| 39 |
Dagen efter konserten var ett sällskap samladt hos tant Vera. Det var på den timme som motsvarade forntidens mellan klockan elfva och tolf på aftonen, den vanliga samlingstiden. Man roade sig med lekar, omväxlande med läsning och korta föredrag. De senare hade en omtänksam värd eller värdinna färdiga på förhand, samlade på olika håll och förvarade i bleckdosor, ur hvilka orden vefvades med en mycket enkel mekanism, en förbättring af forntidens fonografer.
»Mina vänner, vilja ni höra dagens öfverläggning i folkförsamlingen?» frågade värdinnan. »Jag har just nu fått det med luftpump sammanpressade utdraget af alla talen. Min särskilda skaffare i Göteborg skickar mig ett dylikt hvarje afton.»
Hvar och en som ville följa med dagens tilldragelser på andra orter höll sig särskilde skaffare eller hvad fordom kallades »specielle korrespondenter» på de förnämsta platserne öfver hela jorden.
Sällskapet gaf sitt bifall till känna, och värdinnan började själf vefva fram de sammanpressade utdragen ur riksdagstalen hvilka utkommo med talarnes egna röster, men satta i den logiska form som de ej alltid hade i
| 40 |
De närvarande lyssnade med stor uppmärksamhet på dessa »koncentrerade extrakter» och gjorde öfver dem sina anmärkningar, uttalade sitt bifall eller ogillande.
»Hvem är den där med den hesa rösten? Det låter som en papegoja med snufva,» frågade en af gästerne.
»Det är en af återgångsflocken,» svarade en annan, »en som yrkar, att folkförsamlingen åter måtte delas i två kamrar, liksom i gamla tider, samt att talmekaniken skall afskaffas.»
»Hvilka länge sedan föråldrade åsigter!» utropade flera bland sällskapet. »Enkammarsystemet har ju redan i lång tid visat sitt goda inflytande på ärendenas skyndsamma behandling, och det är väl i alla fall hufvudsaken.»
»Otvifvelaktigt! Talmekaniken bidrager äfven därtill,» förklarade andra. »Kanske att återgångsflocken också vill afskaffa de nya voteringsmaskinerna.»
»Jo, det fattades blott det för att kasta oss till baka några hundra år, då riksdagsmekaniken ännu låg i sin linda.»
»Tst! Det är Vasslén som talar, den store ostberedningsdirektören från Norrland, en af framstegsflockens förnämsta ledare, han som uppfunnit konsten att tillreda osten redan i komagen, en af de mest tidssparande uppfinningar.»
»Det talet är icke något utdrag,» förklarade värdinnan, hvilken fortfor att vefva, »utan ett fullständigt återgifvande af talarens ord, med andhemtningar, hostningar, snytningar och alla andra oratoriska prydnader.»
»Makalöst! Ingen talar som Vasslén.»
| 41 |
»Jo, fru Milde-Strängsell,» erinrade någon. »Få vi icke höra henne?»
»Hon har icke uppträdt i kammaren på flera dagar,» upplyste värdinnan. »Hon är strängt sysselsatt i statsutskottet. För öfrigt håller hon aldrig långa tal, men gör riksdagen så mycket större tjänster genom sina insigter i statshushållningen.»
»Ja, det är ett förträffligt folkombud,» förklarade Oxygen hvilken hittills icke deltagit i samtalet, men haft sina blickar ständigt fästa på ingången till salongen.
»Det är en plats ledig för Majornas tredje rote,» sade en af sällskapet, »och om ...»
»Jag tänker ställa mig som kandidat,» afbröt Oxygen.
»Ni? Vet ni då icke, att man tillbjudit kandidaturen åt fröken Doftman-Ozodes? Ni vill väl icke uppträda som hennes medtäflare?»
»Hvarför icke? De atmosferiska förhållandena äro, som jag tror, reglerade för längre tid, och jag känner lust att deltaga i riksdagsarbetet.»
»Men hvad skall eder tillkommande hustru säga om detta? ... Ah, se där är fröken Ozodes.»
Aromasia inträdde och hälsade med sitt vanliga okonstlade behag. Värdinnan och hennes gäster omringade henne och tackade för gårdagskonserten. Några framdrogo genast åtskilliga packor med värdepapper och ville öfverlemna dem till konstnärinnan, men denna undanbad sig sådana bifallstecken utom konsertsalen.
