DET VAR NYÅRSMORGONEN år nittonhundra. Klockan var nära nio, men i Svartsjö socken i Värmland var det ännu nästan mörkt. Solen hade inte hunnit upp över de långa, låga skogsåsarna.
Just då klockan slog, öppnades dörren till prästgården, och prästen kom ut för att gå till kyrkan. Men då han hade gått utför trappan, stannade han för att invänta någon. Han var en ung och otålig man, han stod och trampade upp och ned i snön som en ivrig häst.
Äntligen syntes hustrun i dörren. Hon blev förvånad över att han hade givit sig tid att vänta på henne. »Det var snällt, att du väntade,» sade hon. - »Nej,» svarade mannen och smålog, »det var inte snällt. Det var något, som jag ville tala med dig om.»
Klockorna i Svartsjö kyrka började ringa, då han sade detta. Han gick närmare hustrun och frågade henne om hon kunde höra, att just nu ringde klockorna i Lövvik på andra sidan om sjön och i Bro däruppe i norr?
»Det är vackert med all denna klockklangen,» sade prästen. - »Ja,» sade hon, »ja, det är det.» - »Har du tänkt på att i natt ha de ringt in det nya året i varenda kyrka i hela Värmland? De stora malmgapen ha ropat ut i den mörka vinternatten likaväl från de små Finnmarkskapellen som från Karlstads domkyrkotorn.» - »Ja,» sade hon återigen, »det har jag också tänkt på.»
»Men det är inte nog med Värmland,» sade prästen. »Kyrkklockor ha dånat i natt över hela Sverige, ja, över en god del av jorden.» - »Ja, det ha de väl,» sade prästfrun och undrade vad det var, som mannen ville komma till.
»Det nya året, som föddes i natt, har ännu knappast varit med om annat än klockringning,» fortfor prästen. »Det låg i början och vaggade uppe i skyn litet bortkommet och yrvaket och kunde inte för det djupa mörkrets skull se vart det var kommet. Så möttes det av klockklangen, som trängde upp till det, stark och fulltonig från de stora städerna, där kyrkorna stå nära varandra, svagare och liksom rörande entonig från de små glesa lantkyrkorna.
»Detta låg jag och tänkte på i dag på morgonen, sedan vi hade kommit hem från midnattsbönen,» sade mannen. »Du sade något, då vi gingo hem från kyrkan, som gjorde, att jag inte kunde sova.»
Hustrun visste strax vad han menade. På hemvägen hade de kommit att tala om den gamla låsta och förseglade kistan, som magister Eberhard Berggren för en åttio år sedan hade satt ned i Svartsjö kyrka, med föreskrift att den inte skulle få öppnas förrän nyårsdagen år nittonhundra. Hustrun hade sagt, att hon fann det orätt, att den nu skulle bli framtagen och öppnad. Varenda människa visste ju, att kistan inte innehöll annat än otrosskrifter och gudsförsmädelse.
Prästen hade menat, att då socknen en gång hade åtagit sig vården om kistan och lovat uppfylla magister Eberhards vilja, kunde man inte underlåta att öppna den. Ingen visste ju heller riktigt vad som fanns i den.
»Jag har hört, att gubben Eberhard var en gudsförnekare,» hade hustrun svarat. - Ja, det hade ju prästen också hört. - »Vore jag som du,» envisades prästfrun, »skulle jag utverka, att församlingen beslöte att låta kistan stå, som den står.» - »Nej, men hustru,» inföll då prästen, »vill du inbilla mig, att du tror, att den där gamla Ekebykavaljeren kan vara i stånd att rubba en enda människa i hennes gudstro?»
Prästfrun hade medgivit, att hon inte trodde, att skrifterna voro farliga, men hon tyckte, att det var styggt, att de skulle dragas fram i ljuset genom en kristen präst och hans församling. Det var något anstötligt däri. Mannen kunde väl åtminstone föreslå sockenborna, att kistan finge vara oöppnad.
»Men det är död mans vilja,» hade prästen svarat, och då hustrun hade sett, att de inte kunde bli eniga, hade hon tegat.
