Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Sist inom Ericaceæ sätta vi Ledum, emedan detta släkte visar en viktig avvikelse från alla de föregående ljungväxterna, nämligen fribladig blomkrona, fig. 3. Därigenom närmar den sig till följande familj, Pyrolaceæ, med vilken vi här skola övergå till de frikronbladiga dikotyledonernas stora serie.
Skvattramen är en yvigt förgrenad och rikblommig buske, som blott trives på tuviga skogskärr och myrar i våra barrskogstrakter, en jordmån av vitmossa och mosstorv, tämligen allmän genom hela Finland och hela Sverige, ehuru sällsyntare i Götalands sydligaste delar; i Norge har den en egendomlig utbredning: sällsynt kring Kristianiafjorden, varefter den ej anträffas förr än i Finnmarken, där den är allmännast längst österut. Växten är även i vegetativt hänseende mycket avvikande från våra övriga ljungväxter: den är av betydligare storlek, ej sällan omkring 1 m hög; de yngre kvistarna och undersidan av bladen (som till en del är dold av de tillbakavikna bladkanterna) hava ett tätt filtludd av starkt rödbrun färg; fröhuset är hängande, fig. 4, och öppnar sig från basen mot spetsen; hela växten har stark, nästan bedövande, kåd- eller kryddartad lukt, varav den också fått namnet "getpors". På grund av denna egenskap har Ledum fått användning till olika ändamål, även på apoteken ("Herba Ledi": de blommande årsskotten med knappt utslagna blommor), förnämligast till infusion mot reumatism, hudutslag m. m.; vidare anses den duga till att fördriva råttor, mal och annan ohyra, och tjänade fordomdags till ölkrydda i st. f. pors och humle.
Tavl. 151. Fig. 1 gren med blomställning, 2 kvist med fjolårsfrukter, 3 blomma i längdsnitt (4/1), 4 moget fröhus i sin naturliga ställning (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
