| 67 |
»Hvarför vill ni väljas till folkombud?» tillspordes Oxygen af en bland sina vänner.
På 2,300:talet var tilltalsordet ni visserligen icke ännu kommet riktigt i bruk, men likväl långt vanligare än under de föregående århundradena. De gamla brorskålarne hade ej helt och hållet upphört, men under den tätare beröringen med öfriga folk, i synnerhet Europas och Asiens, betydligt inskränkts. Tilltalsordet du nytjades mest inom familjerna eller bland dem som börjat profåret som alltid föregick äktenskapet. Detta ord användes aldrig till någon som ej kunde eller ville svara på samma sätt. En medarbetare eller hvad fordom kallades tjänare tilltalades aldrig med du eller han och hon, utan städse ni. Det ändrade tilltalet var ett uttryck för en hel samhällsförbättring.
Oxygens vän var icke nog förtrogen med honom för att kalla honom du, men kände honom nog nära och hyste tillräckligt deltagande för hans handlingar för att kunna fråga efter orsaken till vädertillverkarens beslut att uppträda som sökande till riksdagen.
Den tillfrågade såg förlägen ut. Han talade om sin önskan att uträtta något inom lagstiftningen, om sin åstundan att vara nyttig för samhället och så vidare.
| 68 |
Vännen skakade på hufvudet och tycktes ej känna sig öfvertygad af Oxygens förklaring.
»Det där är endast gamla uttryckssätt,» sade han, »som nu för tiden ingenting gälla. Skulle ni händelsevis vara ärelysten? Har ni ej nog af edert yrke? Känner ni er ej tillfredsstäld af att kunna göra regn och vackert väder?»
Oxygen teg.
»Har ni glömt,» fortfor vännen, »att den som, utan att vara kallad af åtminstone femtio valberättigade, uppträder som sökande måste afgifva offentlig förklaring öfver orsaken till sin åstundan?»
Nej, det hade Oxygen icke glömt. Han vore ej häller okunnig om, förklarade han, att den offentliga förklaringen kunde underkastats sträng granskning. Men han ville ej vidare fortsätta samtalet, utan tog hastigt afsked af vännen och skyndade från denne.
»Den hederlige Oxygen tyckes hafva någon anledning till missnöje med den vackra Aromasia och vill därför undantränga henne från riksdagen,» sade vännen till en af sina bekanta.
»Valet i Majorna är ett af de vigtigaste i hela Skandinavien,» anmärkte en annan.
»Och kan hafva inflytande på hela norra Europa,» tillade en tredje. »Vi böra följa det med uppmärksamhet.»
Det var också hvad som gjordes litet hvarstädes. I Göteborg och särdeles i Majorna rådde stor verksamhet. Män och kvinnor samtalade knapt om något annat. Offentliga valmöten höllos flera gånger om dagen. Talmekaniken var i oupphörlig rörelse. De flästa hade först uttalat sig för Aromasia, den stora konstnärinnan, men sedan ett par dagar märktes någon tvekan äfven
| 69 |
Ryktet om fru Skarpman-Stormfågels kandidatur hade visserligen funnits ogrundadt, men den raska frun arbetade med stor ifver för Oxygens val, och ännu verksammare kanske var fröken Rosendoft, ehuru denna ej uppträdde offentligt, utan sköt fru Skarpman framför sig och lät henne verka i det allmänna.
Af Majornas tidningar hade Stolta Luftblåsan hastigt bytt om åsigt och motarbetade nu Aromasia lika häftigt som bladet förut förordat hennes val. Ytterste Förposten, en ansedd tidning i förstaden Marstrand, åberopade sin opartiskhet såsom ej tillhörande samma stadsdel, som först nämnde blad, men var lika häftig i sina angrepp på konstnärinnans kandidatur. Af Göteborgs öfriga sju hundra femtio fem tidningar förordade visserligen de fleste ännu den kandidaturen, men ingalunda med samma ifver som då inträdet i riksdagen först bjudits Aromasia. Mekaniken arbetade ej med lika kraft som få dagar förut. De som gjort inbjudningen började känna sig modfälda.
