Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas.
Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit inne i rummet och sett honom dö. "Gå inte efter någon annan!" hade lille Mats sagt, när det led mot slutet, och systern hade lytt honom. "Jag är glad, att jag inte dör av 'sjukdomen', Åsa," sade lille Mats. "Är du inte det också?" Och när Åsa ingenting svarade, fortfor han: "Jag tycker inte, att det gör något att dö, bara jag slipper dö på samma sätt som mor och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du säkert aldrig lyckats få far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har tagit bort dem, men nu går det nog, ska du få se."
Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad hennes bror, lille Mats, hade haft att gå igenom, medan han hade levat här i världen. Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med samma heder som en stor människa.
Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mars' skull.
Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt stället, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var.
Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit. På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram till Gällivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande. Nästan alla husen i Gällivare voro nya och väl och ordentligt uppförda. Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget och märkt, att björkarna ännu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tänkt på att det låg långt uppe i Lappland. Men det var inte i Gällivare, som de hade haft att söka far, utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och där hade det inte sett så välordnat ut.
Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gällivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig. Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, utan sådana hade de fått laga i ordning åt sig själva, så gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många ordentliga hus, men hela stället så märkvärdigt ut i alla fall. Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibalnd dem råkade man på den oröjda skogsmarken med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor för disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, besynnerliga kåkar, som stodo kvar sedan den första tiden. Det fanns järnväg och elektriskt ljus och stora maskinhus, man kunde åka på spårväg djupt inåt berget genom en tunnel, som var upplyst av små glödlampor. Det var den väldigaste rörelse överallt, och det ena malmtåget efter det andra avsändes från stationen. Men runt omkring låg den stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga hus timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drevo omkring med sina renar.
Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med stället. Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.
Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn. De sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma ihåg honom. Barnen fingo också genast veta, att far hade arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom. Vart han gått, det visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma tillbaka om några veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, så kunde de ju hålla till i kåken, som han hade bott i, medan de väntade på honom. En kvinna hade letat fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen. Ingen hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra på att far så där drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.
Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen. Hon hade dragits till kyrkan i Gällivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. Vid graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade sjungit. Och efter jordfästningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna på kaffe i skolhuset. Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin bror, lille Mats.
Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig ville rätta sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför henne. Hon var ju bara ett barn, hon också. Kanske de vuxna skulle sätta sig emot hennes önskningar, därför att hon inte var annat än ett barn.
Det första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget. Lille Mats hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten. Han hade stått för nära en stod dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade träffat honom. Han hade varit ensam, och han hade länge legat avsvimmad på marken, utan att någon hade vetat om olyckan. Till sist hade några karlar, som arbetade i dagöppningen, fått bud om den på ett besynnerligt sätt. De påstodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjälpa lille Mats, som låg där ovanför gruvan och höll på att förblöda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och förbunden, men det hade varit för sent. Han hade lidit så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva.
När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster. "Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?" sade hon för sig själv. "Hon är väl alldeles otröstlig."
Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpt henne med det, som skulle göras. Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, när Åsa började tala med henne om begravningen.
"När man har haft att göra med en sådan som lille Mats," sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, "så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det. Det bli väl tid att sörja sedan."
Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde förtjäna det bättre än han.
Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finnas en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka.
Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig. Vid det stora gruvfältet, där sprängskotten gå alla dagar, visste ju varje arbetare, att han när som helst kunde träffas av en kringflygande sten eller få en lossnande berghäll över sig, och därför ville var och en gärna stå väl med sjuksköterskan.
När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som nekade. "Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss," sade de.
Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgäster skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar och fat från handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte använde, så länge som de bodde här i vildmarken, plockade för systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas på kaffeborden.
Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå.
Det blev så mycket uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen.
När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojken, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt. Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå! Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. "Det är syns att låta den stackars flickan slösa bort sina pengar på detta sättet," sade han. "Det går inte an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er ju löjliga allihop."
Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han hade rätt. Det var mycken uppståndelse för en tiggarpojke. Hon hade låtit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt förstånd.
Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen betydde för det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur, och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade rätt. Det gick inte an att ställa till med så mycken ståt för en tiggarpojke. Det var synd om flickan förstås, men det var för mycket, att ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra. Det var riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop.
Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare. Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga.
Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening och denna var Åsa gåsapiga.
Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.
Det var först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse.
Åsa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig hastigt. "Vart ska du ta vägen?" frågade sjuksköterskan. - "Jag får väl gå och tala med disponenten," sade Åsa. - "Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter dig," sade kvinnorna. - "Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå," sade Åsa. "Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han var för en människa."
Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till disponenten. Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att följa med henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå ända fram.
Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin först nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon hade ärvt efter sin mor, i ena handen höll hon en hoprullad näsduk och i den andra en korg med träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat.
När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: "Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du göra?" Men Åsa svarade inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterföljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. "Låt henne gå!" sade de. "Hon ska opp till disponenten och be, att hon får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats." Då grepos också barnen av förfäran över att hon ville företaga sig något så dristigt, och en liten grupp av de, följde med för att se hur det skulle avlöpa.
Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke kommo flera hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg. De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på. Åsa svarade inte ett ord men de andra barnen skreko med hög röst vart hon ämnade sig. Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat av ett barn, att de följde med för att se hur det skulle gå för henne.
Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbetet ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden. "Vem vill du tala med?" frågade han, när han såg den lilla flickan, som kom så högtidlig med silkeduk och hoprullad näsduk. - "Jag ville tala med disponenten själv," sade Åsa. - "Jaså, kom in då!" sade disponenten och drog sig inåt rummet. Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att flickan hade något långt ärende. På så sätt kom det sig, att de som hade följt efter Åsa gåsapiga och nu stodo i förstugan och på trappan, fingo höra vad som sades inne på kontoret.
När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat. "Det är så, att lille Mats är död," sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med. "Jaså, du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen," sade han vänligt. "Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det."
Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: "Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats."
"Jag har allt redan hört er historia," sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. "Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa."
Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: "Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han har hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. Har har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, därför att de visste, att de kunde lite på honom som på sig själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns inte många stora - - -
Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet. Hur skulle hon kunna på disponenten att förstå, att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som en vuxene?
"Se, när jag ni vill kosta på hela begravningen själv - - -," sade Åsa, och så teg hon igen.
Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog bli en präktig människa av henne. Men han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det bleve det halmstrået, som knäckte henne. Han förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat. Det gick inte av att möta en sådan kärlek med ett avslag.
"Du får väl ha det, som du vill då," sade disponenten.
