Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Det ligger ingen överdrift i påståendet, att gräsen äro naturen och människan till ständig välsignelse. I de tempererade länderna gäller denna utsaga för nära nog hela gräsfamiljen, och jämförelsevis mest i de kalltempererade. Betet för hjordarna, såväl de vilda som de tama, fodret i ladorna och spannmålen i logarna lämnas till övervägande del av gramineer. Av dessa sällskapliga växter bindas jordytans lösa massor till grästorvor eller grässvål, så att de ej bortsköljas av regnet, och på samma gång är det gräsväxten, som hindrar regnet att forsa vort och i stället tvingar det att nedgå i marken, lika jämnt som det faller. I de kallare länderna är en sammanhängande markbetäckning nästan alltid ett verk av gräsens täta växtsamfund, varav återigen en stor mängd andra örters existens och utbredning beror. Grästäcket är också av större varaktighet än den övriga vegetationen; det är gräsens skott, som kläda marken grön nästan innan snön hunnit smälta bort; de suga ur den upptinade jorden den friska fuktigheten för att avgiva den åt vårluften såsom livande vårdoftter, på samma gång som den unga grönskan oemotståndligt fängslar blicken och fröjdar sinnet efter vinterns entoniga färger på himmel och mark; och vid växperiodens slut, då träden fällt sina löv och inga blommor mera ses på marken, hava dock ännu både ängen och skogsmarken länge kvar sitt gröna grästäcke, som upptager och kvarhåller den nyfallna snön. Genom gräsvegetationens stora inflytande på landets naturförhållanden hava dessa växter blivit så oumbärliga för människan, att de i viss mån bestämt folkslagens karaktär och sysselsättningar. Vad de odlade gräsen angår, så veta vi, att jordens odling är civilisationens första upphov.
Många av de redan omtalade gräsen växa i vilt tillstånd blandade i ganska artrika samfund, och deras betydelse beror på den gruppverkan, de tillsamman åstadkomma. En sådan växt är vårbrodden, ett av de allra allmännaste ängsgräsen, som dock ej bildar stora bestånd, utan står i spridda tuvor på torr ängsmark eller i mera enstaka strån i lundar och skogsbryn, en oansenlig och föga mer än fotshög växt. Men då slåttertiden är inne, röjer den sig bland höskörden mer än andra gräs, ty bland de allmänna arterna har ingen annan så anmärkningsvärd kumarindoft (jfr sid. 54 och 259), och därav får höet sin allbekanta vällukt. Om några exemplar insamlas under blomningstiden och få ligga i en bordslåda, kan man vara viss om, att den starka vällukten, varje gång lådan under vintern utdrages, skall plötsligt och livligt återkalla minnet av ängen under den vackra årstid, då kort efter midsommaren det doftande höet stackas eller hässjas.
Ett småax av vårbrodden är av ansenlig storlek till följd av det inre (övre) tomfjällets längd, fig. 3. Detta stora fjäll omsluter 3 blommor, fig. 4, nämligen två sidoblommor,som dock vardera äro inskränkta till ett hårigt fjäll, hälften så långt som det stora tomfjället, men utstyrt med ett kraftigt ryggborst, och emellan dem en fertil toppblomma, som har ännu kortare blomfjäll av grönaktig färg. Blomningen börjar redan i maj. Ståndarna äro blott 2, fig. 3. -- Frukten av denna blomma är liksom hos Milium (nr 469) omgiven av de hårdnande, glänsande blomfjällen, fig. 5, och åtföljes vid avfallandet av de sterila sidoblommorna, vilkas borst genom sina hygroskopiska vridningar (jfr nr 460) kunna borra ned frukten i marken.
Tavl. 474. Fig. 1 växten i tidigt blomningsstadium, 2 vippa i framskriden blomning, 3 småax (3/1), 4 d:o med borttagna tomfjäll (5/1), 5 frukt inom blomfjällen (8/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
