Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om s. k. subjektlösa satser i svenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hava härmed kommit till slutet av den korta
överblick, vi velat taga över de satser, som vi, ehuru med någon
reservation, kallat subjektlösa. Vi hava sett, att de spela
en icke obetydlig roll i vårt språks ekonomi; de äro av många
slag och brukas ofta. Nysvenskan har visserligen bortlagt
vissa arter av subjektlöshet, men har så mycket flitigare,
tyckes det, tagit i bruk och utbildat andra arter.
Nu kan det frågas: innebär detta uttryckssätt,
subjektlösheten, en förtjänst eller en brist hos vårt modersmål? Vi
veta ju, att det språk, som f. n. anses vara människotankens
klaraste och elegantaste redskap, den modärna franskan, är
jämförelsevis mycket fattigt på subjektlösa satser. Dessa
hava ju också i sin natur en viss obestämdhet och dunkelhet,
som står i strid med franskans fordran på bestämdhet och
tydlighet. Och visserligen, om man uppfattar orden »Det
dunkelt sagda är det dunkelt tänkta» såsom innebärande en
förkastelsedom över all dunkelhet i tal och tanke, då skulle
rikedom på subjektlösa konstruktioner just vara ett bevis på
ofullkomlighet i ett språk och därigenom även på något
outvecklat och omoget inom själslivet hos den nation, som
begagnar detta språk till uttryck.
Men saken har en annan sida, vilken vi redan flera
gånger haft tillfälle att antyda.
När det »dunkelt tänkta» verkligen i sig själv är
dunkelt och ofullständigt känt, ej blott av den svagare, utan även
av den starkare intelligensen, då är det en förtjänst hos
språket att icke påtvinga tanken en abstrakt och falsk tydlighet,
utan att troget giva uttryck åt just det famlande, det dunkla,
som måste vidlåda tanken. Vidare, när tanken samlar hela
sin energi på en särskild företeelse (predikatet) och alldeles
bortser från dess bestämning (subjektet), då är det en
ärlighetens dygd hos språket att lämna den dräkt, som –
för att begagna Tegnérs ord – bäst röjer »tankens växt»,
och att icke av fåfänglig smak för »regelbundenhet» vidhänga
plagg, som äro ej blott onyttiga, utan ock vilseledande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