Oxygen var den ende som ej lemnade sin plats. Han såg dyster ut och rullade ett papper oroligt mellan fingrarne. Månne det också var en obligation eller ett aktiebref?
Aromasia gick till honom och ville fatta hans hand, men Oxygen satt orörlig, drog undan handen och
| 42 |
»Det var ju ett ypperligt odorat, det där i går!»
Ett hånfullt uttryck låg i hans ord. Aromasia såg förvånad på honom, men tycktes icke vilja märka hans dåliga lynne. Med vänlighet vände hon sig till honom och frågade, hvarför han icke afhemtat henne till den öfverenskomna lustresan till Nordamerika.
»Jag tänker ställa mig som kandidat i Göteborg,» sade Oxygen, utan att svara på hennes fråga.
»Du? Har du glömt, att man tillbjudit mig den kandidaturen?» frågade Aromasia och såg förvånad på honom.
»Visst icke!» förklarade Oxygen. »Men just därför vill jag själf uppträda som motkandidat.»
»Just därför?» sade Aromasia långsamt och med ännu större förvåning.
»Ja, jag vill kämpa mot hvar och en som tillhör återgångsflocken.»
»Tillhör jag denna flock?» frågade konstnärinnan.
»Därom är jag nu mer öfvertygad,» försäkrade vädertillverkaren. »Hvarför skulle du i annat fall låta allmänheten känna en sådan förlegad romantisk sammansättning som de der Årstiderna?»
»Ah, ingenting annat,» var Aromasias svar, och hon log med sitt vackraste leende. »Delar du icke då den allmänna hänförelsen i går?»
»Det gör jag visst icke. Svara mig uppriktigt. Hvem
| 43 |
Hans ord voro häftiga och hårda i uttrycket. Hans ögon lågade. Han tycktes med svårighet undertrycka ett ännu häftigare utbrott.
Aromasia tycktes känna sig sårad. Hennes ögon tårades. Hon gaf Oxygen en förebrående blick och ville lemna honom.
»Du svarar mig icke,» fortfor Oxygen. »Men jag behöfver ej häller ditt svar. Jag känner namnet på den som förledt dig till denna dårskap, till detta förräderi mot vårt parti.»
»Som konstnärinna har jag rätt att välja hvilket ämne som hälst,» förklarade Aromasia, »och aflägger icke räkenskap för någon.»
Hon reste sig stolt och gick till det öfriga sällskapet som just ville börja en af de aritmetiska lekar som voro i bruk på den tiden.
Oxygen ref i vredesmod sönder det papper hvilket han så länge rullat mellan fingrarne.
»Där ha vi ändtligen Senaste Timmens Nyheter!» utropade värdinnan och skyndade till det öppna fönster, genom hvilket tidningsutdelaren utan att stanna sin velociped kastat in ett ofantlig blad. Det var en tidning på femtio tätt tryckta ark. Hvar och en af gästerna tog ett eller flera af dessa ark, sträckte ut sig på en af de många sofforna och började läsa. Äfven Aromasia deltog i läsningen, men kunde ej samla sin uppmärksamhet tillräckligt för att förstå hvad hon läste. Då och då flögo hennes blickar öfver tidningsranden och tycktes söka någon i sällskapet. Oxygen hade redan aflägsnat sig.
»Jag kan berätta något nytt,» ropade någon.
Det var ingen af tidningsläsarne som höjt det ropet.
| 44 |
»En ganska märklig nyhet!»
Det läsande sällskapet såg upp från sina tidningsark och togo de nykomna i skärskådande. De voro fru Skarpman-Stormfågel och fröken Rosendoft, två oåtskiljaktiga väninnor, hvilka sällan syntes i detta sällskap, men nu på denne nattlige timme med stor brådska infunno sig.
»Warm-Blasius Oxygen ställer sig som riksdagskandidat i Göteborg,» utropade frun.
»I Majornas tredje rote,» tillade fröken, lika brådskande.
»Det står redan här i bladet,» anmärkte en af sällskapet och räckte fram sitt ark.
»Står det?» frågade fru Skarpman-Stormfågel och såg något missnöjd ut.
»Ja, men hvad som visst icke står i bladet,» sade fröken Rosendoft med leende tillförsigt, »det är, att kandidaten sannolikt får de flesta rösterna.»
