur luften.»
»Hvad bekymra vi oss om stockholmsbladen? Vi sköta oss själfva, och Aromasia Doftman tillhör vårt samhälle, emedan hon studerat vid vår högskola och här tagit sin doktorsgrad. Det är Majorna som uppmanat henne att låta välja sig, och vi skola också genomdrifva valet. Jag har satt det på aktier. I afton har hon sin stora konsert i en af Örgrytekvarterets festsalar. Och nu far väl, min vän. Den förste börstimmen är redan inne.»
»Den försakar jag för första gången på många år. Jag måste göra upp affären med psykikern.»
De båda affärsmännen foro åt hvar sitt håll. Bankdirektören förargade sig åt sin försumlighet att icke hafva bildat något aktiebolag för hjärnorglarne. Nu måste han motarbeta dem och deras spridning.
»Jag skall visa, att luktklaveret icke är någon
| 124 |
Han gick omkring bland sina vänner, talade om tunlar och matsmältningsbolag och luftsimning och ämbetsverkens ordnande med ett sparsammare maskineri, men glömde ej häller att verka för Aromasias val samt att uppmana alla att besöka den stora luktkonserten i Örgrytekvarteret.
Giro hade ett mycket stort inflytande på börsen, men där funnos äfven andra mäktiga personer af bägge könen, och många bland dem arbetade för väljandet af Warm-Blasius, den ryktbare vädertillverkaren, hvilken skulle vara en heder att hafva till ombud i folkförsamlingen. Alla andra täflande hade för länge sedan dragit sig till baka.
På aftonen skulle ännu ett valmöte hållas, men samtidigt gaf Aromasia den stora konserten i Örgrytekvarteret, långt bort från stridsplatsen i Majorna. Hon saknade icke åluktare. Många af dem som på den vackre, värme aftonen gjorde sina lustfärder med de vanliga fortskaffningsmedlen, sänkte sig ned till odoratoriet, sedan de förut sträckt sin färd ända till jordskuggans gräns för att ännu en gång skåda solen, efter det hon för länge sedan försvunnit för dem som höllo sig kvar på jordytan, eller ännu en gång samma afton njuta af aftonrodnadens glödande färgspel.
Innan konserten började, var den stora salen fyld af en väntande folkmängd. Ingen enda plats var ledig. På utsatt klockslag trädde Aromasia fram för allmänheten. Hon mottogs som vanligt med ett ymnigt aktieregn. Giro visade sig i synnerhet hänryckt och frikostig endast vid åsynen af konstnärinnan.
Hon satte sig vid sitt ododion. Om någon oro
| 125 |
Efter några ögonblicks eftersinnande, tycktes ingifvelsen komma öfver henne. Hon satte handen till tangenterne och slog an en luktton, följd af en annan, men redan vid den första sammandrogo sig hennes vackra anletsdrag, och vid den andra kunde hon ej undertrycka en stark nysning.
Hvad var orsaken till detta för henne ovanliga utbrott? Kunde det ligga i det ämne, öfver hvilket hon föresatt sig att fantisera denna afton? Hon hade, efter hvad hon förklarat för tant Vera, själf börjat tro, att Årstiderna voro ett alt för gammalmodigt luktämne samt ångrat sig hafva spilt tid och möda på en sådan sammansättning. Detta hade hon ock gifvit till känna för Apollonides, då han vid sammanträffandet i Göteborg ville till henne öfverlemna orden till en annan »luktsonat», såsom han på sitt gammalmodiga språk brukade uttrycka sig.
»Ingenting föråldradt mer!» utropade hon och ville icke höra talas om skaldens nya arbete.
»Ack, hon älskar Oxygen ännu,» suckade den olycklige Apollonides.
Aromasia ville denna gång låta lukta åt minstone några fantasidofter af ett nytt, storartadt jätte-odorat, på hvilket hon under den senaste tiden tänkt, något som skulle i djärfva doftsammansättningar måla den »sociala frågan» och gifva en antydan om dennas lyckliga
| 126 |
Men Aromasia nös. Det kunde dock icke ligga i ämnet, ty det hade hon i sin ensamhet redan pröfvat. Orsaken måste finnas i de två första lukttonerna. Hon slog an ännu en sådan. Då nös hon ännu våldsammare, och alla närvarande nöso med henne. En verklig näskramp bröt ut, så skarp var den lukt som spred sig i salen.
Konstnärinnan fortfor att spela, men en alt odrägligare lukt utbredde sig i rummet. Hon bleknade och kände sig häftigt illamående. Ännu en gång sänkte sig likväl hennes händer öfver klaffarne, men då var det som alla onda andar sluppit lösa ur gasens rike. Ingen mänsklig näsa förmådde uthärda något sådant.
