DET VAR vid den tid på året, då ljungen står röd. Över sandmon växte den i täta tuvor. Från låga, trädlika stammar höjde sig tätt sittande, gröna grenar med barrhårda, härdiga blad och små, sent vissnande blommor. Dessa tycktes inte vara gjorda av vanlig saftrik blomstervävnad, utan av torra och hårda fjäll. De voro mycket oansenliga till storlek och form, inte heller var det stort bevänt med deras lukt. Barn av de öppna vidderna, hade de inte blivit utvecklade i den vindfria luft, varest liljorna utspänna sina kalkblad, eller i den rika jordmån, varur rosorna hämta näring för sina svällande kronor. Det, som gjorde dem till blommor, var egentligen färgen, ty lysande röda voro de. Det färgalstrande solskenet hade de haft nog av. Det var inga bleka källarväxter, inga skuggkära innesittare. Det låg hälsans välsignade munterhet och styrka över hela den stora, blomstrande mon.
Ljungen klädde det fattiga fältet med sin röda mantel ända upp mot skogsbrynet. Där reste sig, på en svagt uppskjutande bergås, några uråldriga, halvt sammanstörtade stenkummel, och hur nära än ljungen sökte att smyga sig intill dessa, funnos dock däruppe revor i dess vävnad, genom vilka framskymtade stora, flata hällar, flikar av bergets eget skrovliga skinn. Under det största av kumlen vilade en gammal kung, Atle kallad. Under de andra slumrade de av hans kämpar, som hade fallit, då det stora slaget hade stått där på mon. Nu hade de legat där så länge, att dödens fruktan och vördnad hade vikit från deras gravar. Vägen gick fram mellan deras viloställen. Den nattlige vandraren tänkte aldrig på att se till huruvida dimomsvepta skepnader vid midnattstid sutto på kullens topp och i tyst längtan stirrade mot stjärnorna.
Det var en glittrande morgon, daggfrisk och solvarm. Skytten, som hade varit ute på jakt alltsedan dagningen, hade kastat sig ned i ljungen bakom kung Atles hög. Han låg på rygg och sov. Hatten hade han dragit ned över ögonen, och jaktväskan av skinn, ur vilken harens långa öron och orrens krokiga stjärtfjädrar stucko fram, låg under hans huvud. Bågen och pilarna hade han bredvid sig.
Fram ur skogen kom en flicka med ett matknyte i handen. Då hon trädde ut på de flata hällarna mellan kumlen, tänkte hon på vilken god dansplats detta kunde vara. Hon fick en innerlig lust att pröva den. Hon satte ned knytet i ljungen och började dansa helt ensam. Ingen vetskap hade hon om att en man låg och sov bakom kungshögen.
Skytten sov alltjämt. Brinnande röd stod ljungen mot den skarpt högblåa himlen. Myrlejonet hade uppkastat sin håla tätt bredvid den sovande. Däri låg ett stycke kattguld och gnistrade, som om det hade velat sätta eld på alla sandmons gamla stubbar. Ovanför skyttens huvud utbredde sig orrfjädrarna som en plym, och deras metallfärger skiftade från djup purpur till stålblått. På den oskuggade delen av hans ansikte glödde brännande solsken. Men han öppnade inte ögonen för att skåda förmiddagsglansen.
Emellertid fortsatte flickan att dansa och svängde om så ivrigt, att den svartnade mossjorden, som hade samlat sig i hällarnas ojämnheter, rök om henne. En gammal torr fururot, blank och grå av ålder, låg uppryckt inne bland ljungen. Den tog hon och svängde om med. Spånor foro ut ur det multnade träet. Tusenfotingar och tvestjärtar, som hade haft bo i springorna, kastade sig huvudyra ut i den ljusfyllda luften och borrade sig ned bland ljungens rötter.
Då de svingande kjortlarna snuddade vid ljungen, fladdrade därur upp skaror av små grå fjärilar. Dessa, som hade vingarnas undersida vit och silverglänsande, virvlade upp som torra löv för en stormil. De syntes då helt vita, och det var, som om det röda ljunghavet stänkte upp vitt skum. Fjärilarna höllo sig en kort stund uppe i luften. Deras sköra vingar dallrade så häftigt, att färgstoft lossnade och föll ned i ljungen som tunt, silvervitt fjun. Då var det, som om luften hade genomfarits av ett solbestrålat duggregn.
Runtom i ljungen sutto gräshoppor och gnedo bakbenen mot vingarna, så att de klingade som harpsträngar. De höllo god takt och voro så samspelta, att envar, som gick över mon, trodde sig höra samma gräshoppa under hela vandringen, fast han än hade henne till höger, än till vänster, än före, än efter. Men hon, som dansade, var inte nöjd med deras spel, utan började om en liten stund att själv tralla takten till en danslek. Hennes röst var gäll och sträv. Skytten blev väckt av sången. Han vände sig på sidan, höjde sig på armbågen och såg över kumlet bort till henne, som dansade.
Han hade drömt, att haren, som han nyss hade dödat, hade sprungit ut ur väskan och tagit hans egna pilar för att skjuta på honom. Han såg nu bort till flickan, halvvaken, yr av drömmar, med huvudet brinnande efter sömnen i solskenet.
