Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Från släktets övriga arter skiljer sig denna växt betydligt genom sin ensamma blomma, som har vidöppen, nästan platt krona. För att likväl täcka och skydda ståndarna, är blomman omstjälpt med insidan mot marken. Dess utsida är vänd uppåt, och som just denna följaktligen måste ombesörja blommans skyltning, äro även foderbladen vita. En annan avvikelse från föregående arter är fröhusets uppräta ställning, fig. 3. Inom vår flora kan denna växt sägas vara en av de täxkaste. Dess blomma har mild, konvaljelik vällukt; den är av ansenlig storlek i förhållande till örtståndet och fängslar alltid genom sin åsyn, måhända mest för sin ensliga tillvaro i den mossiga, skuggiga granskogen; den är ju en säregen medlem av en växtformation, utmärkt av högtidligt allvar utan lysande färger och utan skarpa kontraster, en avskild värld, vars stillhet denna Pyrola, som åtföljer linnean, ej stör utan förhöjer. I de trakter av Skandinavien, där granen är sällsynt eller saknas, är även ögonljuset sällsyntare, men växer då, liksom dess samarter, även i björkskog, ja, i vissa fjälltrakter kan den överskrida trädgränsen. Arten har vegetativ förökning genom rotskott, såsom avbildningen visar. - Namnet "ögonljus" (i Norrland även "ögonsjukegräs") härleder sig därav, at växten förr använts som huskur mot sjuka, rinnande ögon och även troddes kunna försköna ögonen.
Tavl. 155. Fig. 1 blommande planta med rotskott, 2 blomma, 3 stjälkens topp med det uppräta fruktanlaget.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
