Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
De flesta Lathyrus-arterna, vanligen benämnda vialer (nr 316, 317), hava mera fåpariga blad än de båda nästföregående, men det gemensamma bladskaftet är i spetsen förlängt till ett klänge, som stundom (se tavl. 317) är pardelat och tydligen leder sin uppkomst från förvandlade bladpar. Liksom följande släkte (Vicia) hör alltså Lathyrus till de örtartade lianerna. Gulvialen är dock oftast ganska lågväxt; den växer bland gräset på ängarna (därav namnet "ängsvial") till knappt 1/2 m:s höjd, men någon gång dubbelt högre, då den kommer åt att städja sig på gärdesgårdar och busksnår. Den är en god foderväxt och förekommer genom hela norden, på fjällen dock knappast ovan trädgränsen. Bland våra vialarter har endast denna gula kronblad. I samband med det klättrande växesättet fortfar sjtälken mycket länge att växt, och nya blomställningar framkomma under flera månaders tid (juni - augusti).
Frukten hos Lathyrus är en balja, ett fröhus, som är egendomligt för leguminosernas huvudmassa. Såsom tavl. 316, fig. 4 och 317, fig. 2 visa, är baljan enrummig och försedd med ett enda fröfäste, vilket i förening med hela dess form anger, att denna frukt består av ett enda fruktblad (den är således analog med fruktstenen hos Prunus, sid. 249, bäret hos Actæa, nr 179, och Berberis, nr 180, samt varje särskild småfrukt hos Aconitum, nr 177).
Tavl. 316. Fig. 1 stjälkens topp, 2 blomma (2/1), 3 stift och märke (15/1), 4 balja med ena hälften borttagen (2/1), 5 frö (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