Hon var storväxt och grovlemmad, inte fager i anletet, inte lätt i dansen, inte taktfast i sången. Hon hade stora kinder, tjocka läppar och platt näsa. Hon var mycket röd på kinderna, mycket mörk i håret, yppig i växten, kraftig i rörelserna. Hennes kläder voro torftiga, men bjärta. Röda bårder kantade den randiga kjorteln, och brokiga ullgarnssnodder följde livets sömmar. Andra unga tärnor likna rosor och liljor, men hon var som ljungen, stark, munter och lysande.
Med glädje såg skytten den stora, granna kvinnan dansa på den röda heden, mittibland spelande gräshoppor och fladdrande fjärilar. Medan han såg på henne, skrattade han, så att munnen drogs upp mot öronen. Men så fick hon plötsligen syn på honom och blev stående orörlig.
»Du menar väl jag är tokig,» var det första hon kom sig för att säga. På samma gång undrade hon hur hon skulle få honom till att tiga med vad han hade sett. Hon ville inte höra förtäljas nere i bygden, att hon hade dansat med en fururot.
Han var en ordfattig man. Inte en stavelse fick han över läpparna. Han var så blyg, att han inte visste bättre att göra än att fly, fastän han gärna hade velat stanna. Hastigt fick han hatten på huvudet och skinnväskan på ryggen. Sedan lopp han bort mellan ljungtuvorna.
Hon ryckte till sig matknytet och sprang efter. Han var liten, stel i sina rörelser och hade synbarligen ringa krafter. Hon hann honom snart och slog hatten av honom för att förmå honom att stanna. Egentligen hade han mest lust att bli stående, men han var yr av blyghet och flydde med än större fart. Hon sprang efter och började rycka i hans väska. Då måste han stanna för att försvara den. Hon anföll honom med all makt. De brottades, och hon lade omkull honom. »Nu talar han inte om det för någon,» tänkte hon och var glad.
I detsamma blev hon dock helt rädd, ty han, som låg på marken, tycktes alldeles blekna bort, och ögonen vände sig i huvudet på honom. Han hade dock inte på något sätt skadat sig. Det var sinnesrörelsen han inte hade tålt. Aldrig förr hade så stridiga och starka känslor rört sig inom denne enslige skogsbo. Han var glad över flickan och ond och blyg och ändå stolt över att hon var så stark. Han blev alldeles huvudyr av det.
Den stora, starka ungmön lade armen om hans rygg och reste upp honom. Hon bröt ljung och piskade hans ansikte med de styfva kvistarna, tills blodet kom i rörelse. Då hans små ögon åter vände sig mot dagsljuset, lyste de av nöje vid att se henne. Alltjämt teg han; men handen, som hon hade lagt om hans liv, drog han fram och smekte den sakta.
Han var ett barn av svält och tidiga mödor. Torr och gulblek, köttlös och blodfattig var han. Hon kände sig rörd av att han var så försagd, han, som dock syntes vara bortemot trettitalet. Hon tänkte, att han måtte leva alldeles ensam inne i skogen, eftersom han var så ömklig och så illa klädd. Ingen månde han äga, som såg om honom, ingen mor eller syster eller käresta.
Den stora, barmhärtiga skogen utbredde sig över obygden. Döljande och skyddande upptog den i sitt sköte allt, som sökte dess hjälp. Med höga stammar stod den vakt kring björnens ide, och i täta buskars skymning inrymde den småfåglarnas äggfyllda bon.
På denna tid, då folket ännu höll trälar, rymde många av dessa till skogen och funno skydd bakom dess gröna murar. Den blev för dem ett stort fängelse, som de inte vågade lämna. Skogen höll dessa sina fångar i sträng tukt. Den tvang de slöa till omtanke och uppfostrade de i träldomen förfallna till ordning och ärlighet. Endast den flitige gav den nåden att leva.
De båda, som möttes på heden, voro ättlingar av sådana skogens fångar. De gingo stundom ned till de bebyggda, odlade dalarna, ty de fruktade inte mer att återföras i den träldom, varur deras fäder flytt, men helst hade de sina vägar inne i skogsdunklet. Skyttens namn var Tönne. Hans egentliga yrke var att utfora röjningsarbeten, men han förstod sig också på andra ting. Han samlade tore, kokade tjära, torkade fnöske och gick ofta på jakt. Hon, som dansade, hette Jofrid. Hennes fader var kolare. Hon band kvastar, plockade enbär och bryggde öl av den doftande porsen. De voro båda mycket fattiga.
Förut hade de aldrig mötts i den stora skogen, men nu tyckte de, att alla skogens vägar slingrade sig till ett nät, i vilket de lupo fram och åter och omöjligen kunde undgå varandra. Aldrig visste de nu välja den stig, på vilken de inte möttes.
