| 89 |
»Detta är sannerligen något helt och hållet nytt för mig,» sade Oxygen.
»Jo, jo, något dylikt har man ännu icke i Stockholm,» yttrade en af hans göteborgsvänner, en framstående kemist.
»Jag får erkänna, att jag icke förstår meningen med dessa hjälmar och ledningstrådar samt det där skåpet,» förklarade Oxygen helt uppriktigt.
»Nej, det kan jag nog tro,» sade göteborgskemisten, »men här i Göteborg äro vi fullkomligt förtrogna med hela tillställningen. Emellertid ämnar psykikern i afton före föreställningens början hålla ett föredrag för att sätta dem som icke äro göteborgare in i förhållandena. Hör nu uppmärksamt på, så kan också ni få lära något.»
»Om hjälmarne besvära er, mina damer och herrar,» sade psykikern på verldsspråket, »så kunna ni gärna taga dem af och ej sätta dem på er igen förr än föreställningen tager sin början. Jag anhåller, att ni först med mig tänka er något till baka i historien om de sköna konsternas utveckling. Det är nu flera hundra år sedan man tyckte att denna utveckling hade nått sin höjdpunkt, och likväl har den grekiska fornverldens bildhuggarkonst lika litet som Homeros’ diktkonst, aldrig kunnat
| 90 |
»Den där afrikanen känner sin konsthistoria,» hviskade göteborgskemisten.
»Först sedan musiken sannolikt för alltid tystnat, upptäckte man,» fortfor psykikern, »den egentliga utvecklingslagen för alt hvad konst heter. Efter det Theoros Spürenberg offentliggjort sina odödliga undersökningar öfver det estetiska idealets embryologi, viste man, att konstens framsteg bero af de framsteg som stämningssinnet gör. Ehuru man i forntiden föga eller intet kände till det sinnet, började man likväl sedermera att alt mer öfverlemna sig åt känslostämningar, och detta tilltog i samma mån som hvar och en efter en följd af verklighetsnjutningar och praktiskt arbete drefs att söka en motvigt i idealet. Själen tillfredsställes genom att människan öfverlemnar sig åt dessa stämningar, och därmed har man ock uttalat konstens mål. Konsten måste på hvarje sätt beherska de mänskliga känslostämningarne, väcka dem och ställa dem till freds, alt efter som omständigheterna fordra. De medel som konsten därtill använder äro i och för sig likgiltiga, men konstens ändamål uppnås renast och lättast, om känslostämningarne väckas så mycket som möjligt omedelbart. Därför står musiken konstens mål ganska nära, emedan hon genom ljudvågorna verkar omedelbart på hörselnerverna och därigenom på hjärnan, utan att på något sätt behöfva
| 91 |
»Det är bra och riktigt sagdt,» utropade några unga kontorister.
»Musikens utbildning var ett stort steg framåt,» återtog föreläsaren efter en liten andhemtning och några klunkar hafsvatten, »men vi veta huru illa musiken användes och huru hon slutligen till och med höll på att förstöra själfva hörselverktyget. Det var då som man gick ännu ett steg längre och åter uppväckte konsten genom att vända sig till luktsinnet. Det har varit den närmast föregående tidens och är ännu våra dagars omtyckta konstform, men så kommer det sannolikt icke att blifva. Vi stå vid ett nytt tidskifte inom konstens historia. Det kan ej vara möjligt att åt det redan långt förut genom nikotin och skadliga näsduksdofter fördärfvade luktsinnet gifva den utveckling som konsten fordrar för att mest tillfredsställande inverka på hjärnan.»
»Skulle Aromasia här hafva funnit sin verklige besegrare?» sporde Oxygen sig själf.
»Nu torde det vara slut med den odrägliga Ozodes storhet,» hviskade fröken Rosendoft.
