Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Misteln är en av våra märkligaste växter. Det behöves icke, att den fått en plats i den nordiska mytologien, som berättar, hurusom misteltenen genom sin märkvärdiga växlokal undgick själva Frigga, då hon gjorde sin världsexkursion för att av alla levande varelser taga löfte att ej skada Balder. Förutom denna ryktbarhet är misteln känd för så många botaniska egendomligheter, att den kan glädja sig åt ett allmännare intresse än många långt skönare och nyttigare växter.
Misteln förekommer uteslutande som en parasit på träd, vanligen högt uppe i kronan, på grenar och kvistar, där den växer som en tät rundad buske, som synes bäst, då trädet står avlövat; misteln själv har nämligen vintergröna blad. Här i norden är den sällsynt och anträffas i lövskogsrika trakter inom s. Skandinavien, t. ex. i östligaste Småland, på mälaröarna, Kinnekulle och i sydöstra Norge. Den växer hos oss oftast på lind. I mellersta Europa är den allmännare och har iakttagits på nära nog vilket slags träd som helst. Att misteln är en snyltväxt, är klart därav, att dess rot genomborrar trädets bark, tränger sig emellan barken och veden och sänker korta grenar in i vedmassan. Växten är dock så rik på bladgröna, att den själv kan bereda sin näring, och räknas därför till halvparasiterna. Även stammarnas yta är tydligt grön, ej som hos andra buskar brun av korkbetäckning; stammen behåller nämligen i åratal den tunna överhud, som beklädde den under den första sommaren. Mistelns utseende är vidare ganska säreget genom de upprepat parvisa, gaffelformigt ställda grenarna, som utgå under varje blomställning och vardera blott bära 2 motsatta blad.
Till sin blomning är misteln tvåbyggare. Blommorna äro små och ofullkomliga. Ståndarna utgöras av en mängd ståndarmjölssäckar på insidan av hanblommans 4 kalkblad, fig. 3. Honblomman har utom de 4 hyllebladen en liten uppstående kant, som motsvarar ett blomfoder, och 1 pistill, vars fruktämne ej är tydligt utbildat, ty det ensamma fröämnet ligger inbäddat i blomaxelns spets, fig. 6. Dessa små blommor sitta oftast 3 och 3 i små knippen. De hava emellertid ockragul färg, som i synnerhet hos hanblommorna är ganska livlig, samt angenäm, 'pplelik lukt. Som växten blommar tidigt på våren, då dess värdträd ännu står bladlöst, har den alltså tillräckliga medel att locka den tidiga årstidens insekter, småbin, humlor och flugor.
Frukten är ett klotrunt, vitt eller grönvitt, genomlysande bär med ett enda, plattat frö, fig. 7, och ytterst klibbigt kött, rikt på viscin, ett klibbigt slem, som fäster fröet säkert vid trädets bark, då en fågel äter bäret och avstryker fröet på grenen. Detta sega slem kan användas till fågellim, och det har därför sagts, att fåglarna i detta fall plantera sitt eget fördärv. Viscinet är tillika vattentilldragande och skyddar fröet mot förtorkning. Mistelns frö innehåller ofta mer än en enda grodd, fig. 8.
Tavl. 363. Fig. 1 gren med hanblommor, 2 hanblomställning (3/1), 3 hanblomma i längdsnitt (6/1), 4 gren med honblommor och mogna bär, 5 honblomställning (4/1), 6 honblomma i längdsnitt, 7 frö (4/1), 8 detsammas två växtanlag (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
