Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Bland våra labiater har ingen en så ovanlig yttre gestalt eller "habitys", som blåsugan. Stjälkens alla ledstycken äro förkortade; alla de nedersta bladen (de egentliga örtbladen eller näringsbladen) bilda därigenom en rosett, vars blad ligga tryckta mot marken, och även de övre bladen, som ombildats till "högblad" (se nr 101), sitta så tätt, att hela den blombärande delen likna en smal, fytsidig pyramid. Om bladrosetten frånräknas, har alltså hela plantan sin motsvarighet i översta delen, toppen eller "axet", hos Prunella, Stachys m. fl. - En annan och väsentligare avvikelse från labiaternas vardagstyp består däri, att blomkronan saknar överläpp, fig. 2. De skydd, som ståndarna därigenom förlora (se t. ex. deras plats under "sufletten" hos Lamium, tavl. 95), erhålla de i stället av det närmast över varje enskild blomma sittande högbladet.
Blåsugan är mångårig med kort, stympad jordstam och växer på skogsbackar, torra betesmarker o. dyl., visserligen allmän, men nästan aldrig ymnig och ofta enstaka. I Skandinaviens fjälltrakter går den över trädgränsen, men i Finland är den inskränkt till landets s. del. Blomningen börjar redan i maj; stjälken är mjuk, lös och tämligen kortvarig.
Innan vi lämna labiaterna, anmärka vi en egendomlig byggnad hos deras delfrukter, nämligen det lilla knöl- eller valkformiga bihang vid deras bas, som benömnes foten och som kan anses för ett från fruktfästet lösgjort parti. Hos Ajuga, fig. 3, är denna "fot" starkt utvecklad, liksom hos Prunella (tavl. 101, fig. 5), Scutellaria (tavl. 102, fig. 4) och framförallt hos Lamium galeobdolon, där den köttiga foten upptager 1/3 av fruktens hela längd (tavl. 94, fig. 5). Samma egendomliga organ igenfinnes hos flera boraginaceer, t. ex. Pulmonaria, tavl. 85, fig. 4,, och Symphytum, tavl. 86, fig. 7, där en liten vitaktig tapp utgår från den svarta fruktens skålformiga fästyta. Man har funnit, att detta organ i sina celler innehåller fet olja, och hos flera växter, särskilt Ajuga, uppsökamuror de mogna frukterna för att bortsläpa dem till sina bon, varvid de i synnerhet ses intressera sig för den s. k. foten. De växter, på vilka myror sålunda gärna ppehålla sig, lockade av någon välfägnad eller andra förmånder, kallas myrmekofila (myrlockande eller myrvänner): de hava tagit myrans arbetsamhet i sin tjänst, i detta fall för fruktspridningens räkning. Ajuga saknar varje annat spridningsmedel. Det är däremot ocisst, vartill myrorna bruka dess små frukters oljehaltiga bihang, men i några andra fall är det ådalagt, att det tjänar myror och andra smådjur till föda.
Tavl. 103. Fig. 1 växten i blom, 2 blomma sedd från sin högra sida (3/1), 3 en delfrukt (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