»Frågan om medvetandets väsen kan naturligtvis icke,» fortfor psykikern, »lösas annorlunda än frågan om materiens väsen, det vill säga inom de gränser som utstakats af den mänskliga begreppsförmågans natur. Men medvetandet uppstår antingen omedelbart såsom känsla i vårt inre eller förmedladt genom våra sinnen såsom rörelse i tid och rum, och denna senare uppfattning tillstäder ett bestämmande efter tal och mått och en därpå grundad teori, hvilken till atomernas rörelser återför företeelsernas förändringar. Då man kan beräkna den materiela hjärnmolekylens rörelse och vet, att denna följer
| 92 |
»Detta möter nu mer inga svårigheter sedan man så grundligt utrotat materialismens vidskepelse, hvilken i medvetandet såg ett alster eller en yttring af hjärnmolekylerna. Frågan finner sin lösning genom sammanstämmandet af rörelse och känsla, i det den senares förändringar på erfarenhetsväg härledas ur den förras. Liksom våra sinnen gifva oss blott tecken och bilder af tingen, men icke dessa själfva, så gifva också hjärn- och ganglieatomerna icke känslan själf i hennes inre form, utan en i öfverensstämmelse med våra rum- och tidsåskådningar trogen afbildning af henne i hennes ägen rörelse.
»Har man blott först en gång kommit till insigt om att den eller den form af rörelsen betyder den eller den form af känsla, den eller den molekulärkonstruktionen betyder den eller den bestämda förnimmelsen hos subjektet, så kan man på erfarenhetens väg uppställa liksom en ordbok för själens hemlighetsfulla språk och finna hvarje beräknad rörelse öfversatt med en erfaren känsla. På det sättet är det möjligt att underkasta rent subjektiva företeelser en objektiv undersökning och att i mekaniska framträdanden finna och göra iakttagelser öfver själens arbete, liksom man långt förut i färgspectrum kunnat på optisk väg iakttaga kemiska företeelser på aflägsna verldskroppar ... Är detta nu fullkomligt klart för de här närvarande?»
Åhörarne försäkrade sig hafva med största nöje lyssnat till föredraget och skyndade att uttrycka sitt starka
| 93 |
Efter denna förberedelse uppmanade psykikern de närvarande att åter sätta hjälmarne på samt började föreställningen. Den hjärnorgel eller psykokinet af hvilken han begagnade sig var tillverkad af honom själf och af en ganska fullständig sammansättning, så att tusentals personer kunde på en gång genom detta redskap erfara hvilka känslostämningar som det behagade konstnären att gifva dem. Medelst ledtrådarne, som utgingo från skåpets inre, framför hvilket konstnären själf tog plats, och som satte i rörelse åtskilliga klaffar och små hammare inne i hjälmarne, kunde den som spelade på hjärnorgeln träffa de närvarandes hufvudskålar och bearbeta dem på det sätt, att omedelbar retning utöfvades på just de delar af hjärnan, på hvilka psykikern önskade inverka. En skicklig hjärnorganist kunde på detta sätt framkalla en hel rad af väl ordnade tankar i andras hufvud och omedelbart skapa hvilka känslor som hälst i medelpunkten af andras medvetande.
Men liksom en stor tondiktare i forna dagar måste själf äga höga och ädla eller glada och kvicka tankar eller varma känslor för att genom toner kunna inverka på sina åhörare, måste det ädla och sköna eller det kvicka finnas i kanske ännu högre mått hos psykikern. Detta var det första vilkoret för att en psykokinet skulle göra god verkan. Därjemte måste psykikern också, liksom tondiktaren i forntiden och liksom luktkonstnären sedermera, förstå att rätt meddela sig med allmänheten. Han måste äga noggrann kännedom af de olika hjärndelarnes läge och betydelse och således vara skicklig anatom på samma gång som fullt säker frenolog. Hans konst var onekligen den svåraste som dittills funnits på jorden,
| 94 |
Han började vidröra tangenterna, och genast kommo ledtrådarne i rörelse. Han hade icke meddelat någon förteckning öfver de stämningsstycken som skulle utföras eller tillkännagifvit hvilka känslor han ämnade framkalla.