Då nu hennes man sade, att hennes ord hade hållit honom vaken på morgonen, blev hon glad och frågade genast om han hade gått över till hennes mening.
»Det får bero på något, som jag nu skall fråga dig om.» - »Ja, inte blir det jag, som ger dig lov att öppna den där kistan.» Prästen skrattade åt henne. - »Det skall du inte vara så viss på,» sade han.
»Jag vaknade mycket tidigt,» fortfor prästen och drog genast eld på en tändsticka. »Klockan slog tre, och det första jag tänkte på var, att adertonhundratalet hade gått till ända i natt, och att vi nu skrevo nittonhundra. I och med detsamma kom jag att tänka på klockklangen, som fyllde natten, och på det nyfödda året, som låg och lyssnade. Som jag låg där i halvsömn, såg jag tydligt för mig, att det gamla året hade blivit bränt på bål någonstans borta i östern, och det nya året hade krupit fram ur askan och brett ut sina vingar och farit åstad att taga världen i besittning. Nu ligger det och vaggar i klockklangen från Palestinas kloster och kyrkor, tänkte jag.
»Det behöver alls inte röra vingarna, tänkte jag vidare, det bara håller dem utspända, och så komma ljudvågorna och ta fatt i det och gunga det från ett land till ett annat. Det ligger bara och vaggar och gungar. I mörkret vet det inte alls vart det tar vägen. Allt, vad det förnimmer, är klockklang och så kanhända kyrkosång, orgeltoner och trampet från dem, som vandra till midnattsbönen.
»Det nya året kommer allt att tycka, att det är en helig jord, som det far fram över, tänkte jag, och jag kände mig rörd, där jag låg. Nu har det vaggats fram över Sankt Peterskyrkan i Rom, och sedan har det gungats över Alperna uppåt Tyskland. Längre fram på dagen skall det komma svävande ända upp till oss.
»Men då jag tänkte så, blev jag fullt vaken, för nu kommo dina ord igen till mig. Om alltså det nya året skulle komma svävande över Värmland och Svartsjö, skulle det här få se en präst och hans församling, som öppna kistan med otrosskrifterna. Och jag tyckte, att det var synd, att det skulle få vara med om något sådant efter allt det vackra, som det hade upplevat förut. I Rom hos katolikerna hade det sett påven öppna »den heliga dörren» och inviga jubelåret, och häruppe i norden skulle det se oss öppna det lås, som stängde till om tvivlet och förnekelsen. 'Det nya året får dåliga tankar om oss,' sade jag. 'Det kan rakt inte gå an att öppna den där kistan.'»
»Ser du det! Jag visste, att du skulle komma att övergå på min sida,» sade prästfrun.
»Det var inte långt ifrån,» sade prästen, »men genast stod det för mig hur ogörligt det var att handla mot en död mans vilja. Det var ogörligt det ena som det andra, både att öppna och låta bli att öppna. Och så började jag undra om det inte fanns någon utväg. Bara man tänker tillräckligt på en sak, brukar man till sist kunna fundera ut vad som är rätt att göra. Jag låg och grubblade i ett par timmar. Jag tänkte igenom allt vad jag visste om magister Eberhard Berggren för att kunna bli klok på vad han hade lagt ner i den där kistan.»
»Fann du så reda på det?»
»Jag tror nog, att jag fann ut det, men jag vill också höra din tanke.» - »Den vet du redan,» sade hustrun envist.
»Du skall inte säga detta så säkert,» sade prästen, »du skall först försöka att tänka dig in i saken. Du skall försöka sätta dig in i magister Eberhards tankar. Så gjorde jag nu på morgonen. Om du nu vore en gammal man, sade jag till mig själv, om du vore magister Eberhard Berggren, en gammal lärd man, som inte trodde på Gud! Jag försökte inbilla mig, att jag hade tillbringat hela mitt liv vid skrivbordet, tänkande, skrivande utan avbrott. Jag tänkte mig, att jag hade suttit år efter år i en vrå i kavaljersflygeln på Ekeby med böcker och papper omkring mig, och liv och skämt, sång och spel hade brusat genom rummet, men jag hade suttit knarrig och tyst bakom en mur av böcker och arbetat.
