Den bok, Axel Lundegård nyss utgifvit, kommer att väcka stort uppseende, och det kvinnonamn, som är dess titel, Elsa Finne, kommer att sväfva öfver mångas lappar. Boken är ett konstverk, ett diktverk, men säkert ligger det en fingervisning i den omständigheten, att författaren icke satt ett enda förklarande ord på titelbladet. Där står hvarken »berättelse», »roman» eller någon dylik rubrik endast »Elsa Finne», kort och godt, som denna kvinna redan vore oss alla välbekant. Också skymtar bakom det kvinnoöde, hvilkets historia Lundegård berättar, en verklighet, skymtar där så pass omisskänneligt, att det icke lönar att låtsas, som man icke märkte det. Författaren antyder själf på mer än ett ställe i boken, att han till ämnet stått i ett annat förhållande än det, som vanligen existerar mellan en konstnär och hans stoff. Lundegård bibringar oss själf föreställningen, att han denna gång varit en Horatio, som känt plikten att förklara en bortgångens lefnadssaga, en lefnadssaga, till hvilken redan förut grundlinjerna voro dragna, och han har säkert gjort det på det sätt, som tyckts honom, om ock ej alla andra, vara mest grannlaga och på samma gång det, hvilket af en enstaka sorglig lifshistoria kunde gifva den djupaste och mest allmänna lärdomen. I stället för en biografi har han gjort en roman. Denne Horatio är nämligen en konstnär. Det kan sättas i fråga, huruvida en sådan strängt taget passar till förklarare af ett bestämdt öde, till en samvetsgrann tolkares och minnestecknares anspråkslösa och bundna uppgift. Konstens sanning är nu en gång en annan än lifvets. För konsten gäller i eminent grad den eljes betänkliga jesuiterregeln »ändamålet helgar medlet» - ändamålet, det är den allmängiltiga sanning, som konstnären blott kan åstadkomma genom att förvanska den tillfälliga, genom att afsöndra allt, som i det enskilda fallet kunnat vara betydelsefullt nog, men som kan grumla den bredare innebörd, efter hvilken konstnären sträfvar. Dock, i detta särskilda fall passade kanske ändock en poetisk Horatio bättre än en noggrann och bunden historiker. Den bortgångna kvinna, hvilkens historia skulle förtäljas, var själf en konstnärinna och hade själf redan börjat omdiktningen af sitt öde.
Hvad man med fog måste anmärka mot »Elsa Finne» är då, att Lundegård icke gått vida längre i sin omskapning af det gifna. Diktens beröring med verkligheten hade bort långt bättre döljas. Anmälaren kan icke frångå den uppfattningen, att ett diktverk skall tala i och för sig. Dess skrift får icke likna skrift med sådant bläck, som endast läses tydligt, hållet mot ljuset - emot de verkliga tilldragelsernas ljus. Fullvuxna läsare böra dock icke vara som barn, för hvilka en vacker historia först får riktigt värde och intresse, om den - såsom barnen säga - »också är riktigt sann». Men »Elsa Finne» är - och det synes mig här till sist vara det afgörande - ett dock i hufvudsak fristående verk. Allt det väsentliga i hennes historia finnes inom boken själf, och alla kommentarier utom densamma äro blott ägnade att störa intrycket af den djupa, allvarsamma historia om ett kvinnolif, som »Elsa Finne» berättar. På den litterärt oinvigde, som ej har en aning om förebilden i verkligheten, bör denna bok göra ett lika starkt, ja, kanske starkare intryck än på dem, som störas af de onekligen ofta betänkligt litet omgestaltade verklighetsdragen. På mig själf har dock »Elsa Finne» verkat icke med ett personintresse, men med den makt, som en konstnärlig behandling af ett gripande lifsproblem utöfvar, och i det följande skall därför boken endast och allenast skärskådas som ett sammanhängande diktverk utan- hänsyn till dess tillkomsthistoria.
