Pojken satt på den vita gåskarlens rygg, och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade i luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de gamla gässen med sig tjugutvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.
De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. "Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!" ropade de i jämmerfull ton. - "Vad står på?" frågade förargåsen. - "Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig," skreko ungarna. - "Det går bättre, ju längre ni håller på," svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.
"Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!" ropade unggässen med ömklig röst. "Vad står nu på?" frågade förargåsen. - "Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre." - "Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind," svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.
Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit på en stund med att ropa: "Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma," blevo ungarna otåliga på nytt.
"Akka, Akka, Akka!" ropade de med hjärtslitande röst. - "Vad står på?" frågade förargåsen. - "Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden," skreko ungarna. "Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden." - "Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det," svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.
Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade hade det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt under de långa kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova precis lika länge, som solen var borta från himmelen.
Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något annat också.
De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta hade blivit trampade av människofötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina ungar. Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid det Stora Sjöfallet och hälsat på björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt land. Han var bra glad, att han hade fått se det, men inte hade han just velat bo där. Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.
En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning. Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i fjälldalen. Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han ville allt gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa.
Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax över om fjället fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, att han fick tårar i ögonen.
Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren. "Vart ska ni hän, vildgäss?" ropade flyttfåglarna. "Vart ska ni hän?" - "Vi ska till utlandet." - "Ungarna era är ju inte flygfärdiga," ropade de andra. "De kommer aldrig över havet med så späda vingar."
Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget, så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När vildgässen sågo renarna, sänkte de sig och ropade: "Nu ska ni ha tack för i sommar! Nu ska ni ha tack för i sommar!" - "Lycksam resa, och välkomna tillbaka!" svarade renarna.
Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar och brummade. "Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte törs stanna hemma om vintern!" Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar: "Se på de där, som hellre ligger och sover halva året, än de gör sig besvär att vandra söderut!"
Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna ruggiga och
kulna, och tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och
glädje drogo mot söder. "När blir det vår tur?" frågade de
tjäderhönan. "När blir det vår tur?" - "Ni får allt stanna hemma hos
mor och far," sade tjäderhönan. "Ni får allt stanna hemma hos mor och
far."