»Och så tänkte jag mig vidare, att efter många, oändligt många och långa år var jag äntligen färdig med mitt arbete. Då hade jag offrat det alla mitt livs krafter. Jag hade blivit gammal och trött, och på sista tiden hade jag också börjat bli sjuklig. Jag hade ibland känt brännande smärtor i högra sidan, i trakten av levern, fastän jag inte gett mig tid att fråga efter dem. Men jag skulle nog inte tänka på vad verket hade kostat mig, jag skulle bara ha varit lycklig över att ha det färdigt.
»Jag skulle också förstås vara viss om att det var alldeles fulländat, att ingenting fattades. Alla andra filosofer hade blivit överbevisade om någon lucka i tankegången, men sådant skulle inte kunna hända mig. Jag hade hittat på min egen filosofi, och den var alldeles utan brist. Den var säker och fast, från grunden och upp till tornspiran.
»Ja, jag försökte tänka mig än vidare in i saken,» fortfor prästen. »Om jag nu hade min bok färdig, vad skulle jag då göra med den? Det skulle ju vara det allra enklaste att genast skicka den till tryckeriet, men om jag vore en sådan där gammal man, skulle jag säkert betänka mig. Jag skulle betänka mig just därför, att jag så väl visste, att så snart min filosofi bleve känd, så kunde ingen motstå den. Alla människor skulle då på en gång upphöra att tro på Gud, och hoppet om evigt liv skulle de likaledes mista. Och jag måste ju säga mig, att detta skulle komma att kännas som en stor olycka för en hel mängd av dem, som jag kände och älskade. Människorna äro svaga, skulle jag säga till mig själv, de kunna inte tåla sanningen. Och så småningom skulle jag komma därhän, att jag beslöte mig för att gömma undan min bok och inte låta den komma i dagen förrän någon tid efter min död. Om jag gömde undan den ända till år nittonhundra, borde väl ett nytt släkte ha kommit, som bättre kunde tåla sanningens ljus. Jag tror inte, att det skulle vara omöjligt, att jag fattade ett dylikt beslut, om jag vore en sådan där gammal man,» sade prästen och såg vädjande på hustrun.
»Ånej,» svarade hon, »det skulle nog inte vara omöjligt.»
»Jag låg där i mörkret och tyckte mig helt och fullt leva hans liv,» återtog prästen. »Var skulle jag nu för det första kunna deponera manuskriptet? Jag skulle inte kunna förvara det i någon herrgårdsbyggnad. De voro alla av trä, förr eller senare skulle de brinna upp, och då vore mitt arbete förlorat. Och om jag satte ner det i en källare, skulle kanhända fukten förstöra det lika grundligt, som någonsin elden kunde ha gjort.
»Nej, det enda säkra förvaringsrum, som jag skulle kunna tänka mig, vore väl en av kyrkorna i Bro eller Svartsjö, som voro uppförda av sten. Nu vill jag säga, att om jag vore en sådan där gammal hednisk människa, skulle jag känna en viss motvilja vid att sätta ner mitt arbete i en kyrka. Men jag skulle väl snart trösta mig därmed, att då jag så säkert visste, att ingen Gud fanns, så kunde jag ju lika gärna sätta ner mitt arbete i en kyrka som i varje annan byggnad.
»Ja, jag skulle nog räkna det som en stor högtid den dagen, då jag hade fått allting klart, så att jag kunde sätta min stora dokumentkista i släden och köra ner till Svartsjö med den. För jag tänker, att om jag vore en sådan där gammal omtänksam man, skulle jag hellre förvara min kista i Svartsjö än i Bro, därför att komministern i Svartsjö var en vida medgörligare man än prosten i Bro. Jo, sannerligen skulle jag inte vara glad den vinterdagen, då jag för lätt före och en god häst åkte i väg från Ekeby. Om jag än de senaste dagarna hade känt av de där inre smärtorna, så är jag säker om att en dag som denna skulle de ha varit alldeles försvunna. Jag skulle endast och allenast sitta och tänka på vilken verkan det skulle ha, då min bok en gång kom ut i världen, och hur berömt mitt namn skulle bli då på en gång. Genom hela år nittonhundra skulle människorna inte tala om någon annan än Eberhard Berggren.
