Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Lövträdsbestånden i vårt land, med undantag av björkskogarna, äro i allmänhet mindre vidsträckta än barrskogarna och benämnas ofta lundar, varmed vi förknippa föreställningen om skugga och myllrik jordmån, som gynnar en rik och yppig markvegetation i lövträdens hägn. Lundens träd, samlade kring "trädens konung", den härliga eken, behärksa i närvarande tid många varma, soliga, klippfyllda sydsidor av kullar och bergsbranter och erbjuda tillflyktsorter för ömtåliga och sällsynta örter, som ej längre trivas, då barrskogen tagit platsen i besittning. Bland de vackraste och egendomligaste beståndsdelarna i vårt lands lundvegetation må nämnas springkorn (nr 221), tandrot (nr 191), bingel (nr 245), trolldruva (nr 179), myskmadra (nr 71), gulsuga (nr 94), häxört (nr 336) m. fl. samt ett fåtal gräs och ormbunkar. Dessa växter stå i allmänhet i full kraft ännu under högsommaren (juli). Men tidigt på våren, innan lunden ännu lövats, marken börjat beskuggas och de egentliga lundväxterna börjat spira upp, kan man - särskilt i södra och mellersta Skandinaviens ekskogar - finna några små kortlivade vårväxter i full blomning. Sådana äro Adoxa (nr 64), blå- och vitsippan (nr 169, 170), svalörten (nr 162), lungörten (nr 85) och några violer m. m. Sällsyntare fynd äro nunneörterna, bland vilka den här ifrågavarande blott blir omkring 1 dm hög; den blommar i april eller maj för att efter en hastig frömognad helt och hållet vissna bort och försvinna, sedan den blott visat sig ett par veckor. Det dröjer nu vid pass 11 månader, innan man på samma ställe återigen får se växten i blomning. Under denna långa mellantid fortlever likväl växten i sin underjordiska, knölformigt uppsvällda del, men dess livsverksamhet ligger i dvala eller vila.
En Corydalis har sålunda samma utvecklingsförlopp som den allbekanta vårlöken Gagea lutea. Det underjordiska organet äro dock här ingen lök som hos Gagea; hos Corydalis intermedia är det till större delen en klotrund knölrot, som inuti är tät och vit, en amrot, fylld av näringsförråd. Sedan den uppfyllt sin bestämmelse att uppamma den blommande plantan, uppkommer i dess inre en ny knölrot, och knoppen till det nya örtståndet sitter högt uppe, i vinkeln av ett litet lågblad vid det gamla ståndets bas. Det nya rotanlaget växer rakt nedåt genom den gamla knölroten från förra året, som den spränger och liksom äter ut. Varje knölrot blir därför blott ungefär ett år gammal.
Corydalis-blomman är till sin byggnad ganska egendomlig. Goderbladen äro liksom hos papaveraceerna blott 2 och snart avfallande samt dessutom mycket små och hinnaktiga. Kronbladen äro 4, därav ett bakre (eller övre) med lång, vågrät sporre (fig. 2), ett främre utan sporre, och två sidoställda med hopvuxna spetsar, fig. 3. Under det lilla valv, som de sistnämnda bilda, äro ståndarknappar och märke dolda; men då en insekt tränger in i blomman för att söka ingången till sporren, tryckas de två hopvuxna kronbladsspetsarna nedåt, fig. 3, och insekten kommer i beröring med ståndarmjölet och märket. Ståndarna äro 6, förenade 3 och 3 med strängarna i två grupper (diadelfiska ståndare) och blott högst uppe fria, fig. 3.
I fröhuset, fig. 5, ser man 2 väggställda fröfästen med runda, platta, svarta, starkt glänsande frön. Dessa hava ett vitt, köttigt, maskformigt bihang, något som tyder på, att fröna skola uppsökas och bortföras av myror, sedan de genom plantans hastiga förvissning fallit till marken (jfr nr 103, 169).
Corydalis intermedia skiljer sig från övriga svenska Corydalis-arter genom hela, ej flikiga skärmblad, fig. 2. Den är funnen ända upp i s. Lappland och Finnmarken.
Tavl. 186. Fig. 1 blommande planta i naturlig storlek, 2 blomma med skärmblad (3/1), 3 befruktningsdelarna samt de båda sidoställda kronbladen (7/1), 4 mogen frukt med skärmblad (1/1), 5 ett stycke av fruktväggens insida med ett moget frö (7/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
