Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Ett av våra allmännaste ängsgräs. Dess blomning börjar långt tidigare än timotejens, ofta redan i maj, och av detta skäl är även dess mognad så tidig, att dess fodervärde gått förlorat, då övriga ängsgräs äro som bäst. Då gräsen stå gröna och blomma, innehåller strået en riklig saft, som innehåller socker (rörsocker) i löst form, det byggnadsmaterial, varav kornens näringsförråd skall bildas. Efter blomningen bliva stråna torra och sockerfattiga, därför att näringen samlar sig i kornens frövita i form av stärkelse; och stråna äro nu halm med mycket ringare fodervärde, än det färska, gröna gräset och det väl torkade höet.
Såsom redan är nämnt, är den smala, axlika vippan mjuk och len i motsats till ängskampens eller timotejens; småaxet, fig. 3, har ett enda fint, mjukt borst, som sitter på ryggen av ytterblomfjället, fig. 4, och slutligen märkes, att Alopecurus pratensis liksom ett par andra arter av släktet har tomfjällen mer eller mindre högt upp sammanvuxna med varandra.
Tavl. 472. Fig. 1 växtens nedre del, 2 vippa i blom, 3 småax (5/1), 4 blomfjällen efter blomningens slut (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