»Min önskan är,» hade han sagt, »att förnimmarne själfva göra sig reda för hvad jag föredrager.»
Fullkomlig tystnad rådde i salen. I början af föreställningen tycktes förnimmelserna vara tämligen svaga. Man såg på hvar andra med likgiltiga och intet sägande blickar eller man stirrade på konstnären. Men småningom lifvades ansigtena. Glädjen lyste ur allas blickar, och glädjen stegrades till munterhet som framkallade först leende, sedan småskratt och slutligen skallande skrattsalfvor. Man skrattade så att hela Psykäonpalatset tycktes svigta, och de öfriga gästerna i Okeanos trädgårdar började också skratta, fastän deras hjärnor icke mottogo någon omedelbar inverkan från konstnärens psykokinet. Allmän munterhet rådde på ett tämligen vidsträckt område under Skagerraks botten.
Småningom aftog den glada känslostämningen, men en förnimmelse af behagligt lugn utbreddes i salongen. Lugnet öfvergick till dysterhet, och känslan af behag byttes i svårmod. Man såg på hvar andra med sorgsna
| 95 |
Så växlade känslorna flera gånger, till dess de slutligen öfvergingo i jublande fröjd, och under allmän hänryckning stod psykikern upp från sitt instrument och tillkännagaf, att föreställningen vore slutad. Hjälmarne aftogos. Bifallet yttrade sig på vanligt sätt. Hvar och en förklarade, att han aldrig förr haft en så ren konstnjutning.
Konstnären samlade i hop de värdepapper han mottagit och försvann ur salen.
»Men vi fingo icke veta hvad detta stycke för hjärnorgel har för namn,» anmärkte någon.
»Namnet kan vara likgiltigt,» menade en annan. »Hvar och en bör väl kunna tolka innehållet.»
»Det torde icke vara svårt,» inföll en tredje. »Det var naturligtvis människolifvet som skildrades genom omedelbar förnimmelse från konstnärens snillrika uppfattning. Först fördes vi genom barndomens och ungdomens fröjderika och åt alt leende tid. Ungdomsmodet brusade fram i de skallande skrattsalvorna. Därpå kom den mognare åldern med sitt lugn, men också med sina sorger, med sitt mod och sin uthålliga kraft samt ofta växlande öden till dess hela lifvet upplöstes i jubel öfver att den jordiska tillvaron vore lyckligt slutad.»
»Så är icke min uppfattning,» hördes en invändning. »Något dylikt har jag icke förnummit. Det var tydligen en skildring af kärlekens fröjder och sorger samt slutliga hänryckning, när det älskade föremålet ändtligen var vunnet.»
»Prat!» utropade en af de närvarande. »Den konstnär, som i afton framkallat alla dessa omedelbara
| 96 |
»Jag tror,» hördes från annat håll, »att konstverket har afseende på det stundande riksdagsvalet. Det var en mästerlig skildring af valförberedelser, valstrider, glada och ledsamma tilldragelser på valmötena, ihärdighet i bemödanden och slutligen jubel öfver den lyckliga utgången.»
Ännu andra utläggningar hördes, hvar och en efter utläggarens önskningar och sinnesart. Man skrattade åt hvar andras misslyckade förklaringar och ansåg sin för den enda riktiga. Därför var man också mycket nöjd med sin afton och prisade hjärnorgeln såsom konstens högsta medel. Hufvudsaken var, att man erfarit starka känslostämningar och därför ansåg sig hafva haft en »högst intressant konstnjutning.»
Därmed var också hjärnorgelns lycka gjord.
»Det är omöjligt, att luktklaveret hädanefter kan hafva någon
dragningskraft,» sade fröken Rosendoft.