Tönne hade en gång haft en stor sorg. Han hade länge bott med sin mor i en usel rishydda, men så snart han blev vuxen, uppgjorde han den planen att bygga henne en varm stuga. Under alla sina fristunder gick han ut på skogshygge, fällde träd och högg dem i avpassade stycken. Sedan gömde han det hopade timret i morka klyftor under mossa och kvistar. Det var hans mening, att hans mor inte skulle veta något om allt detta arbete, förrän han var färdig att resa stugan. Men hans mor dog, innan han hade fått visa henne vad han hade samlat, innan han hade hunnit att säga henne vad han hade velat göra. Han, som hade arbetat med samma nit som David, Israels konung, då han samlade skatter för Guds tempel, sörjde övermåttan bittert häröver. Han förlorade all lust för nybygget. För honom var riskojan god nog. Dock hade han det föga bättre i sitt hem än ett djur i sin håla.
Då nu han, som hittills alltid hade smugit omkring ensam, fick lust att söka Jofrids sällskap, betydde detta helt visst, att han gärna hade velat hava henne till käresta och brud. Jofrid väntade ock dagligen, att han skulle tala vid hennes far eller vid henne själv om saken. Men Tönne var inte i stånd härtill. Det märktes på honom, att han var av trälaätt. Tankarna, som funnos i hans huvud, rörde sig långsamt som solen, då hon färdas över himlen. Och svårare var det för honom att forma dessa tankar till sammanhängande tal än för en smed att smida ett armband av rullande sandkorn.
En dag förde Tönne Jofrid fram till en av de klyftor, varest han hade dolt sitt timmer. Han rev undan grenarna och mossan och visade henne de avhuggna stockarna. »Mor skulle ha haft det,» sade han.
Han såg förväntningsfullt på Jofrid. »Detta skulle ha blivit mors stuga,» upprepade han. Märkvärdigt sen var denna ungmö att fatta en ungersvens tankar. Då han visade henne mors stockar, så borde hon väl förstå, men hon förstod inte.
Då beslöt han att än ytterligare förklara sin mening. Ett par dagar efteråt började han släpa upp stockarna till platsen mellan kumlen, där han första gången hade sett Jofrid. Hon kom som vanligt vägen fram och såg honom arbeta. Dock gick hon vidare utan att säga något. Sedan de hade blivit vänner, hade hon ofta givit honom ett gott handtag, men med detta tunga arbete tycktes hon inte vilja hjälpa honom. Tönne tyckte dock, att hon hade bort kunna förstå, att det nu var hennes stuga, som han ämnade timra.
Hon förstod det fullväl, men hon hade ingen lust att skänka bort sig åt en sådan man som Tönne. Hon ville ha en stark och frisk man. Det tycktes henne bli dålig utkomst att gifta sig med en, som var svag och klent begåvad. Dock var det mycket, som drog henne till denne tyste, blyge man. Tänk dock, att han hade strävat så mycket för att glädja sin mor och inte fått njuta lyckan att bli färdig i tid! Hon kunde vilja gråta för hans skull. Och nu byggde han stugan, just där han hade sett henne dansa. Det fanns ett gott hjärtelag hos honom. Och detta lockade henne och fäste hennes tankar vid honom, men hon ville alls inte gifta sig med honom.
Varje dag gick hon över ljungfältet och såg stugan resa sig, fattig och utan fönster, med solsken insilande mellan otäta väggar.
Tönnes arbete gick övermåttan fort, men inte med omsorg. Hans timmer var inte kanthugget, knappast barkat. I golvet lade han in kluvna ungträd. Det blev mycket ojämnt och sviktande. Ljungen, som stod och blommade därunder, ty ett år var gånget sedan den dagen, då Tönne hade legat och sovit bakom kung Atles hög, stack upp förvägna röda klasar genom springorna, och myrorna vandrade opåtalt ut och in, granskande detta bräckliga människoverk.
Vart Jofrid än styrde stegen under dessa dagar, stod den tanken för henne, att det byggdes en stuga åt henne. Det reddes ett eget hem åt henne däruppe på ljungmon. Och hon visste, att om hon inte stege in där som husmor, så skulle björn eller räv få bo där. Ty så mycket kände hon Tönne, att hon förstod, att om han fann sig hava arbetat förgäves, så skulle han aldrig flytta in i den nya stugan. Han skulle gråta, den stackaren, då han fick höra, att hon inte ville bo där. Det skulle bli en ny sorg för honom, lika stor som då hans mor dog. Men han fick väl skylla sig själv, då han inte hade frågat henne i tid.
Hon tyckte sig ge honom tecken nog därmed, att hon inte hjälpte honom med stugan. Därtill hade hon dock god lust. Varje gång hon såg mjuk vit mossa, ville hon plocka den för att driva in i de gistna väggarna. Hon var ock sinnad att hjälpa Tönne vid murandet av spiseln. Såsom han förfor därvid, skulle all röken samlas i stugan. Men det var detsamma hur där blev. Där skulle ingen mat koka, ingen brygd sjuda. Lett var det dock, att den stugan aldrig ville gå henne ur tankarna.
Tönne arbetade, glödande ivrig, viss, att Jofrid skulle förstå meningen, blott stugan bleve färdig. Han undrade inte mycket på henne. Han hade nog att göra med att hugga och timra. Tiden gick raskt för honom.
En eftermiddag, då Jofrid kom gående över mon, såg hon, att det var kommen dörr för stugan och stenhäll för tröskeln. Då förstod hon, att allt nu måste vara färdigt, och hon blev mycket upprörd. Tönne hade täckt taket med tuvor av blommande ljung, och hon greps av en stark längtan att träda in under detta röda tak. Han var inte själv vid nybygget, och hon beslöt sig för att gå in. Den stugan var ju timrad för henne. Den var hennes hem. Det stod inte till att motstå lusten att se den.
