Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Här övergå vi till en annan underfamilj av nejlikväxterna, nämligen Alsinoideæ, som i motsats till de "äkta nejlikväxterna" plägar kallas narv-växter. Till sin blomma överensstämma dessa i avseende till talförhållandena med Silenoideæ (nr 340). Mellan de två underfamiljerna finnes dock en genomgående formskillnad, och olikheten består förnämligast däri, att alsinoideerna (nr 345-349) hava fribladigt foder, oskaftade kronblad och ej förlängd blomaxel mellan fodret och kronan. Även till det allmänna yttre utseendet kunna nejlikväxtern i inskränkt bemärkelse och narvväxterna ej förblandas. De senares kronblad äro föga eller icke längre än fodret och kronan. Även till det allmänna yttre utseendet kunna nejlikväxterna i inskränkt bemärkelse och narvväxternas blomma en lägre levnadstyp än den äkta nejlikblomman, och då den senare besökes av de högsta och mest fulländade blomgästerna, nämligen humlor och fjärilar, besökas alsinoideerna företrädesvis av tvåvingar (flugor) och småbin. Mångar äro t. o. m. kronbladslösa eller få ofta ett mindre antal kronblad och ståndare än vnligt, t. ex. våtarven, tavl. 345 B. Se även tavl. 347, fig. 2 och 5! Av de jämförelsevis oansenliga alsinoideerna räknar Sveriges flora nära 50 arter; många äro aloina och högnordiska. Liksom inom silenoideerna skiljas släktena på märkenas antal och fröhusets flikar, vilket i allmänhet framgår av våra avbildningar.
Stellarier eller stjärnblommor inblanda sig i stor mängd i gräsvegetationen på såväl torr som fuktig ängsmark, på naturlig äng allmännast S. graminea. Däremot är S. media allmännare som ogräs eller kulturledsagarinna på odlade ställen och som sådan en av de allmännaste i hela vår flora samt tillika så härdig, att den ofta vegeterar och till och med blommar hela vintern igenom. Den är enårig (dels vår-, dels höstgroende), låg och utbredd. Dess saftiga örtstånd ätes gärna av småfåglar och kycklingar. Båda arterna föröka sig, spridas och övervintra genom små skott eller skottstumpar (hibernakler, fig. 1; jfr sid. 103).
Den oansenliga våtarven har sin allmänna och ymniga förekomst att tacka för ett större antal inhemska namn, än någon annan svensk växt. En svensk botanist har antecknat icke mindre än 211 namn, samlade från Sveriges olika landskap. Namnet "våtarv" har föredragits av det skälet, att det, såsom småländskt, begagnades av Linné. Denna växt har dessutom 51 norska, 46 danska, 32 finska och 13 lappska folknamn.
Våtarven är ett lärorikt exempel på flera slags rörelser hos växterna. Den utför periodiskt en skyddsrörelse, som består däri, att bladen från sitt utbredda läge resa sig upp intill stjälken mot aftonen för att undgå värmeförlusten under natten (jfr. sid. 176 och nr 328!). Den utför vidare karpotropiska rörelser, i det att blomskaftet efter skedd befruktning riktar sig nedåt i hela sin längd, liksom för att stiga ur vägen för de yngre, i full blomning varande generationerna i knippet, ett läge, varur det återigen rätar upp sig vid frömognaden. Men ännu återstår en ny rörelse, nämligen den, som det mogna fröhusets flikar utföra, sedan de en varm och solig dag, då fröhuset står upprätt, böjt sig ifrån varandra för att utsläppa fröna. Med det still och lugna liv, som de små narvväxterna föra, låga som de oftast äro och omgivna av högrestare växtlighet eller människoboningar och stängsel, kunna fröna sällan komma ut ur fröhuset lika lätt som hos de högre och stjälkstyvare nejlikväxterna, vilka vaggas av varje vindfläkt. De kvarliggande fröna måste emellertid under sin långa väntan hållas torra, ty eljest blir deras utskakande ytterligare försvårat, och därför besitter fröhuset den förmågan att redan vid första fuktning av ett fallande regn åter hopsluta sina flikar så noga, att intet vatten kan intränga till fröna. Denna rörelse beror på hygroskopisk formförändring i fröhusets torra vägg och förefinnes sannolikt hos alla de caryophyllaceer, där frukten öppnar sig.
Hos våtarven har man också studerat den egendomligt fördelade hårigheten: varje ledstycke är hårbeklätt endast utefter en linje, som förbinder en bladvinkel med mellanrummet mellan de två närmast högre upp sittande bladen; dessa hårstrimmor vätas lättare av en regndroppe än växtens yta för övrigt och bilda därigenom ett ledningssystem, som kvarhåller regnvattnet och leder dess droppar från den ena bladvinkeln till den anda. Tillika hava dessa mjuka hår förmågan att insuga regnvatten, och på denna genväg vinner växten sålunda saftighet, spänning och friskhet.
Tavl. 345. A. Stellaria graminea, 1 stjälkbas med övervintringsskott, 2 grantopp med blomställning, 3 blomma, då de 5 yttre ståndarna öppnat sig, men de övriga äro oöppnade och märkena ännu outvecklade (2/1), 4 blomfoder och öppnat fröhus (4/1), 5 frö (10/1). -- B. Stellaria media, 6 stjälktoppar i blom och frukt, 7 blomma av en form med fem ståndare (3/1), 8 frö (10/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