»Men fastän jag hade så stolta tankar, då jag åkte framåt vägen, så skulle jag dock lägga märke till en vandringsman, som gick vid vägkanten med ränsel på ryggen och ett stort pressjärn i handen. Och jag skulle säga till mig själv: 'Se där går den där lustiga skräddar Lilje! Det är synd om honom att gå med ränsel och pressjärn. Jag skall fråga honom om han inte vill åka en bit här i min släde.'
»Och nu föreställer jag mig, att sedan skräddar Lilje hade lagt ner pressjärnet och ränseln i släden och ställt sig själv på meden, så skulle han och jag snart komma i samspråk.
»Skräddar Lilje skulle fråga vart jag ämnade mig med den där vackra kistan, och jag skulle inte kunna låta bli att berätta honom vad som fanns i den. 'Ser han, Lilje,' skulle jag väl då säga, 'den här kistan innehåller hela den där boken, som jag har skrivit, och nu reser jag ner till Svartsjö kyrka med den och sätter ner den där. Vi ska låsa och försegla kistan, prästen och jag, och ingen skall få öppna den förrän år nittonhundra.'
»Men nu skulle jag lägga märke till att Lilje höll sig tyst nästan hela tiden, och han brukade eljest inte kunna tiga en minut i sänder. Och detta skulle göra mig så förvånad, att jag till sist skulle fråga: 'Hur är det fatt med honom, Lilje, vad är det han tänker på?' Och ser du, hustru, om då Lilje svarade, att han bara stod och undrade om han tordes be mig om en sak, så skulle jag genast ge honom lov att tala ut.
»Troligtvis skulle jag inte höra mycket på Liljes historia just då, men efteråt skulle jag ändå kunna påminna mig vartenda ord av den. Jag skulle minnas, att Lilje hade talat om, att han för ett par dar sedan hade råkat på en landstrykare, just som denne låg och dog vid vägkanten. Den karlen hade bett Lilje ta i förvar ett litet paket, som han räckte honom. Han hade uppdragit åt honom att gömma det någonstans, där ingen kunde finna det. Han fick inte förstöra det. Om han bleve så gammal, att alla, som nu levde, vore döda, skulle han få öppna det, eljest skulle han anförtro åt någon annan att förvara det. Och Lilje hade inte haft hjärta att neka en döende hans sista önskan, utan hade tagit emot paketet.
»Nå, om nu Lilje hade berättat mig allt detta, så skulle jag naturligtvis ha sagt: 'Det är bra, Lilje, jag förstår vart han vill komma. Han skall få gömma paketet här i min kista.'
»Och så skulle jag ha stannat hästen och öppnat kistan, och vi skulle ha stoppat ner Liljes paket. Jag skulle ha fäst så liten vikt vid det, att jag knappt skulle ha brytt mig om att betrakta det, men efteråt skulle jag nog mången gång ha sett det för mina ögon. Det var ett blått konvolut utan adress eller skrivet ord. Det såg ut att innehålla papper, men eljest kunde man inte på något sätt gissa sig till vad det kunde gömma för hemligheter.
»Ja,» sade prästen, »nu på morgonen tänkte jag mig in i att det hade varit helt naturligt, om allt hade gått till på så sätt. Och jag tänkte mig också in i att sedan Lilje hade stigit ur släden vid en korsväg, så skulle jag förstås inte alls ha tänkt mer på honom, utan bara suttit och gått igenom min bok i tankarna ännu en sista gång, och då skulle jag ha funnit, att allt uti den var felfritt och fulländat och att inte ett ord fanns att ändra.
