Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Från och med mållväxterna (nr 351-) hava växtfamiljerna till slutet av de tvåhjärtbladiga växternas klass ( -382) blomhylleblad av ett enda slag, eller en kalk, och dessa blad sitta ofta i en enda krets. De hava därför stundom kallats "Apetalæ", d. v. s. kronbladslösa, ett oegentligt namn, ty blomkalken är kronbladslik hos ganska många, såsom t. ex. hos släktet Polygonum. Många apetala vxter nämnas även i det föregående, men ställda i eller bredvid de familjer, som de komma närmast genom sina övriga systematiska kännemärken (se t. ex. nr 244 Euphorbia, nr 246 Callitriche, nr 297 Alchemilla, nr 347 Sagina m. fl.).
Slideknäväxterna kallas så på grund av sina egendomliga stipler, som bilda en rörformig, hinnaktig tuta eller stipelslida, utgående från leden och vanligen sammanvuxen med bladskaftet. Stundom användes namnet "slideknä" endast om sl. Polygonum.
Ormroten (ett namn, som syftar på den grova, vridna och krökta jordstammen) är i s. delen av vårt område en tämligen allmän växt på fuktiga ängar, och längre norrut mycket ymnig på torr ängsmark nästan ända upp till snögränsen. Den är märkvärdig för sin tvåfaldiga förökning, dels genom frön, vilket dock är sällsyntare, emedan en del plantor hava övervägande hanliga blommor (se blomman fig. 3 i jämförelse med fig. 4); dels genom yngelknoppar, som sitta axlikt i stor mängd inom små skärmblad strax nedom blomställningen (dock stundom i st. f. blommor upptagande hela axet). Artnamnet "viviparum" betyder egentligen, att växten "föder levande ungar", och har i synnerhet sin tillämpning, då yngelknopparna, såsom i fig. 6 och 8, utveckla små gröna bladskivor, medan de ännu sitta kvar på växten. De bestå f. ö. av en liten rundad, mörkröd knölstam och en knopp, vars första, outvecklade blad med tillhörande stipelslida ses i fig. 7. De äro således ej lökformiga, och den stundom använda benämningen "knopplökar" är oriktig. Deras knölstam innehåller ett näringsförråd av stärkelse och andra ämnen, som göra den mycket närande och nästan lika välsmaklig som sötmandel. De förtjäna därför (märk det norska namnet!) att insamlas till föda för människor och djur, helst i fjäll- och arktiska trakter, där växten är ymnig, och detta icke blott som nödbrödsämne. Även jordstammen, som är mjölig och sötaktig, är användbar till föda.
Tavl. 355. Fig. 1 jordstam, bladrosett och stjälkbas, 2 blomställning med yngelknoppar, 3 övervägande hanlig blomma (6/1), 4 honblomma (6/1), 5 nöt (6/1), 6 ax från fjälltrakterna med endast yngelknoppar och dessa spirande före sitt avfallande, 7 ännu outvecklad yngelknopp (5/1), 8 d:o spirande i axet (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