Första delen af arbetet är en utförlig inledning, som skildrar hjältinnans barndom och ungdom, hela hennes utveckling till den mognade kvinna och den berömda författarinna, hvilkens tragiska »vinterbrytning» bildar verkets tyngdpunkt och fyller dess andra afdelning.
Elsa Finnes ungdomshistoria är berättad i Lundegårds utomordentligt vårdade och fint afvägda språk. Kanske saknas det litet humör och ironi i dessa skildringar af ett barns lif, men de äro vackra och framställa lefvande en fantasifull och dådlustig ung flicka med hett, sydländskt blod i ådrorna. Silhuetten af den afsigkomne gamle magistern, som är Elsas lärare i hennes landtliga ensamhet, är klippt med både vek och skicklig hand. Sedan följa ett par svaga, skäligen ointressanta episoder - den obligata konfirmationsskildringen med det obligata svärmeriet för prästen och ett ledsamt litet äfventyr med en skådespelare, som gärna kunnat vara borta. Sedan höjer sig åter berättelsen betydligt. Elsa Finne har, fast helt ung, gift sig med den förste man, som närmat sig henne. Det är hennes gamle konfirmationspräst, som blifvit änkling, och för hvilken i hennes bröst finnes kvar en oklar återstod af svärmeri. Men mest har hon gifvit sitt jaord, därför att denne man är den ende inom hennes trånga horisont, som hyllar henne och kan bjuda henne en möjlighet till förändring och utveckling. Äktenskapet blir olyckligt. Denne redan åldrade andens tjänare visar sig i stället som en i alla afseenden simpel köttets träl, och när en tillfällighet - ett bref, som hon hittar, från en läkare till prästens döda, första fru - lär Elsa Finne, att det är mannens skuld, att det moderskap, efter hvilket hon längtar som till en upprättelse i sitt kärlekslösa äktenskap, icke kan komma henne till del, börjar hon rent af hata sin make. Denna äktenskapsskildring är stark i sitt rättframma allvar, läkarens bref ett litet mästerstycke af sanning, och hela denna framställning gifver en sorts fast bas åt Elsa Finnes kommande psykologiska drama, förklarande mycket både af den lifsskygghet och den lifstörst, som sedermera brottas i hennes natur.
Elsa Finne fullföljer emellertid på egen hand sin utveckling till en fritt tänkande människa. En resande ung föreläsare, Knut Herman, som tillhör den nya litteraturens förkämpar, kastar den tändande gnistan i hennes inre. Då hans föredrag väcker skandal i det stilla Tibble, där hon bor, och hennes man, kyrkoherden, gör en högtidlig gensaga, är hon den enda som protesterar. Det blir en häftig scen mellan makarna, och då prosten anklagar henne att ha ödelagt hans lif och gjort honom till en »visa i församlingen», tar hon fram och räcker honom det komprometterande brefvet, som hon hittat, läkarens bref till hans första hustru. Verkan är förintande på den sjukligt upphetsade mannen. Han får ett slaganfall och dör. Elsa Finne är fri - och det är nu hon begynner dikta och med ett slag blir en berömd författarinna.
Här är utan fråga en stor lucka i skildringen, eller man har rättare sagdt icke alls blifvit förberedd på, att Elsa Finnes utveckling just skulle gå i den riktningen. Hur blef prästfrun i Tibble en »af sin samtids främsta berätterskor»? Analysen sviker här på ett afgörande ställe. Man får taga saken som ett faktum. Men denna framställning af, hur Elsa ensam i hopp och bäfvan begynner sitt nya lif, är eljes vacker i sitt dämpade, stilla vemod. Bokens första hälft slutar med en antydan om, hur Elsa bland sina manliga yrkeskamrater inom litteraturen af ödesdiger instinkt, redan innan hon råkat honom, fängslas af den, som skulle blifva ödets man i hennes lif - poeten och kvinnotjusaren Ivar Mörcke.