»Ingen kan täfla med honom,» försäkrade frun. »En så namnkunnig vädertillverkare tager göteborgarne med storm. Den som så mycket beror af väder och vind, som Skandinaviens störste handelsstad, den önskar nog att ställa sig väl med en Warm-Blasius.»
»Det där förvånar mig icke så litet,» menade värdinnan. »Jag vet att just Majorna i Göteborg, detta icke blott handelsidkande, utan också bankdrifvande, rika samhälle önskar en riksdagsman med verkligt finansiela insigter. Därtill kommer också, att Majornas rike affärsmän äro ganska konstälskande och gärna vilja se sig hedrade af att företrädas af en konstnär, synnerligen som konstnärerne nu för tiden äro de som bäst förstå sig på
| 45 |
»Ack, fröken Ozodes kan visst icke göra räkning på de flesta rösterna,» försäkrade fröken Rosendoft, »och dess utom lär hon väl ej vilja strida med hr Oxygen, hennes egen ... O, jag ber så mycket om ursäkt, där är ju vår stora konstnärinna själf. Jag visste ej, att ni var här, och jag kunde ej tro ... icke ...»
»Ni behöfver visst ej göra några ursäkter,» sade Aromasia med så mycket lugn hon för ögonblicket kunde tillkämpa sig; »men jag kan försäkra er, att jag icke ämnar afstå från den kandidatur, med hvilken Majorna i Göteborg hedrat mig, jag må få hvilka medtäflare som hälst.»
»Åh ... ah ...» mera kunde fru Skarpman och fröken Rosendoft icke säga för tillfället. Aromasias lugn och bestämda förklaring tycktes ganska obehagligt öfverraska dem. De smålogo förläget. Sällskapet betraktade dem med blickar som tycktes fråga, hvad de egentligen ville.
»Nå, skola vi nu jämföra våra intryck efter tidningsläsningen?» frågade värdinnan hvilken ville vända uppmärksamheten åt annat håll.
Hvar och en omtalade hvad han funnit i sitt ark af Senaste Timmens Nyheter, och som det var dygnets sista upplaga och ingen ny tidning skulle komma ut på fem eller sex timmar, var deltagandet för nyheterna ganska lifligt. Utom det i fråga varande riksdagsmannavalet i Göteborg, var det kriget mellan Kina och Nordamerika som mest tog uppmärksamheten i anspråk.
Kina, som ännu icke kunnat helt och hållet frigöra sig från gamla fördomar, hade nekat de nordamerikanska
| 46 |
Sedan dess hade flera större och mindre krig uppstått, af hvilka det mellan Monaco och Italien varit det blodigaste, naturligtvis näst efter de förskräckliga socialistfäjderna hvilka man icke räknade bland riktigt »ordinarie» krig. Den först nämde staten hade genom sin spelbank samlat så stora skatter, att den kunde skaffa sig en här af äfventyrare från alla land, med hvilken Monacos furste angrep den stora italienska republiken för att däraf åt sig skapa ett kungadöme. Företaget misslyckades likväl. Monaco besegrades. Fursten gjorde de
| 47 |
För hvarje nytt krig hette det bland de förhoppningsrika människovännerne, att det måste ovilkorligt vara det sista, och de afrådde för hvarje kostnad till försvarsverket, men som människornas lidelser sällan kunna af den stigande odlingen mildras, mycket mindre afskaffas, så uppstod det ena kriget efter det andra. Det som nu hotade uppkomma mellan Kina och de nordamerikanska republikerna väckte hela jordens uppmärksamhet. Den senaste upplagan af Senaste Timmens Nyheter lemnade ögonblicksmeddelanden så väl från Amerika som Kina, och som de från hvar sitt håll innehöllo alldeles motsatta uppgifter, sökte sällskapet nu att ur dem draga så mycken sanning som möjligt eller så liten osanning som under dylika förhållanden vore tänkbar. Det var likväl icke något lätt arbete och höll sällskapet ännu ett par timmar till samman.
Aromasia sökte att ägna sin uppmärksamhet åt samma föremål som det öfriga sällskapet, men det lyckades icke. Hennes tankar voro vända åt helt annat håll. Hvad hade kunnat föranleda Oxygen till ett så besynnerligt uppförande? Hvarför ville han helt plötsligt uppträda som hennes medtäflare till folkombudsplatsen? Hade han angripits af svartsjuka? Hvarifrån kunde han hafva fått anledning därtill?