Därinne var mer hugnesamt, än hon hade väntat. Enris var strött över golvet. Frisk doft av barr och kåda härskade där. Solstrålarna, som spelade in genom luckor och springor, drogo ljusband genom luften. Det såg ut, som om hon hade varit väntad: i väggspringorna voro gröna kvistar instuckna, och i spiseln stod en nyhuggen gran. Tönne hade inte flyttat dit sitt gamla husgeråd. Där funnos blott ett nytt bord och en bänk, över vilken en älghud var kastad.
Så snart Jefrid hade kommit över tröskeln, kände hon ett hems glada trevnad omge henne. Hon var till freds och lugn, medan hon stod där, men att gå därifrån syntes henne svårt som att gå bort och tjäna hos främmande. Det var så, att Jofrid hade nedlagt mycken flit på att skaffa sig ett slags hemgift. Hon hade med konstfärdiga händer vävt bonader, sådana som tarvas för att pryda ett rum, och dessa ville hon sätta upp i sitt eget hem, då hon fick något. Nu undrade hon hur dessa dukar skulle passa härinne. Hon skulle gärna vilja pröva dem i den nya stugan.
Hon begav sig raskt hemåt, hämtade sin vävrulle och började att fästa de färgrika tygstyckena uppe under taket. Hon slog upp dörren, så att den stora kvällssolen lyste på henne och hennes arbete. Hon rörde sig ivrigt i stugan, brådskande, munter, trallande på en kämpavisa. Hjärtligt nöjd var hon. Det blev grant därinne. De vävda rosorna och stjärnorna lyste som aldrig förr.
Medan hon arbetade, höll hon god utkik utåt ljungmon och gravställena, ty det förekom henne, som om Tönne även nu skulle kunna ligga dold bakom ett av kumlen och skratta åt henne. Kungahögen låg mittför dörren, och bakom den såg hon just solen sjunka. Gång på gång såg hon dit. Hon kände det, som om någon skulle sitta där och betrakta henne.
Just då solen var så djupt nere, att blott några blodröda strålar silade fram över det gamla stenröset, såg hon vem det var, som betraktade henne. Hela kumlet var inte mer ett kummel, utan en stor, gammal kämpe, som satt där, ärrig och grånad, och stirrade på henne. Runtom hans huvud bildade solstrålarna en krona, och hans röda mantel var så vid, att den utbredde sig över hela mon. Hans huvud var stort och tungt, anletet grått som sten. Hans kläder och vapen voro ock stenfärgade och härmade så noga stenarnas skiftningar och lavklädnad, att man måste se väl efter för att märka, att det var en kämpe och inte en stenhög. Det var som med dessa larver, vilka likna trädgrenar. Man kan gå dem förbi tjugu gånger, innan man märker, att det är en mjuk djurkropp man har tagit för hårt trä.
Men Jofrid kunde inte längre taga fel på att det var den gamle kung Atle själv, som satt där. Hon stod i dörren, höll handen skuggande över ögonen och såg rakt in i hans stenansikte. Han hade mycket små, sneda ögon under sin högvälvda panna, bred näsa och ett stritt skägg. Och han levde, denne stenman! Han log och blinkade mot henne. Rädd blev hon, och vad som mest förfärade henne, var hans tjocka, muskelstyva armar och håriga händer. Ju längre hon såg på honom, dess bredare blev hans löje, och till sist lyfte han en av de skeppundstunga armarna för att vinka henne till sig. Då gav Jofrid sig på flykt hemöver.
Men då Tönne kom hem och fann stugan klädd med stjärnströdda bonader, fick han så stort mod, att han sände sin böneman till Jofrids fader. Denne sporde Jofrid om hennes mening, och hon gav sitt samtycke. Hon var mycket nöjd med den vändning saken hade tagit, om hon än skänkte bort sin hand halvt tvingad. Hon kunde inte säga nej till den man, till vars stuga hon redan hade burit sin hemgift. Dock såg hon först efter, att gamle kung Atle åter hade blivit till ett stenkummel.
Tönne och Jofrid levde lyckliga under många år. De fingo ett gott namn om sig. »De äro goda människor,» sade man. »Se, hur de bistå varandra, se, hur de arbeta tillsammans, se, hur den ena inte kan leva skild från den andra!»
Tönne blev för varje dag starkare, uthålligare och mindre trögtänkt. Jofrid syntes hava gjort en hel man av honom. Mestadels lät han henne råda, men han förstod ock att med seg envishet genomföra sin egen vilja.
Det följde skämt och glädje med Jofrid, vart hon kom. Hennes kläder blevo allt brokigare, ju äldre hon blev. Hela ansiktet var skarpt rött. Men i Tönnes ögon var hon fager.
De voro inte så fattiga som mången annan av deras stånd. De åto smör till gröten och blandade varken sådor eller bark i brödet. Porsölet skummade i deras stånkor. Deras får- och gethjordar förökades så hastigt, att de kunde unna sig köttmat.