»Ja, om jag hade varit i Eberhard Berggrens kläder, skulle jag ha varit i samma goda humör också efter framkomsten till Svartsjö, och medan kistan låstes och förseglades. Men om prästen i Svartsjö då hade sagt något sådant, som att det här ju lätt kunde göras om igen, ifall jag skulle komma att ångra mig, så hade jag kanske svarat litet häftigt, därför att det skulle ha retat mig, att han trodde, att jag inte noga hade övertänkt vad jag hade gjort. Nej, bror, här kommer ingen ånger i fråga, hade jag nog svarat, men det lovar jag, att om brors Gud kan tvinga mig att öppna den här kistan, skall jag förstöra allt, vad jag har skrivit emot honom.
»Och om då prästen i Svartsjö hade förmanat mig att inte utmana den, som var starkare än jag, så skulle jag ha svarat, att jag bara utmanade den, som inte fanns till annat än i människors inbillning.
»Tror du inte, att jag skulle ha svarat alldeles så, om jag hade varit magister Eberhard?» frågade prästen och såg än en gång vädjande på hustrun.
»Åjo,» svarade hustrun och retades med honom, »det tror jag visst. Du håller ju på att bli alldeles lik gubben Eberhard.»
»Ja, det är just detta det gäller,» sade prästen. »Man måste alldeles vara som ett med den man skall bedöma. Eljest kan man inte komma till någon klarhet.
»Och tror du nu inte,» fortfor han, »tror inte du, som känner mig, att om jag hade varit Eberhard Berggren, skulle jag ha känt mig djupt olycklig i samma stund, som jag satte mig i släden för att resa tillbaka till Ekeby? Tror du inte, att jag skulle ha känt en alldeles förfärlig saknad efter mitt arbete? Trots det, att jag nog skulle ha tyckt, att det var gott att vara färdig, skulle jag ha blivit ytterligt nedslagen? Och tror du inte, att det skulle ha kommit en plötslig ålderdom över mig, och att sjukdomen, som jag allt hittills har mäktat kväva med min vilja, nu skulle ha ansatt mig så svårt, att jag knappast hade förmått hålla mig uppe, tills jag hade kommit hem? Inte sant, tror du inte, att det skulle ha gått så?»
»Jag kan ju inte riktigt veta vad jag skall tro,» sade hustrun, »men jag tänker nog, att du skulle ha saknat ditt arbete.»
»Ja,» sade prästen, »jag föreställde mig allt detta nu på morgonen. Jag förstod, att jag inte bara skulle ha saknat min bok, utan jag skulle också ha blivit fruktansvärt sjuk. Det onda skulle ha brutit in över mig med förfärlig kraft, därför att en sådan där gammal man, som jag var, inte nu mer hade något, varmed han kunde hålla det tillbaka, intet, som han måste leva för, intet, alls intet annat att göra än att ligga och vänta på att få dö.
»Du skall komma ihåg, att på den tiden fanns ingen läkare här på orten, men någon klok gumma skulle väl bli tillkallad, och hon skulle känna igen sjukdomen och säga, att det var kräfta. Och märkvärdigt nog skulle detta nästan räknas som en lycka, för i de dagarna troddes det visst inte, att den sjukdomen ovillkorligen måste föra till döden. Och detta berodde på att det fanns en gammal familj, Amnerus hette den visst, som ägde ett recept, som botade för kräfta. Det ansågs som en stor skatt, det hölls alldeles utomordentligt hemligt och gick som ett fideikommiss inom släkten.
»Och nu förstår du väl, hustru, att om jag vore en gammal sjuk man, skulle jag passa på första dag, då jag vore så bra, att jag kunde sitta i en släde för att resa till de där människorna Amnerus, som ägde receptet, och visste bot för de förfärliga plågorna.
»Nu tänker jag mig således, ser du, hustru, att jag kommer resande till herrskapet Amnerus. De bodde djupt inne i en skog. Där funnos inga ägor, ingen trädgård, utan skogen stod alldeles inpå huset. Och människorna voro små och ljusskygga med gammaldagskläder och tunna, pipande röster.
