Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Bland vår nords buskvegetation utgöra Rosa-arterna måhända den största delen. Allmännast av alla, om också ej utbredd över hela norden, är den kroktaggiga "Rosa canina" (Linné), en kollektivart med stor formkrets, från vilken den på tavl. 290 avbildade R. afzeliana avskilts på grund av de redan tidigt på hösten köttiga nyponen. Denna art har oftast blågröna, kala blad utan glans. Den är ymnig i mellersta Sverige och går i norr ända till Ångermanland.
Alla Rosa-arter äro verkliga buskar, ty deras krona uppbäres av flera stammar, åtskilda ända från marken. Varje sådan stam kommer från en gemensam, vedartad stamdel strax under jordytan som en s. k. "nystam" eller "årsstam", som under första sommaren kan uppnå en till två m:s längd, men då icke hinner till blomning. Den skjuter kraftigt rakt upp, men blir snart något bågböjd i toppen. Nästa sommar bliva knopparna i denna stams bladvinklar dels blommande kortskott (tavl. 290, fig. 1), dels sterila långskott, som båglikt böja sig ut från sin huvudstam och i sin tur nästa år utveckla dels blomskott, dels återigen ett eller annat långskott av tredje generationen, även detta båglikt böjt. Så fortgår förgreningen ännu några få år, till dess skotten bliva allt svagare, och kronan ej längre tillväxer utan förtorkar. Men under tiden hava nya ungstammar uppvuxit ur jorden, som upprepa samma utveckling och förgrening som den förra, för att i sin tur avstanna och förtorka. Nyponbuskens kronafår sin behagfulla och luftiga byggnad genom de i lätta bågar utgående och överhängande långskotten, och då dessa utefter hela sin längd bära blommor, de skära, förgängliga vildrosorna, erbjuder växten en anblick, som ej står tillbaka för någon blomsterprakt, inom vilket av jordens växtområden vi än söka dess like. Alla rosor, den vilda, enkla nyponblomman lika väl som hennes odlade, yppigare och skönare doftande systrar, framställa en så harmonisk och tilldragande bild av blomstring, att ingen annan blomtyp så ofta som rosen återkommer som förebild och grundtanke vid våra försök att med blomsterprydnader, vare sig levande eller konsgjorda, försköna den oss undergivande världen. Vi uppskatta så högt denna blomma, att den framför alla andra i vår föreställning symboliserar livets bästa gåvor: ungdom, hälsa och kärlek.
Detta släktes ställning inom Rosaceæ är tämligen isolerad genom blomaxelns egendomliga byggnad. Den är så stor och så starkt utvidgad, att den fullkomligt omsluter fruktämnena likt ett krus eller en urna med mycket trång mynning. På insidan sitta de talrika, fria fruktämnena i spiral dels på bottnen, dels på väggarna, fig. 2, och ur mynningen utskjuta märkena. Då frukterna (smånötterna) mogna, inträffar även den urnlika blomaxelns förändring till en bärlik skenfrukt, det ätliga nyponet, en analogi till skenfrukten hos Cotoneaster (tavl. 287, fig. 3; jfr även äpplefrukten, nr 283). Inne i nyponet sitta de utomordentligt hårda smånötterna, fig. 4 och 5.
Tavl. 290. Fig. 1 stamstycke med lomskott, 2 blomma i längdsnitt med borttagna kronblad (3/1), 3 nypon, 4 småfrukt med smånöt (3/1), 5 densamma i längdsnitt (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