Den som likväl aldrig svigtade i sin ifver var Apollonides hvilken såsom poet-maskinist vid riksdagsmekaniken ej var utan inflytande. Han for från det ena valmötet till det andra, delade sin tid mellan Göteborg och Stockholm, talade med så många valberättigade som möjligt, inträngde i tidningsredaktionerna, sökte truga på dem både sin öfvertygelse och sina ord till Årstiderna och var ständigt lika outtröttlig.
Hvad som bedröfvade honom var att Aromasia under hela denna tid icke ville taga emot honom. Detta minskade likväl icke hans ifver.
| 70 |
»Hon måste en gång besegras af en så oägennyttig tillgifvenhet,» sade han till en af sina vänner.
»Men Aromasia älskar er icke,» anmärkte vännen.
»Hon skall en gång göra det,» försäkrade skalden. »Hon kan väl ej längre älska den man som med rå ägennytta vill tränga sig in i riksdagen på hennes bekostnad?»
»Ack, ni är ännu fången i gamla tiders föreställningssätt.»
»Tvärt om! I denna sak må jag väl vara en nutidsman. Huru skall man väl bättre i vår tid kunna vinna en kvinnas kärlek än genom att göra henne till folkombud, att för henne öppna tillfälle att deltaga i lagstiftningen? Fordom bjöd man henne ett juvelsmycke, lofvade henne hästar och vagn eller visade, att hon genom äktenskapet skulle vinna hög samhällsställning, varda förestäld på hofvet och så vidare. Nu söker man hennes ynnest genom att skaffa henne en vidsträckt verkningskrets.»
»Nå, ni har kanske rätt i något. Men kvinnohjärtat har icke ändrat sig sedan årtusen och skall aldrig varda annorlunda. Behöfver jag säga detta åt den som fått namn af forntidsskald?»
Hvad gjorde Oxygen under dessa valförberedelser?
Huru förhöll sig Aromasia?
Det ofvan nämnda samtalet mellan Oxygen och hans vän hade gifvit den förre anledning till åtskilliga betraktelser hvilka han förut undflytt.
»Aromasia har visat förkärlek för forntiden, då hon kunnat göra en sådan konstsammansättning som Årstiderna,» hade han sagt till sig själf, »och är således lätt hemfallen till återgångsflocken. Mitt samvete såsom framtidsman bjuder mig att motarbeta henne vid riksdagsvalet. Men ett sådant motarbetande kan icke ske
| 71 |
Och på den grunden hade han, såsom han sökte öfvertyga sig, anmält sin kandidatur. Men var det blott Årstiderna som orsakat detta?
Oxygen hade strax efter konserten mottagit ett bref utan underskrift och hvars författare var för honom obekant. Brefvet hade innehållit något som fallit i god jordmån, men det var först sedan han läst det som han tyckte sig vara riktigt fast öfvertygad om att Aromasia ej borde väljas till folkombud och som han fattat sitt beslut att uppträda mot henne. Det beslutet hade han stor brådska att sätta i verkställighet. Han tyckte, att det icke tålde ringaste uppskof.
Var det således blott för att tjäna fäderneslandet som han ville undantränga den kvinna för hvilken han känt den varmaste tillgifvenhet?
Det var den frågan han nu gjorde sig. Skulle han, den starke framtidsmannen, hvilken djupt föraktade forntidens små känslor, såsom han plägade kalla ärelystnad, afund, misstankar och svartsjuka, nu själf handla under inflytande af en eller flere bland dem?
Omöjligt! Och likväl fruktade han för, att det icke vore endast fosterlandskänsla eller nyttighetsbegär som förmått honom att uppträda mot Aromasia.
Älskade han henne ännu?