Tönne utförde en gång ett röjningsarbete åt en bonde i dalen. Denne, som då såg hur han och hans hustru under stor munterhet arbetade tillsammans, tänkte som mången annan: »Se, detta är goda människor.»
Bonden hade nyss förlorat sin hustru, och hon hade efterlämnat ett halvårsgammalt barn. Han bad Tönne och Jofrid mottaga hans son till fostring. »Barnet är mig mycket kärt,» sade han, »därför lämnar jag det till er, för ni är goda människor.»
De hade inga egna barn, så att det syntes mycket lämpligt, att de togo detta. De mottogo det ock utan tvekan. De menade sig få fördelar därav, att de fostrade en bondes barn, och därjämte väntade de sig hugnad på ålderdomen av att äga en fosterson.
Men barnet blev inte gammalt hos dem. Innan året var gånget, var det dött. Detta sades av mången vara fosterföräldrarnas fel, ty barnet hade varit synnerligen friskt, innan det kom till dem. Härmed menade dock ingen, att de uppsåtligen hade dödat det, utan snarare att de hade åtagit sig vad som hade varit över deras förmåga. De hade inte haft förstånd eller kärlek nog för att ge det den vård, som det behövde. De hade vant sig att endast tänka på sig själva och sörja för sitt eget. De hade ingen tid att omhulda ett barn. De ville gå tillsammans på arbetet om dagen och sova en lugn sömn om natten. De tyckte, att den lille drack för mycket av den goda mjölken och unnade inte honom så gott som sig själva. Det var dock långt ifrån, att de visste, att de behandlade gossen illa. De tänkte, att de voro just så ömma om honom, som föräldrar bruka vara. Snarare föreföll det dem, som om fostersonen hade varit för dem ett straff och en plåga. De sörjde inte över att han dog.
Kvinnor bruka ha sin stora lust och glädje av att handskas med barn, men Jofrid hade en man, för vilken hon i mycket måste bära en mors omsorg, så att hon åstundade ingen annan att ha vård om. Det brukar ock vara dem kärt att se de smås hastiga förkovran; men Jofrid hade fröjd nog av att se Tönne utveckla sig till förstånd och manlighet, av att pynta och ansa i sin stuga, av hjordarnas tillväxt och av nyodlingen, som de bedrevo nere på ljungmon.
Jofrid gick till bondens gård och sade honom, att barnet var dött. Då sade mannen: »Nu har det gått mig som den, vilken lägger så mjuka dynor i sin säng, att han sjunker ner till den hårda bottnen. Alltför väl ville jag akta min son, och se, nu är han död!» Och han var bedrövad.
Vid hans ord började Jofrid bitterligen gråta. »Gud give, att du inte hade lämnat oss din son!» sade hon. »Vi voro för fattiga. Han har inte haft det gott nog hos oss.»
»Detta var inte min mening,» svarade bonden. »Snarare tror jag, att ni har klemat bort barnet. Dock vill jag inte anklaga någon, ty över liv och död råder Gud allena. Nu är det min mening att fira min ende sons gravöl med samma kostnad, som om han hade varit vuxen, och till gästabudet bjuder jag både Tönne och dig. Därav kan ni märka, att jag inte bär agg till eder.»
Sedan bevistade Tönne och Jofrid gravölet. De blevo väl undfägnade, och ingen sade något ovänligt till dem. Visst hade det berättats av de kvinnor, som svepte liket, att det hade varit ömkligen avfallet och hade burit märke av svår vanvård. Men sådant kunde väl ock ha kommit av sjukdom. Ingen ville tro något ont om fosterföräldrarna, ty man visste, att de voro goda människor.
Jofrid grät mycket under de dagarna, framför allt då hon hörde kvinnor tala om hur de måste vaka och slita för sina små barn. Hon märkte ock, att det ständigt talades om barn bland kvinnorna där på gravölet. Somliga voro så glada åt dem, att de aldrig kunde upphöra att tala om deras frågor och lekar. Jofrid skulle ha velat tala om Tönne, men de flesta talade aldrig om sina män.
Sent en kväll återvände Jofrid och Tönne från gravölet. De gingo genast till sängs. Men knappast hade de hunnit somna, förrän de stördes av ett svagt kvidande. »Det är barnet,» tänkte de, ännu halvt sovande, och kände vrede över att bli störda. Men plötsligen satte sig båda två rätt upp i bädden. Barnet var ju dött. Varifrån kom då detta kvidande? Då de voro fullt vakna, hörde de intet, men så snart de höllo på att somna in, hörde de det. Små vacklande fötter hördes trampa stenhällen utanför stugan, en liten hand famlade på dörren, och då den inte var öppen, vandrade barnet kvidande och famlande längs med väggen, tills det stannade utanför deras sängplats. Så snart de talade eller sutto uppe, förnummo de intet, men då de ville somna, hörde de tydligt de osäkra stegen och de kvävda snyftningarna.
Det, som de inte hade velat tro, men som hade stått för dem som en möjlighet under de sista dagarna, blev dem nu till visshet. De insågo, att de hade dödat barnet. Varför skulle det eljest ha makt att gå igen?