I den andra delen talar Elsa Finne själf. Här talar den kvinna, som vi lärt känna och som kastas ut i det, hvartill naturen synbarligen minst rustat henne - en kärlekskonflikt med en tjusande, världsklok och professionell förförare. Elsa Finnes ungdom är förgången - den ljufva ungdomen, som af sig själf är sång och säkerhet för hvarje något så när vacker kvinna - och hon har icke bärgat några goda minnen. Kärleken har hon icke känt, och lyckotörsten, som aldrig mättats, ligger och brinner inom henne. Små villkor, ensamhet och strid ha ristat sin skrift i hennes ansikte. En enda gåfva har hon fått till ersättning för all saknad - konstnärsgåfvan, en furstlig gåfva. Att hon äger den i högt mått, därom vittna hennes egna ord i denna enskilda dagbok, som berättar historiens andra hälft - Elsa Finnes kärlekshopp och undergång. Ty denna andra del har helt en dagboks karaktär, den personliga anteckningens hänsynslöshet och själfuppgörelsens lidelsefulla hetta. Men dagboken är en konstnärinnas, som omedvetet måste se äfven sina egna upplefvanden i halffantastiskt ljus med en skapande artists öga, för hvilket dikt och verklighet omärkligt väfvas samman, och i all sin korthuggna enkelhet är stilen af sällspord makt och styrka, åskådlig, blodfull, stark och real i uttrycket. Den kvinna, som här för ordet, är hvarken fint bildad eller särskildt fint organiserad, men hon har en ursprunglighet, en bredd, ett själfrättfärdighetens patos, som fjättra, röra och rycka med.
Så snart Elsa Finne i hufvudstaden råkar den store poeten och tjusaren, förälskar hon sig i honom. Han har af Lundegård gjorts till en af sitt lands mest betydande skalder,- men denna sida ser man blott litet af i boken - det är för öfrigt en vanlig orättvisa vid tecknandet af dylika typer - så mycket mer gör man bekantskap med kvinnoeröfraren. Ivar Mörcke har alla en modern Don Juans drag - den aldrig stillade erotiska nyfikenheten, maktbegäret, som lider, om icke hvarje kvinna han möter fjättras bakom triumfvagnen, och sist, men icke minst, vanan - till despotisk vana förvandlad naturanläggning. Ivar Mörcke har med åren blifvit en formlig förförelseautomat, som halft mekaniskt drifver sin verksamhet. Allt detta är icke särskildt nytt. Men den gestalt, som här införes, lefver dock med en mängd små individuella drag. Det är en ny variation af en känd typ, älskvärd och intagande ännu i sin narraktighet, sant framställd, om också blott i profil, och om också man har en känsla af, att den andra delen af hans ansikte - den, som icke är vänd mot kvinnorna och som lämnats i skuggan - är den intressantaste och bästa i hans människa.
Det är mellan dessa två bokens drama utspelas. Att i detalj redogöra för det samma skulle vara ett helgerån mot verket, ty utan stilens styrka och originalitet skulle scenerna blifva banala och litet sägande. Blott med få ord skall därför konflikten antydas. Elsa Finne är en klart seende kvinna. Hon genomskådar genast både Mörcke och sina egna känslor. Hon iakttager honom med en romanförfattarinnas nyfikenhet och räknar också ständigt sin egen känslas pulsslag. Hon måste därför förstå, att hon ingenting kan blifva för Ivar Mörcke, på sin höjd ett nummer bland hans tusen och en, och i sin eftertankes kalla stunder betraktar hon sin egen kärlek som en sista lifserfarenhet, efter hvilken hon helt och allena skall gå upp i sitt arbete såsom författarinna. Den olycka, hon förutser, skall icke krossa henne, men gifva hennes själ och hennes dikt sorgens mäktiga vingar. Så vill hon tänka sig framtiden, men för hvar gång hon råkar honom, öfvermannas hon af sin känsla, af sitt behof att en gång få äga en mans kärlek och af sin åtrå att kunna älska själf, innan vintern för alltid isar allt. Lidelsen förgiftar småningom hela hennes organism, binder hennes vilja, dödar hennes stolthet, slår till sist ett obotligt sår i själfva lifsgrunden af hennes väsen. Hon blir en af dessa känslans svindlare, som lefva i spänning från dag till dag, se bankrutten närma sig, försöka flykta, men alltid på nytt dragas in i feberhvirfveln, där de gå under. Hon inser, att så snart Mörcke ägt henne, har hon för honom intet intresse mer, och fast hennes själfaktning gråter därunder, håller hon honom kvar med kärlekens småmynt, med half hängifvenhet.
