När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit under trappan till Bollnässtugan och hört på hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Båda hade varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om Ångermanälven, medan lappgubben påstod, att de, som lågo norr om denna älv, voro de förnämsta.
Bäst som de talade härom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit längre norrut än i Härnösand, och då måste lappgubben skratta åt honom, som yttrade sig så tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett. "Jag måste visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta hur det ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora Samelandet, där du inte har varit," sade han. - "Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att höra en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tår kaffe," svarade Klement, och lappgubben började sin historia.
"Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde nere i Sverige, söder om det stora Samelandet, tyckte, att de var för trångbodda, och tänkte på att flytta norrut.
De samlade sig och överlade. De unga och ivriga ville genast anträda flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de först skulle sända ut kunskapare för att forska ut det främmande landet. 'Må vart och ett av de fem stora fågelfolken skicka en spejare,' sade de visa, 'så att vi alla får veta om vi i norr kan finna boplatser, föda och gömställen!'
Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de fem stora fågelfolken. Skogsfåglarna valde en tjäder, slättfåglarna en lärka, havsfåglarna en fiskmås, insjöfåglarna en lom och fjällfåglarna en snösparv.
När dessa skulle börja sin resa, sade tjädern, som var den största och myndigaste: 'Det är stora vidder, som ligger framför oss. Far vi tillsammans, kommer det att dröja länge, innan vi har flugit över allt det land, som vi har att forska igenom. Far vi däremot var för sig och undersöker var sin del av landet, kan hela ärendet vara utfört på ett par dar.'
De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist förslag, och rättade sig efter det. Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ännu längre mot öster, där landet sjönk i havet. Lommen åtog sig att flyga ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara längst mot väster, utmed landsgränsen.
I denna ordning för de fem fåglarna mot norr, så långt som landet räckte. Sedan vände de tillbaka och berättade de församlade fåglarna vad de hade sett.
Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först till orda.
'Det är ett gott land däroppe i norr,' sade han. 'Det består inte av annat än en lång skärgård. Det är fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och öar. De flesta av dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna tillräckligt med boplatser. Människorna driver en smula fiske och sjöfart i sunden, men inte så mycket, att det kan störa oss fåglar. Om havsfåglarnas folk vill följa mitt råd, må det genast flytta mot norr.'
Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat landet innanför kusten.
'Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar och uddar,' sade hon. 'Jag har bara farit fram över stora fält och de skönaste blomsterängar. Aldrig förr har jag sett ett land, som är genomskuret av så många stora floder. Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt lopp färdas över den jämna slätten. På flodstränderna ligger gårdarna så tätt som utmed en stadsgata, och vid älvmynningarna finns städer, men för övrigt är landet mycket ödsligt. Om slättfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.'
Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mittlandet.
'Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar eller fiskmåsen med sin skärgård,' sade han. 'Jag har inre sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan. En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns det också, men allt, som inte är mosse och älv, är mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.'
Efter tjädern kom lommen som hade granskat landbältet bortom skogstrakten.
'Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och inte heller vet jag var lärkan och fiskmåsen har haft sina ögon,' sade lommen. 'Det är knappast något land däroppe. Det är idel stora sjöar. Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.'
Till sist talade snösparven, som hade flugit fram utmed landsgränsen.
'Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, och inte heller begriper jag var tjädern och lärkan och fiskmåsen kan ha sett för ett land,' sade han. 'Jag har däroppe i norr funnit ett stort fjälland. Inga slätter har jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och renmossa. Inga bönder, inga husdjur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och lappkåtor. Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.'
När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa fåglarna, som hade skickat ut dem, hade hört deras tal med glädje och lugnade de stridslystna.
'Ni ska inte vredgas varandra,' sade de. 'Vi förstår av era ord,
att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort
insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor
skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många
stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser.'"