Från den natten var all lycka viken från dem. De levde i ständig fruktan för gengångaren. Om dagarna hade de väl någon ro, men om nätterna blevo de så störda av barnets gråt och kvävda snyftningar, att de inte vågade ligga ensamma. Jofrid gick ofta långa vägar för att hämta någon, som kunde stanna i deras stuga över natten. Kom någon främmande, hade de lugn, men så snart de voro ensamma, hörde de barnet.
En natt, då de ingen hade funnit till sällskap och voro ur stånd att sova för barnets skull, steg Jofrid upp ur bädden.
»Sov du, Tönne!» sade hon. »Om jag håller mig vaken, lär intet höras.»
Hon gick ut och satte sig på dörrstenen, tänkande på vad de borde göra för att få ro, ty på detta sätt kunde de inte fortfara att leva. Hon undrade om bikt och bot och förödmjukelse och ånger kunde hjälpa dem från denna svåra hemsökelse.
Då hände sig, att hon lyfte ögonen och såg samma syn som en gång förr från denna plats. Gravhögen hade blivit till en kämpe. Det var en rätt mörk natt, men dock kunde hon tydligt se och förnimma, att gamle kung Atle satt där och betraktade henne. Hon såg honom så väl, att hon urskilde de mossgrodda armringarna om hans handleder och kunde märka hurusom hans ben voro omlindade med korslagda band, mellan vilka vadmusklerna svällde.
Denna gång blev hon inte rädd för den gamle. Han tycktes henne vara en vän och tröstare i olyckan. Han såg på henne liksom ömkande, liksom ville han inge henne mod. Hon tänkte då på, att den väldige kämpen en gång hade haft sin dag, då han hade nedlagt högtals med fiender där på ljungfältet och vadat fram i blodströmmar, som hade forsat mellan tuvorna. Vad hade han då frågat efter en död man mer eller mindre? Hur mycket hade suckan av barn, vilkas fäder han hade slagit, rört hans stenhjärta? Fjäderlätt skulle bördan av ett barns död ha legat på hans samvete.
Och hon förnam hans viskning, densamma som den gamla stenkalla hedendomen har viskat i alla tider. »Varför ångra? Gudarna äro de, som styra. Nornorna spinna livets tråd. Varför skola jordens barn sörja över att de ha gjort vad de odödliga ha tvungit dem att göra?»
Då bemannade sig Jofrid och sade till sig själv: »Vad rådde jag för att barnet dog? Det är Gud ensam, som styr. Intet sker utan hans vilja.» Och hon tänkte, att hon snarast skulle stilla gengångaren genom att hålla all ånger fjärran från sig.
Men nu öppnades stugdörren, och Tönne kom ut till henne. »Jofrid,» sade han, »det är inne i stugan nu. Det kom fram och klappade på sängkanten och väckte mig. Vad ska vi göra, Jofrid?»
»Barnet är ju dött,» sade Jofrid. »Du vet, att det ligger djupt under jord. Detta allt är bara drömmar och inbillningar.» Hon talade hårt och avvisande, ty hon fruktade, att Tönne i denna sak skulle vara för blödig och därmed vålla dem olycka.
»Vi måste ha slut på detta,» sade Tönne.
Jofrid skrattade hemskt. »Vad vill du göra? Gud har sänt det över oss. Kunde han inte ha hållit barnet vid liv, om han hade velat? Han ville det inte, och nu förföljer han oss för dess död. Säg mig med vad rätt han förföljer oss!»
Hon hämtade sina ord från den gamle stenkämpen, som satt mörk och hård på sin hög. Det var, som om han hade ingivit henne allt, vad hon svarade Tönne.
»Vi måste erkänna, att vi ha vanvårdat barnet, och göra bot,» sade Tönne.
»Aldrig vill jag lida för vad som inte är mitt fel,» sade Jofrid. »Vem ville, att barnet skulle dö? Inte jag, inte jag. Vad vill du väl göra för slags bot? Vill du gissla dig eller fasta, som munkarna göra? Jag menar du kan behöva dina krafter för arbetet.»
»Jag har redan prövat med gisslande,» sade Tönne. »Det båtar till intet.»
»Ser du där!» sade hon och skrattade åter.
»Det skall annat till,» fortfor Tönne med ihärdig beslutsamhet. »Vi måste bekänna.»
»Vad vill du säga Gud, som han inte vet?» hånade Jofrid. »Styr inte han dina tankar, Tönne? Vad vill du säga honom?» Hon fann nu, att Tönne var dum och envis. Så hade hon funnit honom i början av deras bekantskap, men sedan hade hon inte tänkt på det, utan hållit av honom för hans goda hjärtelag.
»Vi ska bekänna för fadern, Jofrid, och bjuda honom böter.»
»Vad vill du bjuda honom?» frågade hon.
»Stugan och getterna.»
»Helt visst fordrar han full mansbot för sin ende son. Den gäldas inte med allt, vad vi äga.»
»Vi ska ge oss själva som trälar i hans våld, om han inte nöjer sig med mindre.»
Vid dessa ord greps Jofrid av kall förtvivlan, och hon hatade Tönne ur djupet av sin själ. Allt, som hon skulle förlora, framstod så klart för henne. Friheten, för vilken förfäderna hade vågat livet, stugan, välståndet, hedern och lyckan.
