Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Deschampsia-släktet kännetecknas av 2 blommor i varje småax, bägge 2-könade, och mycket stora tomfjäll, som inbördes äro nästan av samma längd och nå till spetsen av blomfjällen, fig. 2 och 6. Båda blommorna hava ett borst, som hos de här ifrågavarande arterna är mycket kort och fint, fig. 3 och 7.
Dessa två gräs hava under sin fulla blomning genom de fina, utspärrade vippgrenarna, de små men talrika småaxen och de transparenta axfjällen en så lätt och luftig byggnad, att ängsmarkens högsommarskrud genom dem undergår en sällsam förändring. Då de hinna sin fulla utveckling, är allaredan darrgräsets, svingel-, gröe- och vildhavrearternas skönhet förbi. I allt brokigare färger kläder sig ängen, men dess prål dämpas av en skir slöja, som svävar däröver i sommarsolens glöd och sakta vajar för vinden, ett genomskinligt flor, väft av tusentals tåtelvippor med de glänsande småaxen liksom silverpunkter hängande på osynliga trådar.
Sådan är i synnerhet den storväxta tuvtåteln, vars höjd kn uppgå till mer än 1 m. Den föredrager fuktig mark av olika slag, såsom strandängar, torvaktig ängsjord, ja t. o. m. dikeskanter längs vägarna. Kruståteln har en egendomlig förekomst, ty utom berg, klipphällar och torra backar älskar den även skuggrik granskog, i vars mosstäcke ofta intet annat gräs ses spira, än kruståtelns trådsmala blad. På en fälla eller röjning i barrskog ses kruståteln ofta mycket snart föröka sig till den grad, att vipporna som en tät, rödlätt sky dölja marken. Båda arterna äro allmänna över hela norden. Ingendera är av stort fodervärde, och tuvtåteln förvandlar jämn ängsmark till tuvig och ojämn. Få eller inga gräs i våra länder bilda så fasta och höga tuvor som tuvtåteln.
Tavl. 462. A. Deshcampsia flexuosa , fig. 1 stråets övre hälft i blom, 2 småax (5/1), 3 ytterblomfjäll (5/1). -- B. D. cæspitosa, 4 stråbaser, 5 vippa i blom, 6 småax (5/1), 7 ytterblomfjäll (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