»Jag tänker, att jag genast skulle lägga märke till huru förskrämda de sågo ut, då de fingo se mig. Jag skulle allt undra varför de tycktes vilja springa sin väg, då jag framförde mitt ärende. Men det skulle snart bli min tur att bli rädd, jag skulle snart få höra, att anledningen till deras förskräckelse var den, att de inte mer hade det där receptet. Ja, vad tror du, hustru, att en sjuk stackare skulle känna, då han finge höra, att det där receptet hade stulits från dem av en dräng, som hade varit i deras tjänst och fattat agg till dem? Vad skulle en dödssjuk, som hade väntat lindring och förbättring, tänka, då de drogo ut lönnlådan i chiffonjén, där de hade brukat förvara receptet, och visade, att den var tom? Se, den var tom, de hade inte mer någon makt över sjukdomen.
»Naturligtvis skulle den sjuke fråga dem om de inte kände till den där blandningen så väl, att de kunde laga till den utan recept. Men detta skulle inte hjälpa honom. Det var ingen, som kände till läkemedlet, för saken hade hållits så förfärligt hemlig, att endast en i sänder hade fått syssla med den. Och den av systrarna, som hade skött tilllagningen av läkemedlet, hade dött, dagen innan det stals bort. Tjuven hade valt ut just den tiden, eljest hade det ju ingen skada varit. Men var tjuven nu fanns, det visste de inte. Det hade varit en försupen och vildsint karl, han hade kanske redan omkommit i något slagsmål. De visste bara en sak säkert, och det var, att det var han, som hade tagit receptet. Han hade visat pigorna ett blått konvolut, innan han hade rymt, och skrutit med att husbondfolket nog skulle komma att sakna honom.
»Och nu vet jag säkert och visst, att om jag hade varit en sådan där sjuk, gammal man, skulle jag, då jag hade fått höra detta om det blå konvolutet, inte ha frågat ett ord vidare, bara gått ut ur rummet och satt mig i åkdonet och farit min väg.
»Ja, bara rest min väg, du hustru, för att få vara ensam och tänka igenom saken med mig själv. Det där blå konvolutet, det där blå konvolutet, jag skulle naturligtvis genast begripa var det fanns. Och det var jag, som hade sagt endast några få dagar förut: 'Om brors Gud kan förmå mig öppna den där kistan så - -' Nej, det kunde inte åtkommas, det där receptet, med mindre än att hela livsarbetet måste tillintetgöras. Men det var i det där arbetet, som Eberhard Berggren levde i ungdom och klarhet, det, som eljest i världen fanns kvar av honom, var bara en utlevad gubbe. I forna dagar hade Eberhard Berggren aktat sitt arbete högre än glädje och lust och kärlek. Och så skulle jag väl knyta mina nävar och tänka - - -»
Prästen kom tätt inpå hustrun. »Du, som känner mig, vad tror du, att jag skulle besluta, om jag vore en sådan där gammal man? Tänk på att jag förvisso tror, att min bok är den bästa och visaste bok, som någonsin har skrivits, och tänk på att jag tror, att receptet ofelbart kan göra mig frisk! Säg, hur du tror att jag skulle ha handlat!»
»Nog tror jag, att du skulle ha valt att dö för din bok,» sade hustrun.
»Ja,» sade prästen, »just så. Nog skulle jag ha knutit näven och tänkt, att jag ju inte nödvändigt behövde det där receptet, jag kunde ju dö. Och tror du också, att jag skulle ha hållit fast vid min föresats?»
»Jag vet inte,» sade prästfrun, »jag känner dig inte nog. Om det endast hade varit döden, men nu var det ju också plågor.»
»Jag skulle ha kämpat manligen,» sade prästen, »och de första dagarna skulle sjukdomen till och med ha vikit en smula, därför att jag hade fattat ett så fast beslut att låta den göra sitt värsta. Men om någon vecka skulle den falla över mig med en ny kraft, och på nytt skulle jag bli nerbäddad uppe i kavaljersflygeln och ligga där ensam hela långa dagen och kämpa med smärtorna.