Ganska visst. Och likväl ville han motarbeta hennes afsigter!
»Emedan hon ej älskar mig!» utropade han. »Hon har låtit den galne Apollonides förmå sig att göra odoratet Årstiderna. Han har skrifvit orden till denna föråldrade sammansättning. Han har således arbetat till samman med henne. Då kan hon ej längre hafva mig kär.»
| 72 |
Och så var det åter slut på de nyktra betraktelserna. Oxygen berusade sig med svåra misstankar och dyster svartsjuka. I sitt rus svor han att icke gifva vika. Han måste hämnas öfver att vara undanskjuten, att vara bedragen af den kvinna han så högt älskat.
Svartsjukan och hämndkänslan funnos i det tjugufjärde århundradet i lika hög grad som i äldre tider, men dessa känslor nytjade ej längre dolk eller gift. Deras vapen voro riksdagskandidaturer och mera dylikt. Själfva Apollonides skulle kanske nödgas erkänna, att detta vore ett framsteg, om också föga romantiskt.
Men lagstiftningsarbetet? Skulle det bero af kärlek eller svartsjuka? Hade det i forntiden aldrig berott af några mänskliga svagheter?
Aromasia hade en svår strid med sig själf. Hon var uppfostrad i åsigten om kvinnans lika rätt med mannen samt att kärleken aldrig kunde försvaga den rätten. Men den gamla boken, i hvilken hon kommit att läsa den ofvan nämnde aftonen hos sin gamla fränka, hade ledt hennes tankar i en annan riktning.
Med den uppfostran hon fått och som ej haft till uppgift att blott utveckla hennes konstnärliga anlag, utan äfven att göra henne, liksom alla andra kvinnor, skicklig till äfven offentliga värf, kände hon sig icke underlägsen att deltaga i lagstiftningen. En sådan underlägsenhet hos kvinnan hade man icke vetat af under de senaste århundradena och minst på den tid, om hvilken nu är fråga. Visst var Aromasia ännu ganska ung, men ungdomen lade på 2300-talet inga hinder i vägen för att utföra offentliga uppdrag, utan ansågs till och med som ett företräde. Det var den företagsamma kraftens och
| 73 |
Så tänkte man åt minstone i senare hälften af det tjugufjärde århundradet, och det föll naturligtvis icke Aromasia in att tvifla på den åsigtens riktighet. Men just därför voro en uppoffring så mycket mer betydande, en försakelse af så mycket större värde.
Kvinnans uppgift är att försaka, stod det i den gamla boken, och till det påståendet återvände Aromasias tankar nästan hvarje ögonblick. Borde hon kanske underkasta sig en sådan uppoffring för att gifva Oxygen ett bevis på sin kärlek?
Det var hvad hon tänkte det ena ögonblicket. Det nästa sade hon till sig själf, att hon älskade Oxygen lika varmt och uppriktigt, äfven om hon icke afsade sig det förtroende, hvarmed man hedrat henne, då man ville välja henne till folkombud. Oxygens uppförande vore oförnuftigt och borde ej främjas af den som älskade honom så högt. Och likväl!
Aromasia fann sig i ett ytterst pinsamt tillstånd. Hvilket beslut skulle hon fatta? Hon kände sig oförmögen till någon sysselsättning. Hennes ododion stod orördt sedan flera dagar. Hon tog icke mot något besök. Hon for ej ut. Dagarne i ända och långt in på nätterna satt hon orörlig i sin trädgård. Det var klara och varma dagar. Endast då och då uppsteg ett moln hvilket synbarligt var konstgjordt. Månne det vore ett af Oxygens tillverkning? Aromasias tankar uppgingo i molnet. De flydde bort med detta, men återkommo ständigt. De upplöstes med det milda regn som från molnet nedgöt sig öfver någon åker i Telgetrakten eller på något af de stora smultronlanden på andra sidan Rotebro. Och likväl hade de tankarne i nästa
| 74 |
