Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen. Det var en ung lärarinnan med en tolv, tretton barn omkring sig. De kommo i en tät klunga med lärarinnan i mitten och barnen runt omkring henne. De talade så muntert och förtroligt, att pojken fick lust att följa med ett stycke och höra på vad de sade till varandra.
Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom. Och där femton människor tågade fram, var det sådant buller av fotsteg, att ingen kunde höra hur gruset knastrade under han små träskor.
För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärarinnan gått och berättat gamla sägner för dem. Hon hade just slutat en, när pojken slöt sig till skaran, men barnen bådo genast, att hon skulle tala om en till.
"Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som har flyttat till en ö långt borta i nordhavet?" frågade lärarinnan. Nej, det hade inte barnen, och lärarinnan började.
"Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddat sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden. De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara. Först då de var helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.
De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret men en förfärlig köld. De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom. 'God kväll, far!' sade den äldste av dem. 'Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?'
Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur slidan. 'Vad är ni för ena?' frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.
'Vi är västgötar båda två, om ni vill veta't,'svarade den äldste av sjömännen. 'Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.'
'Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,' sade jätten och stack in svärdet i skidan. 'Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.'
Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.
'Jag har dåliga ögon numera,' förklarade jätten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!'
Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. 'Åjo, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,' sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.
Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.
'Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden`' frågade han sjömännen.
Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. 'Det är allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jätten och nickade bekräftande. 'Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund!'
Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.
'Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?' sade jätten. - 'Det gör de nog,' svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: 'Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?'
'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter. Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget. 'De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,' sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster. Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll. Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen. Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar. Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg. Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.'
'Det är inte lätt att svara på den saken,' sade sjömannen, 'men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.'
Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. 'Hur står det till med Trollhättan nu för tiden?' sade han. - 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjömannen. 'Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?' - 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana. Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet och Toppöfallet och de andra tre fallen. Vi kom i så god fart, att vi höll på att rutscha ända ner till havet. Jag undrar om det numera finns någon karl i Västergötland, som brukar roa sig på det sättet?' - 'Det är inte så lätt att veta,' sade sjömannen. 'Men jag tycker nästan, att det är en märkvärdigare bragd, att vi människor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, så att vi inte bara kan fara utför Trollhättan, som ni gjorde i er ungdom, utan också gå oppför den med skutor och ångbåtar.'
'Det var märkligt att göra detta,' sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. 'Kan du nu också säga mig hur det står till med den trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?' - 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade västgöten. 'Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där mager och tröstlösa?' - 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett långt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?' - 'Det är mer, än jag törs svara på,' sade västgöten. 'Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.'
'Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?' sade jätten. ' 'Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?' frågade västgöten. - 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag minns, att nät vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.' - 'Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,' sade västgöten, 'men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bärgning i en så utfattig trakt än att vara med om att fördärva den.'
'Nu vet jag bara en sak till att fråga om,' sade jätten. 'Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Göta älv faller ut i havet?' - 'Har ni haft er hand i spelet där också?' frågade sjömannen. - 'Inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar in i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?' - 'Det ska jag låta vara osagt,' svarade sjömannen, 'men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.' Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta staden i Norden.
Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. 'Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,' sade han, 'och jag skulle gärna vilja vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.' När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. 'Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,' sade han. 'Vi ska låte ringa för er i alla kyrkklockor.' - 'Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,' sade jätten och lät tvehågsen. 'Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Varnhem?' - 'Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid. Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.' - 'Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,' sade jätten, 'för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.'
Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. 'Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,' sade han. 'I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen. Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!'
Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen. Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sände ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hårdnade. Trädet fick nya blad och fällde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund så stort, att ingen hade sett en väldigare ek. Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig, och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe.
Så tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort. Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,' sade han. 'Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen må hitta den, för den är inte hitsänd i någon god avsikt.'
Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad.
Alltid då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta,
kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den som
tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste
lämna sitt verk ofullbordat."
