Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Som namnet säger, är denna växt att söka på åkrarna och liksom så många andra av denna familj, särksilt de större, gulblommiga örterna (arter av Sinapis, Brassica, Barbaræa, Bunias, Vamelina), kan den uppträda i stor ymnighet. Man tror sig veta, att den var ett åkerogräs redan i den avlägsnaste forntiden. Den anträffas i nästan alla sädesodlande trakter av Finland, Sverige och Norge, utom de nordligaste, men är som ogräs besvärlig blott i de sydligaste landskapen, Skåne, s. Småland o. s. v. Till storlek och gestalt erinrar den om åkersenapen, men uppträder bland vårsäden något senare än den, och vid sin mognad blandar den sina förtorkade och hårda stjälkar i skörden. Dess kännetecken äro de gulvita, violettådriga kronbladen och framförallt den egendomligt byggda skidan, som är en s. k. ledskida ("lomentum"); denna öppnar sig ej, utan avsnöres pärlbandslikt i ett obestämt antal smärre stycken, som vartdera innehålla blott ett enda frö och slutligen genom en tvärled lossna från varandra och avfalla oöppnade. Fröet är rikt på en bittert smakande, fet olja. Den späda örten är ätlig.
Åkerättikans närmaste släkting är den odlade R. sativus L., som har två former, rättikan och rädisan . Det man äter hos dessa, är stjälkens nedersta och rotens översta del, sammansmälta till ett. På tavl. 199, fig. 2, ser man en uppsvällning, som motsvarar den ätliga knölen hos R. sativus.
Tavl. 199. Fig. 1 blom- och fruktställning, 2 rot och stjälkbas, 3 ledskidan, 4 frö (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