»Men jag tror nog, att om jag vore en sådan där gammal orubblig man, skulle jag stundom alldeles mot min vilja få den föreställningen, att jag kämpade mot Gud. Jag skulle ha visat bort tanken. Jag skulle ha tänkt, att jag inte kunde kämpa med den, som inte fanns till. Det var bara en enkel tillfällighet, skulle jag säga, att jag mötte Lilje med receptet. Det var ingalunda någon styrande försyn, som sände honom i min väg. Det finns ingen försyn, så att den kan ingenting sända.
»Men gång på gång skulle jag komma på mig med att jag låg och tvistade med Vår Herre. 'Kanske somliga skulle anse det som mildhet och nåd,' skulle jag säga till honom, 'att du har låtit mig få reda på var det stulna receptet är till finnandes. Tjuven kunde ju lika gärna ha förstört det. Du vill väl, att jag skall räkna det som en synnerlig nåd, att det kom i Liljes händer. Men jag önskar, att det hade blivit förstört. Jag räknar det inte som en nåd, att jag vet var det finns. Jag anser det - -' Ja, och så skulle jag på nytt påminna mig, att jag alldeles säkert hade bevisat i min bok, att det inte fanns någon Gud, och avbryta tvisten.
»Jag tänker, att det måtte ha varit en stor frestelse, en förfärlig frestelse för den gamle sjuke magister Eberhard. Bara ett ord till prästen i Svartsjö, och så hade han haft botemedlet i sin hand! Tror du inte, att plågorna kändes mångdubbelt svårare för denna frestelses skull? Det var ett förfärligt pris det gällde, men den, som är riktigt sjuk, frågar väl inte efter något annat än hälsan.
»Men i alla fall, om det hade varit jag, nog skulle jag ha försökt att härda ut, nog skulle jag ha försökt att visa Gud och människor vad mannakraft förmår.
»Men värst skulle det ha varit en dag, då skräddar Lilje kom till gården. Då skulle plågorna ha blivit så svåra, att jag varje timme kunde vänta min död. Och då skulle nog den tanken ha kommit för mig, att jag måste säga någon vad som fanns i det blå konvolutet. Jag skulle plötsligen ha blivit skrämd av den tanken, att jag gjorde en stor orätt mot mina medmänniskor, om jag inte bekände var det utmärkta läkemedlet fanns. Jag kunde ju ordna om det så, att det bleve framtaget efter min död. Då var det inte jag, som hade öppnat kistan, då kunde ju mitt arbete få ligga kvar orubbat.
»Jag skulle nog tänka på att det vore säkrast att skriva ned hemligheten och inte låta någon få ta kännedom om skriften förrän efter min död, men ser du, hustru, det skulle väl inte ha varit så lätt att föra pennan för en dödssjuk, som led svåra plågor av varje den minsta rörelse.
»Och till sist hade jag väl kallat in Lilje och anförtrott honom hemligheten och befallt honom att lämna det stulna konvolutet åter till ägarna. Men på samma gång skulle jag alldeles ha förbjudit honom att taga upp det ur kistan förrän efter min död. Först sedan jag väl vore nerbäddad på kyrkogården, skulle han gå och tala med Svartsjöprästen.
»Du kan vara viss om att så fort som jag hade talat vid Lilje, skulle jag ångra mig. Inte kunde jag lita på en sådan karl. Det var klart, att jag fick lov att säga någon var receptet fanns, men jag skulle ha skrivit. Jag skulle inte ha låtit någon veta om det förrän efter min död.
»Och mitt under detta skulle jag ligga med ett tyst, hemligt hopp, att Lilje skulle vara mig olydig.
»Någon dag senare skulle jag lägga märke till något eget, hemlighetsfullt hos kvinnan, som skötte mig. Jag skulle se, att det var något särskilt glatt och högtidligt över henne, då hon kom in till mig rned en varm dryck. Jag skulle bli rädd, och jag skulle viska till mig själv: 'Akta dig, drick inte! Det här kostar dig hela ditt livs arbete.'
