Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Denna art är ett av våra största gräs, med strå av 1-3 m:s höjd och 1/3 m lång vippa; i motsats till mannagräset är strået rakt och upprätt, och jättegröet utgör därigenom en del av den högväxta vassvegetationen vid våra stränder. Man igenkänner växten bland annat på ett par gulbruna fläckar vid slidans översta del, nedom snärpet; småaxen äro av gulgrön, efter blomningen ljusbrun färg, fig 3, och 5-10-blommiga. Jättegröet växer längs dyiga stränder i åar och grunda sjöar, men är inskränkt till den sydligare och mindre hälften av vårt floraområde. Som fodergräs är det ett av de mest givande och trots sin storlek så mjukt, att det av hästar och hornboskap kan avbetas ända ned till marken. Dess odling på sumpiga stränder framhölls därför redan under frihetstiden som högst fördelaktig, ehuru den liksom så många andra givande företag i vårt land långtifrån försökes i den utsträckning den förtjänar. Av svensk vara fås dels jordstammar och dels frö i handeln. Då jättegröet är angripet av Ustilago longissima , en sotsvamp, är det giftigt för de betande djuren.
Tavl. 451. Fig. 1 stråstycke med blad, 2 vippa, 3 småax nära fruktmognaden (4/1), 4 ytterblomfjäll (6/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
