Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Avviker i åtskilliga avseenden från våra övriga gräs. Stråbasen är knölformigt förtjockad. Stråets fåtaliga blad (och slidor) sitta alla vid dess bas, och långt nere ses en ensam ledknut, men f. ö. är strået i hela sin längd utan ledknutar och blad. Vippan är alltid mycket smal och oftasts av mörkviolett färg; till och med ståndarknappar och märken äro nästan svartvioletta; tomfjällen bliva dock stundom slutligen brunröda, och blomfjällens bas är vitgrön. Småaxen äro vanligen 3-blommiga, men den översta blomman är steril och förkrympt, antingen knapplik (fig. 3 och 4) eller mera långsträckt fjällik.
Blåtåteln växer på tuviga myrar, någon gång på kärrängar, mera sällan i lundar; här och där har man funnit den med ljusare, grön- eller brunaktiga blomfjäll, t. ex. på flygsand. Den är utbredd över hela norden, och såsom hårdför mer än de flesta andra gränsen, går den upp på de kala fjällen.
Tavl. 456. Fig. 1 växtens nedre hälft, 2 vippa, 3 småax (6/1), 4 blomma i full blomning och till vänster därom den rudimentära blomman i spetsen av småaxets förlängda guvudaxel (6/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