Det kan icke nekas, att hur mycket denna bekännelse griper i det stora hela och fyller läsarens hjärta med sympati för Elsa Finne, finns det i densamma också flera drag, som stöta tillbaka. Det är något oskönt öfver denna halft beräknade utminutering af en kvinnas smekningar, och antecknarinnan märker icke själf, att alla maskor i det nät, i hvilket hon snärjes, icke äro spunna af lidelse och kärlek, men flera också af fåfänga och andra känslor, som med den oöfverlagda passionen ha ganska litet att skaffa. Huru som helst blir emellertid hela hennes lif satt på ett enda kort, som förlorar, och detta försonar och förädlar allt.
Med samma andlöst beklämmande spänning, med hvilken man i verkligheten ser en människa, som icke kan hjälpas, störta mot ett bråddjup, följer man Elsa Finnes kärleksdrama mot upplösningen. Framställningen växer och växer i allvar och styrka. Motsatserna mellan parterna antaga allt djupare dimensioner och få något af hemlighetsfullheten i en könsmotsats. Det är skada blott, att skildringen är så uteslutande sedd från kvinnans synpunkt. Kanske har Ivar Mörcke öfver sin existens, sitt blods och sin inbillnings slafveri något af lika tragiskt och obevekligt öde som Elsa Finne!
Slutet blir hvad man redan gissat. Elsa gifver sig hän i hopp att binda Mörcke, om också för kort tid, i desperat längtan efter en upplösning på striden, i behof att glömma och skänka allt.
Men härmed är parternas möte också slut. Förföraren måste vidare till nya kvinnor, och Elsa ligger ensam i sanden, slagen, öfvergifven. I ett blixtljus af dödande sanning ser hon nu klart allt, hvad som passerat mellan dem båda och inom dem båda, och tolkar det med starka, beundransvärda ord: »Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor.»
Ända i det sista kämpar Elsa Finnes starka natur mot döden. I en epilog på ett par sidor, som tillhör det bästa Lundegård någonsin skrifvit, i en stor och ädel ton, skildras, hur den osälla kvinnan under hemfärden på en ångbåt faller för själfmordstanken. Förgäfves söker hon med skälfvande hand hålla sig fast vid sitt arbete och sitt kall, allt brister, mörkret omgjuter allt. Den sol, som sjunker ner i hafvet och glömskan, drager henne med. »Hennes ögon bländades af ljuset, som glindrade rödt i tårarna, medan hon,lik en sömngångerska, med armarna sträckta mot den sjunkande solen, stapplade akter öfver och kastade sig öfverbord.»
Sådan är den märkliga boken om Elsa Finne. Den kommer att blifva utgångspunkt för många meningsbyten om kärlekslifvet och dess motsatser. Mig har den erinrat om en liten sägen jag hört som barn, och som nu plötsligt står för mig med vemodig symbolik. Två riddare råkade i tvist om färgen på en målad vägg, å ömse sidor om hvilken de mötts på en ridt. Trätan blef strid, som icke slutade, förr än de båda beto i gräset, genomstungna af hvarandras lansar. De hunno aldrig se, att väggen hade olika färg på de två olika sidor, till hvilka deras färd ledt dem.
2 maj 1902.
