Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En av vår floras underligaste växter till både utseende och levnadssätt. Dess läge i vattnet är ett mellanting mellan submers (nedsänkt) och lfytande; den har inga flytblad, utan en tät, mångbladig rosett av aloe-lika blad, d. v. s. med jämnbred och i kanten taggsågad skiva; men icke desto mindre flyter växten, ehuru med djupt läge, så att endast bladens spetsar nå över vattenytan, och en knippa tjocka trådrötter från rosettens bas häna ned mot bottnen, där de löst fästa sig i slammet. Stammen är ytterst kort, såsom bladens täta rosettställning utvisar. Efter blomningen sänker sig hela rosetten till bottnen. Så lever vattenaloen i grunt och stillastående vatten, dammar, vattengropar, träsk, grunda sjöar m. m., i Sverige tämligen sällsynt från Skåne till Hälsingland, i Finland likaledes sällsynt upp till Österbotten. Till följd av de taggsågade bladen kallas växten även "vattenaloe".
Växtens blomning är särdeles vacker genom de stora, ret vita kronbladen mot det mörka vattnet och dyn. Dock har bloman en vidrig lukt, som tydligt liknar aslukt, en egenskap, som lockar flugor och sannolikt även fjärilar till blomman. Liksom föregående är denna växt tvåbyggare; här i norden finnes dock endast honplantan. Honblomman sitter ensam på ett robust, plattat, småtaggigt blomskaft, som nedom blomman bär tvänne tånglikt motsatta förblad, fig. 6. Innanför kronbladen ses en mängd orangegula uddar, som äro staminodier eller sterila ståndare, ståndarsträngar som sluta med en vit spets i st. f. ståndarknapp. Innanför dem sitta märkena, som äro 6 par, eller 6 kluvna (fig. 5), och som slutligen åtskiljas och fördela sig så, att man räknar 3 grupper med 4 trådlika märken i varje grupp. Efter blomningen böjer sig blomskaftet ut ur rosetten, och fruktanlaget bryter sig vinkelrätt åt sidan ut mellan förbladen, fig. 6, så att det kommer under vattenytan och pekar mot bottnen, men det mognar dock ej till frukt inom vårt floraområde, enär hanblommor här saknas. Dyborren har emellertid vegetativ förökning, liksom dybladet. Redan under blomningen utskuta korta revor ur de nedre bladvinklarna med en stor bladrik knopp i spetsen (fig. 2 och 3), och sådana knoppar utveckla sig redan före hösten till små plantor, som övervintra i bottendyn och på våren flyta upp och fortfara att växa, skilda från moderväxten genom revans multnande. Även moderväxten sjunker, och dess översta (eller innertsta) späda blad leva kvar över vintern för att nästa vår fortsätta att utveckla sig.
Tavl. 481. Fig. 1 exemplar med honblomma, 2 och 2 revor med terminalknopp till ungplanta, 3 bladkant (3/1), 4 blomknopp, 5 en del av honblommans mittparti, något utbrett, visande några av de gulröda staminodierna och 3 par märken (4/1), 6 fruktanlag (1/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
