Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Denna växt har ungefär samma utbredning i Skandinavien som näst föregående och kan liksom den sökas i lundar inom ekens område, men förekommer sparsammare och trives blott på de skuggigaste platserna och i ren, lös mylla (jfr nr 186). Den går i norr ungefär till ekens gräns, i Sverige till Dalälven, i Norge ända till Söndmöre (nära 63° n.), och finns även i sydvästligaste Finland.
Den vågräta, greniga jordstammen med sina fasta, vita fjäll har givit anledning till det svenska folknamnet (även tandört och tandrotsört), och till släktnamnet Dentaria.
Till blommornas storlek och skönhet är Dentaria vida överlägsen de flesta av våra vilda korsväxter, men har dock sällan förmåga att sätta mogen frukt. Den är till ersättning utrustad med ett vegetativt förökningsmedel, nämligen yngelknoppar, som i form av små lökar uppkomma i de övre bladens vinklar. Dessa knoppar äro bestämda att skilja sig från moderväxten och bilda nya individer (jfr Ficaria nr 162, sid. 127); de medföra därför sitt eget näringsförråd (upplagsnäring), varigenom deras blad bliva tjocka och köttiga och det löklika utseendet uppkommer. Den mogna frukten (sällan utvecklad, såsom nyss mämndes) avviker från de närstående kruciferernas skida därigenom, att den falska mellanväggen är tjock och svampig, ej tunn och hinnaktig. Växten står för övrigt så nära Cardamine (se nästa nummer), att den numera stundom förenas med detta släkte och Dentaria-släktet strykes.
Tavl. 191. Fig. 1 jordstam och stjälkbas, 2 stjälkens topp med yngelknoppar och blomställning, 3 stjälkblad med yngelknopp i sin vinkel, 4 befruktningsdelarna (5/2).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
