Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Alsläktet innefattar tidigt blommand hängeträd. Ej blott hanhängena övervintra utan skyddsblad liksom hos hassel och björk, utan även honaxen. Inom hanhängets skärmblad sitta 4 förblad och 3 blommor med tydlig, 4-bladig kalk, fig. 3; inom honaxets skärmblad sitta 4 förblad och 2 blommor, som blott bestå av pistill, fig. 4 (jämför hasseln och björken!). I motsats till björkarna får alskäktet förvedad fruktställning eller "kotte" med kvarsittande fjäll, som till följd av sin upkomst äro mer eller mindre tydligt 5-flikiga; nöten saknar hinnkanter, fig. 6.
Alarna skilja sig från våra övriga träd genom sina skaftade knoppar. Den vanliga alen har dessutom en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Undersidan har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen ej blott som yngre äro mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (t. ex. hos björkar och popplar), utan länge behålla en bland, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En dylik bladfernissa är eljest mycket sällsynt i vår flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alen är nämligen det enda av våra träd, som har sitt huvudtillhåll i våt mark, i kärr, kring myrar och vid stränder, dock så, att även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, alen länge står kvar, liksom den även tål att växa ute i vattnet, då stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som ej lida av att periodiskt stå torra. Man vet, att en våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt taget än är, dock är att anse som en torr lokal i fysiologisk betydelse, d. v. s. för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr utvisar. Växternas rötter upptaga då vatten med svårighet, och bladens vattenhalt måste sparas. Alens löv äga således ganska länge det skyddsmedel, som t. ex. tillkommer björklöven under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark.
Klibbalen är utbredd från Europa till Japan. Hos oss saknas den i de nordligaste delarna; den går upp till Dalarne och mellersta Finland, men stiger vid kusterna till Trondhjemstrakten och Västerbotten. Detta träd uppnår betydlig storlek, ända till 20 m, och har svartbrun, sprickfull fjällbark. Dess ved, som i luften blir brunröd, har användning till bränsle och ger ett lätt bearbetat virke av ringa tyngd, t. ex. till träskor; alkol användes till det vanliga svartkrutet.
Tavl. 373. Fig. 1 gren med blad samt kottar från de senaste åren och blomknoppar för nästa år, 2 kvist med hanhängen och honax, 3 en hanblomma (ungefär 4/1), 4 tvänne honblommor, den ena avskuren, med förbladen och skärmbladet (15/1), 5 kottefjäll (3/1), 6 nöten (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
