Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Geranierna erinra till sin allmänna skapnad ("habitys") om ranunklarna (nr 159 och följande); så t. ex. både till växsättet, stjälkens rika förgrening, bladens eleganta flikighet och nervighet och blombladens form och ställning. Dock äro kronbladen här aldrig gula, utan smyckas av fina violetta, skära, purpurröda eller någon gång violettblå färger. Många geranier höra därigenom till florans vackraste prydnader, och de storblommiga arterna förtjäna att odlas lika väl som de närbesläktade perargonierna (Perlargonium) .
Hos geraniaceerna utgöras befruktningsdelarna av tvenne kretsar ståndare, 5 i den yttre, 5 i den inre ringen, samt en enda 5-rummig pistill av lika många fruktblad. Denna pistill är lång och smal, men frukten, fig. 5, ännu mera näbblikt utdragen -- därav orden "näva" och "näbba" samt de latinska namnen Geranium (trannäbb), Erodium (hägernäbb), Pelargonuym (storknäbb) m. fl. Denna näbblika form beror därpå, att fruktens rum endast allra nederst innehålla var sitt frö, men för övrigt äro tomma och reducerade till trånga kanaler.
Hos Geranium-släktet är frukten ett fröhus, men av en mycket egendomlig byggnad, fig. 5, som avser att slunga ut de i fruktrummens nedersta ända befintliga fröna. Hos skogsnävan, tavl. 215, tillgår denna fröslungning på följande sätt. Först lösgöras de fem rummens ytterväggar från fruktens innersta eller mittersta del, en centralpelare av ungefär 3 cm:s längd. De fem parier, som äro bestämda att lösgöras ("valvlerna"; jfr nr 188), bestå vart och ett av två delar: den nederstam, vidgade delen, som innesluter fröet, och den övre, smala och långsträckta delen, som fått namnet kastskenan. Lossnandet börjar därmed, att den nedersta, vidgade delen lyftes något och ställer sig ungefär vinkelrätt ut från sin kastskena samt öppnar sig på sin undersida (d. v. s. den sida, som nu är vänd mot marken; se nederst till vänster på fig. 5). Kort därpå följer en plötslig hoprullning av kastskenan nedifrån uppåt, och då hon tvärstannar (fig. 5, skenan upptill till höger), har det inneliggande fröet ännu kvar så stark fart, att det fortsätter sin bana och glider ut genom fruktrummets öppning, som nu är vänd snett utåt och uppåt. Fröet flyger därvid ut i en riktning av ungefär 45° mot horisontalplanet. I kastskenan följer därefter en långsam efterkrökning, så att det nu tomma rummets öppning blir nänd inåt centralpelaren (detta ses å fig. 5 uppevid till vänster).
Skogsnävans frön spridas sålunda åt olika håll och nedfalla på ett avstånd av ett par m från moderväxten. I sin egenskap av slungfrön äro de liksom andra projektiler släta och glatta, avrundade och tämligen tunga (fig. 6). Hunna till målet, kvarhållas de av de täta gräs. och örttäcket på de ståndorter, där skogsnävan växer, såsom frodiga skogsängar och bördiga, myllhaltiga lundbackar. På dessa lokaler är skogsnävan själv så ofta den allmännaste, storbladigaste och skönast blommande av alla örterna, att namnet geranium-äng är en lämplig beteckning på ifrågavarande växtsamfund, den svagt beskuggade och något fuktiga ängsvegetationen, om hänsyn tages till dess flora under försommaren och högsommarens början. Vanligen inträffar en andra blomning under sensommaren, i slutet av augusti och början av september.
Arten förekommer allmänt genom hela det nordiska floraområdet och stiger även upp i fjällregionen ovan trädgränsen.
Tavl. 215. Fig. 1 jordstam med blad- och stjälkbaser, 2 stjälkens topp med blommor och fruktanlag, 3 ett rosettblad, 4 ståndare och pistill (4/1), 5 frukt med delvis utslungade frön (3/2), 6 frö (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