»Men inte förty, ser du, hustru, skulle jag nog sträcka upp huvudet och dricka, och för var droppe, som flöt in över mina läppar, skulle jag känna lindring. Jag skulle vilja skjuta bägaren ifrån mig, då den var halvtömd, men jag skulle inte kunna. Och när jag hade tömt den, skulle jag på en gång känna mig helt frisk, och jag skulle gråta av glädje.
»Nu skall jag säga dig hur det vidare skulle ha gått med mig, om jag hade varit gubben Eberhard. Nästa dag hade nog plågorna kommit tillbaka, och då skulle jag återigen ha druckit av den där drycken. Smärtorna skulle ha domnat av och vaknat till liv med små mellanrum, men på tredje dagen skulle de ha varit helt borta. Och jag skulle nog veta vad det var för en dryck man hade givit mig, jag skulle nog förstå, att jag hade lidit nederlag, men jag skulle vara alltför lycklig att fråga efter det.
»Så skulle jag gå uppe igen och känna mig alldeles frisk. Men jag skulle nog akta mig att fråga någon varifrån den drycken kom, som botade mig. Och jag tror visserligen inte heller, att någon skulle säga mig, att kistan hade blivit öppnad och receptet uttaget. Ingen skulle säga det, men jag skulle veta det i alla fall. Jag skulle åka ner till Svartsjö och se på kistan, och den skulle stå låst och förseglad inne i kyrkan, men jag skulle i alla fall veta, att den hade varit öppnad. Och så - -»
»Skulle du då anse dig tvungen att förstöra din bok?» frågade prästfrun.
»Jag tror nog, att jag skulle försöka att finna smyghål och undanflykter, men jag skulle inte kunna neka till att om jag ville vara en ordhållig man, så måste jag förstöra min bok.»
»Och skulle du också göra det?»
»Ja, vad tror du? Tänk nu riktigt på vad den där boken betydde för mig! Förstördes den, så förstördes också mitt namn och min berömmelse.»
Prästfrun såg upp på sin man med en varm blick. »Jo, du förstörde den,» sade hon, »du förstörde den!»
»Tack!» sade prästen.
Han gick tyst en stund.
»Nå, men vad tänker du nu om kistan?» frågade hustrun.
»Jag tänker, att det inte är farligt att öppna den. Du har nu svarat på min fråga så, som jag önskade.»
»Du och magister Eberhard äro inte samma person,» sade hustrun.
»Kära vän,» sade prästen, »vi veta ju, att gubben Eberhard gick igenom allt det, som jag nu har talat om, och att man måste öppna kistan för att ta fram receptet, som botade honom. Men vi få inte tro, att magister Eberhard var en sämre man än vem som helst av oss. Det är min fasta tro, sedan jag nu har tänkt igenom saken, att han i all hemlighet har tagit ut manuskriptet ur kistan, och att den stora otrosboken för länge länge sedan är förstörd.»
»Men kistan står där ju med alla sina sigill.»
»Ja, ser du,» sade prästen småleende, »alltför mycket får du väl inte begära av en gammal filosof. Du kan inte begära av honom, att han skulle låta alla människor veta, att han hade blivit tvungen att ge vika. Jag tror nog, att det naturligaste var, att han lät kistan i alla fall stå kvar, som den stod. Han kunde väl inte tåla, att varenda gammal bekant skulle komma över honom och säga, att nu måtte han väl vara omvänd och tro på Gud.»
Hustrun funderade en smula över detta, och så sade hon: »Ja, vi få snart se, för nu ämnar du visst öppna den där kistan.»
»Ja, nu öppnar jag den med glatt mod,» sade prästen.
Och om det unga året hade legat och svävat i skyarna över Svartsjö kyrka, så där framemot middagstiden på nyårsdagen år nittonhundra, då hade det fått se prästen och socknens förnämligaste män stå samlade kring en skön, gammal mosaikkista, som, då den högtidligen öppnades, befanns innehålla några packor gamla rättegångshandlingar och tidningar.
Men av gudsförnekande, himlastormande filosofi - inte en rad.