Allmänheten skrek, rasade och trängde till utgångarne. Aromasia sjönk vanmäktig ned vid sidan af sitt ododion. Ingen tycktes bekymra sig om henne eller ens märka hennes vanmakt. Hvar och en tänkte blott på sin egen näsa och sträfvade att så fort som möjligt komma ut i fria luften. Det var ej nog med den odrägliga lukten. I salen märktes ett olycksbådande hvinande och doft buller. Man fruktade, att lysämnets syrgas skulle, ehuru denna befann sig öfver glastaket, komma i beröring med de ur ododiet strömmande gaserna och frambringa
| 127 |
Det gälde således att frälsa lifvet och att ögonblickligt komma från det farliga stället.
»Fort, fort härifrån!» skrek man, vrålade, tjöt.
Men genom den förskräckliga trängseln sökte två personer att bana sig väg in i salen. Det var en ung man och ett äldre fruntimmer.
»Ären I galna,» skrek man till dem och stötte dem till baka. »Huset springer i luften.»
»Vi måste in!» ropade Apollonides och den gamla Vera.
Men folkmassan ryckte dem med sig. De måste följa den våldsamma strömmen. Det vardt en vild flykt in åt den inre staden. Blott få kunde komma öfver något luftfordon och svinga sig upp öfver det farliga stället. De flästa flydde till fots i täta massor.
De flyende hade ej hunnit längre än till Rydbergs torg, då en förskräcklig knall hördes, och man såg stadens starka gatulysning blekna för det alt öfverväldigande sken som utbredde sig i luften.
»Hvilken olycka!»
»Så förskräckligt!»
Men man fortfor att fly ända bort åt den stora ägghvitsfabriken vid f. d. Gammelport. Där stadnade man, vände sig om och betraktade eldskenet som vitnade om en förskräcklig brand. Det var med en känsla af välbehag man stod och stirrade på skenet, välbehag öfver att känna sig själf i säkerhet, och hjärnorgeln skulle knapt kunna framkalla en så angenäm stämning.
På Dicksonsgatan hade Vera och Apollonides ändtligen lyckats komma ur trängseln. Skalden var nog lycklig att finna ett fordon, med hvilket han, högt öfver
| 128 |
Där rasade en fruktansvärd brand. Släckningsmanskapet var redan i full verksamhet med sina eldkväfningssprutor och alla räddningsverktyg.
»Fram med Salamandern,» hette det.
Den Östbergska räddningsdrägten, såsom det påstods förfärdigad efter ett fem hundra års gammalt mönster, sattes på flere modige män hvilka utan tvekan gåfvo sig in i den värsta elden för att se om något vore att rädda. Men de kommo till baka utan att hafva funnit något. Alt i byggnadens inre var redan förstördt. Endast de yttre murarne återstodo. Släckningsmanskapet kväfde snart de lågor som slickade dessa ruiner.
»Aromasia är död!» klagade Apollonides i häftigt utbrott af sin smärta.
Den gamla väninnans sorg var stum men otröstlig, tycktes det.
»Huru har alt detta tillgått?» sporde poliskommissarien vid Öfveråsgatan och anstälde ett skarpt förhör med de från förödelsen undsluppna festsalstjänstemännen.
På den frågan kunde ingen svara. Alla funno det obegripligt.
»Det lär väl vara luktklaverets skuld,» förmodade en af dem.
Men luktklaveret hade aldrig förr gifvit anledning till något dylikt. Man efterforskade hvar Aromasia låtit förfärdiga sina doftsatser och kom till den visshet, att en mycket känd kemist därvid biträdt henne, men denne kemist kunde nu mer ej påträffas. Han hade kanske omkommit på samma gång som konstnärinnan. Man hade sett honom senast på middagen samma dag olyckan inträffade, och han hade då varit i fröken Rosendofts sällskap.
| 129 |
Nämda fröken togs i förhör, men hon kunde ej gifva några upplysningar. Hon var i ett ganska upprördt tillstånd.
»Det var förskräckligt,» utropade hon oupphörligt. »Hvem hade kunnat tro det?»
Hennes fasa öfver olyckan var synbarligen uppriktig, men den kunde synas allt för stark, då man visste huru hon hatat Aromasia.
»Nu behöfva vi ej längre frukta för att Aromasia skall väljas,» sade fru Skarpman-Stormfågel i förtrolig hviskning till fröken Rosendoft.
»Nu är valet mig fullkomligt likgiltigt,» yttrade fröken Rosendoft. »Icke kunde jag tro, att vår tillställning skulle sluta på detta sätt. Kemisten försäkrade mig, att han vore säker på sin sak och att han blott skulle göra luktklaveret misstänkt hos allmänheten samt genom en väl beräknad gasström gifva Aromasias ansigte en blå anstrykning som det kunde komma att behålla ett par månader. Det var ni som rådde honom att göra satsen riktigt starkt.»
»Ni är ett sjåp, min kära Rosendoft.»
Det var alt hvad fru Skarpman-Stormfågel vidare yttrade.
