Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Nattviolen växer på skogsängar med något fuktig mark över hela vår nord, sällan på torrare skogsmark, och uppträder ofta sällskapligt eller till och med ymnigt. Mest bekant är den genom sin nattliga vällukt, en av de starkaste vällukterna i vår flora (en benzoloïd blomdoft, besläktad med nejlikornas). Nattviolen är alltså en nyktigam växt med nattfjärilsblommor, och i samklang därmed stå den vita blomfärgen och sporrens långa smala form, avpassad för fjärilarnas (noktuidernas) långa sugrör (jfr även nr 404 A!). Såsom släktets kännemärke gäller den smala, hela läppen, fig. 4, och pollinariernas obetäckta klibbskovor (av gul färg, fig. 5). Här märkes dessutom, att pollinariet efter sin frigörelse ur ståndarknapprummet ej blott fälles nedåt, utan även kröker sig inåt, fig. 6, vilket avser att möjliggöra pollenets riktiga avsättning på märkesytan, emedan denna är mycket liten till följd av sporrens smala mynning (se fig. 5!).
Nattviolen har blott 2 näringsblad ("bifolia"). Bland monokotyledonerna är en dylik talbestämdhet hos skottets blad ej ovanlig; se t. ex. vårlöken (nr 385), konvaljen (nr 390), ekorrbäret (nr 392), ormbäret (nr 393), tvebladet (nr 411), nornan (nr 416) m. fl.
Tavl. 406. Fig. 1 stjälkbas och amrötter, 2 blomställning, 3 blomma sedd från höger med skärmbladet och ett stycke av huvudaxeln (2/1), 4 blomma sedd framifrån (2/1), 5 läppens bas med sporrens mynning (nederst), därovan de två gula, obetäckta klibbskivorna mellan vilka märkesytan sitter, och överst ståndaren, omgiven av två rudimentära ståndare (5/1), 6 pollinarium, fastsittande på en nålsudd och böjande sig nedåt och inåt (16/1), 7 klibbskivan (25/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
