Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Till både utseende och förekomst är strandrågen närmast jämförlig med marhalmen (nr 468), om man undantager, att dess blomställning är ett sammansatt ax, som dock färuti skiljer sig från Agropyrum, att småaxen sitta parvis vid varje led av huvudaxeln. Dessutom äro småaxen, til skillnad från marhelmens, icke enblommiga, utan vanligen 3-blommiga. Hela växtens färg är blekt gråblå och vid mognaden blekt halmgul, liksom hos de förut omtalade havsstrandsgräsen, marhalmen och strandvetet (nr 476). (Jämför även sandstarren, nr 432, och klapperstarren, nr 434 B!). Strandrågens blad äro dock ej hoprullade utan platta eller rännformiga, men så starkt täckta av ett fint blåvitt vaxöverdrag, att transpirationen och vattenförlusten genom detta medel inskränkas. Växlokalerna äro sand, klappersten och flygsand utmed havsstränderna, där denna art anträffas längs hela kusten av Skandinavien och Finland. Dessutom finnes den inne i landet vid några av de större sjöarna, t. ex. Vättern, Ladoga och Onega. Till plantering på flygsand är strandrågen nästan lika fördelaktig som marhalmen (nr 468) och kallas därför även "sandhavre". På de danska klitterna benämnes den "Marehalm".
Strandrågen är nära besläktad med Hordeum, kornsläktet. Dess frukter äro av ansenlig storlek och förtjäna att i norra Skandinavien tillvaratagas till bröd. Detta sker på Island. Linné fäste på sin tid uppmärksamheten på detta vildväxande sädesslag.
Tavl. 477. Fig. 1 stråets övre hälft med axet i blom, 2 småax (3/2), 3 frukt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