»Märk mina ord, Tönne,» sade hon hest, halvkvävd av smärta, »att vad dag du gör något sådant blir min dödsdag!»
Sedan vart intet mer ord växlat mellan dem, men de sutto kvar på dörrstenen, tills dagen kom. Ingen fann ett ord för att blidka och förlika. De kände båda fruktan och förakt för varandra. Den ene mätte den andre med sin vredes mått, och de funno varandra trångbröstade och onda.
Efter den natten kunde Jofrid inte avhålla sig från att låta Tönne känna, att han var henne underlägsen. Hon lät honom i främmandes närvaro förstå, att han var enfaldig, och hjälpte honom vid arbetet så, att han måste tänka på hur stark hon var. Hon ville synbarligen fråntaga honom husbondeväldet. Stundom låtsade hon sig vara mycket glad för att förströ honom och hindra honom från grubbel. Han hade inte gjort något för att sätta sin plan i verket, men hon trodde inte, att han hade uppgivit den.
Under denna tid blev Tönne mer och mer densamme som före sitt giftermål. Han blev mager och blek, ordfattig och trögtänkt. Jofrids förtvivlan blev för varje dag allt större, ty det var, som om nu allting skulle tagas ifrån henne. Hon fick dock tillbaka sin kärlek för Tönne, då hon såg honom olycklig. »Vad är mig alltsammans värt, om Tönne fördärvas?» tänkte hon. »Det är bättre att gå i träldom med honom än att se honom dö som fri.»
Jofrid kunde dock inte med ens bestämma sig för att lyda Tönne. Hon stred en lång och svår kamp. Men en morgon vaknade hon ovanligt lugn och blid till sinnes. Då tyckte hon, att nu skulle hon kunna göra vad han fordrade. Och hon väckte honom, sägande, att det nu fick bli, som han ville. Blott denna enda dag skulle han unna henne, så att hon finge säga farväl till allt sitt.
Hela förmiddagen gick hon omkring sällsamt blid. Hon fick lätt tårarna i ögonen, liksom en den där säger farväl. Ljungmon stod vacker för hennes skull denna dag, tyckte hon. Frosten hade gått över den, blommmna voro borta, och hela fältet hade övergått i brunt. Men då höstdagens sol lät sina sneda strålar glida däröver, var det, som om ljungen åter glödde röd. Och hon mindes den dag, då hon första gången såg Tönne.
Hon önskade, att hon skulle få se den gamle kungen än en gång, ty han hade varit med om att skapa hennes lycka. Hon hade dock varit allvarsamt rädd för honom på sista tiden. Det var, som om han hade lurat efter att gripa henne. Men nu kunde han inte mer få makt över henne, menade hon. Hon skulle passa på och se efter honom mot natten, då det blev månsken.
Det hände vid middagstiden, att ett par kringvandrande spelmän kommo dragande förbi. Då fick Jofrid den tanken att bedja dem stanna i hennes hem hela eftermiddagen, ty nu ville hon hålla gille. Tönne måste skyndsamligen gå till hennes föräldrar och bedja dem komma. Sedan lupo hennes små syskon vidare nedåt bygden efter gäster. Snart var mycket folk församlat.
Lustigheten blev stor. Tönne höll sig undan i ett hörn av stugan, som han hade för vana, då det kom främmande, men Jofrid var nära nog vild i sin munterhet. Med gäll röst anförde hon danslekarna och var ivrig att bjuda gästerna det skummande ölet. Trångt var det i stugan, men spelmännen voro flinka, och dansen gick med liv och lust. Det blev kvävande varmt därinne. Dörren slogs upp, och med ens såg Jofrid, att natten var kommen och månen uppstigen. Då gick hon ut i stugdörren och såg ut i månskenets vita värld.
Det hade fallit stark dagg. Hela ljungfältet var vitt av att månljuset speglade sig i de täta droppar, som hade samlat sig på alla kvistar. Den korta mossan, som växte runt om på hällar och stenar, var redan frusen och rimbeklädd. Jofrid steg ned på den, behagligt sviktande var den att träda på.
Hon gick ett par steg på gångstigen, som ledde nedåt bygden, liksom ville hon pröva hur det kunde kännas att gå där. Tönne och hon skulle nästa dag vandra där hand i hand för att gå den tyngsta vanära till mötes. Ty hur än mötet med bonden skulle avlöpa, vad han toge och vad han läte dem behålla, för visso skulle vanäran bli deras lott. De, som denna kväll ägde en god stuga och många vänner, skulle nästa dag avskys av alla, kanske skulle de även vara plundrade på allt, vad de hade förvärvat, kanske till och med vara ärelösa trälar. Hon sade till sig själv: »Detta är dödens väg.» Och nu kunde hon inte fatta huru hon skulle få kraft att vandra den. Det förekom henne, som om hon vore av sten, ett tungt stenbeläte liksom gamle kung Atle. Fastän hon levde, kände hon, som om hon inte skulle mäkta lyfta sina tunga stenlemmar för att gå denna väg.