Dessa och dylika frågor uppstälde hon för sig själf, under det sällskapets öfriga medlemmar bråkade sina hjärnor med försöken att sammanställa och draga slutsatser af de motsatta underrättelserna från Kina och Amerika. På intet dera hållet tycktes man komma till något antagligt mål.
| 48 |
Värdinnans medarbetarinnor i hushållet, två unga flickor hvilka för öfrigt deltogo i sällskapet, bjödo gästerna några lätta förfriskningar, sockervatten, frukter och sylt, men någon af forntidens ståtliga »supéer» syntes ej till. Sällskapet tycktes ej häller tänka därpå. Man var van att sent intaga dagens hufvudmål, men att sedan ej förtära något än möjligtvis en och annan liten förfriskning af nyss nämnda slag. Sent gick man till hvila på den tiden, men stod därför ej sent upp. Man hade vant sig att icke behöfva många timmars sömn, och därför bar arbetet större frukt än i gamle dagar.
Aromasia ville, om icke helt och hållet slippa, likväl taga någon hvila från sina sorgsna tankar för att sedan kunna lättare finna ljus i det mörker som nu omgaf hennes sinne och hon gick därför in i de rum, där värdinnan hade sin boksamling, en ganska rikhaltig samling af böcker på olika språk, i många ämnen från olika tider. Där funnos böcker ända från aderton- och nittonhundratalen. Aromasia räckte på må få ut handen efter en bok och träffade just på en från det först nämnda af dessa århundraden.
Det var således en mycket gammal bok. Konstnärinnan började läsa. Språket var adertonhundratalets outbildade svenska, men hon förstod det språket. Orden voro henne bekanta, men innehållet af hvad hon läste föreföll henne likväl främmande.
»Försakelse är kvinnans uppgift,» läste hon.
»Hm! Det har jag aldrig lärt mig,» hviskade Aromasia. Hon läste vidare:
»Och det är i en alt uppoffrande försakelse som kvinnan äger sin sanna styrka. Det var redan från begynnelsen sagdt, att kvinnan skulle vara mannen
| 49 |
»Skulle detta vara sant?» frågade Aromasia och stod länge eftertänkande.
Hon läste mer i boken. Alt hvad hon läste gick ut på att visa, det mannen är den styrande och kvinnan den lydande.
»Detta är något nytt, helt och hållet nytt, och likväl tyckes det vara ganska gammalt,» sade Aromasia för sig själf. »Jag förstår det icke.»
»Hvad är det som min lilla Aromasia, den lärda doktorinnan, icke förstår?» frågade tant Vera hvilken inkommit i rummet.
Aromasia satte boken på hyllan och vände sig till den gamla frun, men utan att svara denna. Hon var van att sedan sin barndom förtro sina tankar åt den vänliga slägtingen, men denna gång kände hon sig icke böjd för något sådant.
»Har sällskapet redan brutit upp?» sporde hon, »Då vill äfven jag begifva mig hem.»
Hon tog afsked och ville icke inlåta sig på något vidare samtal, ehuru den gamla frun tycktes gärna vilja meddela sig med henne om det i fråga varande ombudsmannaskapet för Majorna.
Den natten gick Aromasia till fots. Hon hade fått liksom en känning af forntiden, tyckte hon, och nytjade ett mycket gammalt fortskaffningsmedel. Gatorna voro upplysta som midt på dagen. Få vandrare syntes till, medan de flesta begagnade sina luftfordon, men vägen var lugn och trygg. Aromasia visste för öfrigt icke af någon fruktan, och utan äfventyr nådde hon sin bostad, satte upphissningsmekaniken i gång och inträdde snart i sitt sofrum.
| 50 |
»Försakelse är kvinnans uppgift,» upprepade hon flera gånger, innan
hon somnade. »Månne de gamla hade rätt? Skall jag till förmån för
Oxygen afstå från den kandidatur man erbjudit mig? Det är dock icke
jag som sökt denna. I dag fick jag bref därom. Man känner mig ju i det
samhälle, där jag studerat och tagit min doktorsgrad ... Jag tror mig
kunna uträtta något ... Är det rätt att afslå? ... Jag älskar Oxygen
... mycket ... ofantligt ... Hvarför bemöter han mig på detta sätt?
... Hvarför? ... Försakelse är ... Ack, jag är icke lycklig längre.»