Hon vände sina ögon mot kungahögen och såg tydligt den gamle kämpen sitta där. Men i denna natt var han smyckad som till fest. Han bar inte mer den gråa, mossgrodda stenskruden, utan vitt, speglande silver. Nu bar han åter en krona av strålar, som då hon första gången såg honom, men denna var vit. Och vita lyste bröstplåt och armring, glittrande vita voro svärdfäste och sköld. Han satt och betraktade henne med tyst likgiltighet. Det sällsamt outgrundliga, som finnes hos stora stenansikten, hade nu sänkt sig över honom. Där satt han dunkel och mäktig, och Jofrid hade en svag, oklar föreställning om att han var en bild av något, som fanns inom henne och inom alla människor, av något, som var gravlagt i fjärran sekler, höljt av många stenar och dock inte dött. Hon såg honom, den gamle kungen, sitta mitt inne i människohjärtat. Över dess ofruktbara fält bredde han sin vida kungamantel. Där dansade njutningslusten, där jublade praktbegäret. Han var den store stenkämpen, som såg nöd och armod vandra förbi, utan att hans stenhjärta rördes. »Gudarna vilja det så,» sade han. Han var den starke stenmannen, som kunde bära på oförsonad synd utan att svikta. Alltid sade han: »Varför sörja över det, som du har gjort, tvingad av de odödliga?»
Jofrids bröst höjde sig under en suck, djup som en snyftning. Det var en aning inom henne, som hon inte kunde reda, en aning om att hon borde kämpa med stenmannen, om hon skulle bli lycklig. Men på samma gång kände hon sig så hjälplöst svag.
Hennes obotfärdighet och stenkämpen ute på heden tycktes henne vara en och samma sak, och kunde hon inte besegra den förra, så skulle den senare på ett eller annat sätt få makt över henne.
Såg hon åter mot stugan, där bonaderna lyste uppe under takbjälkarna, där spelmännen spredo lustighet och allt, vad hon älskade, fanns, så kände hon, att hon inte kunde gå till träldom. Inte ens för Tönnes skull kunde hon det. Hon såg hans bleka ansikte inne i stugan, och hon frågade sig med sammankrympande hjärta om han var värd, att hon offrade allt för hans skull.
Men inne i stugan hade folket ställt upp sig till långdans. De ordnade sig i en lång rad, togo varandra vid handen, och med en vild, stark ungersven i spetsen rusade de framåt i yrande fart. Anföraren drog dem genom den öppna dörren ut på den månskensglittrande ljungmon. De stormade förbi Jofrid, flämtande och vilda, snavande mot stenar, stupande i ljungen, slående vida ringar runt om stugan, görande vilda svängar omkring stenkumlen. Den sista i räckan ropade åt Jofrid och sträckte handen åt henne. Hon fattade den och sprang med.
Dans var det inte, blott ett ursinnigt framstormande, men det var glädje däri, livslust och överdåd. Svängarna togos allt djärvare, ropen ljödo högre, skrattet blev alltmer stormande. Från kummel till kummel, där de lågo spridda över heden, slingrade sig raden av dansande. Den, som stupade i de häftiga svängarna, rycktes upp, den långsamme drevs framåt, spelmännen stodo i stugdörren och eldade upp yrseln. Ingen tid var att vila, att tänka, att se sig för. Dansen gick med allt galnare fart över sviktande mossa och glatta hällar.
Under allt detta kände Jofrid allt tydligare, att hon ville behålla friheten, att hon ville dö hellre än förlora den. Hon märkte, att hon inte förmådde följa Tönne. Hon tänkte på att fly, på att ila bort i skogen och aldrig komma åter.
Omkring alla högar hade de nu kretsat utom kring kung Atles. Jofrid såg, att det nu bar upp mot denna, och hon höll sina ögon skarpt fästa på högmannen. Då såg hon hur hans jättearmar sträcktes efter de framstormande. Hon skrek högt, men gapskratt svarade henne. Hon ville stanna, men en stark näve ryckte henne framåt. Hon såg kungen gripa efter de förbiilande, men så snabba voro de, att de tunga armarna inte kunde nå någon av dem. Det var henne ofattligt, att ingen såg honom. Men dödsångest kom över henne. Hon tänkte, att henne skulle han nå. Det var henne han lurat efter i många år. Med de andra var det blott lek. Det var henne han nu äntligen skulle bemäktiga sig.
Det blev hennes tur att ila fram förbi kung Atle. Hon såg hur han reste sig och krökte sig till språng för att göra allvar av saken och fånga henne. I denna yttersta nöd kände hon, att kunde hon blott besluta sig att gå morgondagens vandring, så skulle han inte hava makt att fånga henne, men hon kunde inte. Hon kom sist, och för henne blevo svängningarna så häftiga, att hon mera släpades och rycktes fram än själv sprang, och hon hade svårt för att inte falla omkull. Och fast hon kom i den starkaste fart, var den gamle kämpen henne för snabb. De tunga armarna sänkte sig över henne, stenhänderna grepo henne, hon drogs intill det med silverblankt harnesk klädda bröstet. Dödsångesten lade sig allt tätare över henne, men hon visste ännu i det sista, att det var därför, att hon inte hade kunnat besegra stenkonungen i sitt eget hjärta, som Atle blev henne övermäktig.
Det blev slut med dans och lustighet. Jofrid låg döende. Hon hade i
loppets häftighet slungats mot kungahögen och fått dråpslaget mot dess
stenar.
