Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett övergivet ekorrbo. När han vaknade framemot kvällen, var han ganska bekymrad. "Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, att jag måste visa mig för far och mor", tänkte han.
Men när han sökte upp vildgässen, som lågo och badade i Vombsjön, sade ingen av dem ett ord om att han skulle resa. "De tycker kanske, att den vite är för trött att fara hem med mig i kväll," tänkte pojken.
Nästa morgon voro gässen vakna i första dagningen långt före soluppgången. Nu kände pojken sig säker om det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo både han och den vita gåskarlen följa med de vilda på deras morgontur. Pojken kunde rakt inte förstå vad som var orsaken till uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte ville sända bort gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt. Hur som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, innan han måste möta föräldrarna.
Vildgässen foro fram över Övedsklosters herrgård, som låg i en härlig park öster om sjön och såg mycket präktig ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda bondgård, omgiven av låga murar och paviljonger, och sin fina, gammaldags trädgård med klippta häckar, täckta lövgångar, dammar, vattenkonster, härliga träd och rätskurna gräsmattor, där kantlisterna, stodo brokiga av vårblommor.
När vildgässen foro över herrgården i den tidiga morgonstunden var ingen människa ännu i rörelse. Då de noga hade förvissat sig om detta, sänkte de sig ner mot hundburen och ropade: "Vad är det här för en liten koja? Vad är det här för en liten koja?"
Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skällde uppåt luften.
"Kallar ni det här för en koja, ni era landstrykare? Ser ni inte, att det är ett högt slott av sten? Ser ni inte så vackra väggar det har, ser ni inte så många fönster och så stora portar och en så präktig terrass det har, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Ser ni inte gården, ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte marmorbilderna? Kallar ni det här för en koja, ni? Brukar kojorna ha en park, där det finns båda bokskogar och hasselsnår och lövängar och ekdungar och granhult och en djurgård, som är full av rådjur, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Har ni sett kojor, som har så många uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by? Ni känner väl till många kojor, som har en egen kyrka och egen prästgård, och som råder över herresäten och bondehemman och arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Till den här kojan hör det största godset i Skåne, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, där ni hänger i skyn, som inte lyder under den här kojan, vov, vov, vov."
Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gässen flögo fram och åter över gården och hörde på honom, ända tills han måste göra ett uppehåll. Men då skreko de: "Vad blir du så ond för?" Vi frågade inte efter slottet, vi frågade bara efter din hundkoja."
När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, men så trängde sig en tanke på honom, som på en gång gjorde honom allvarsam. "Tänk så många sådana här lustigheter, du skulle få höra, om du finge följa med vildgässen genom hela landet upp ända opp till Lappland!" sade han till sig själv. "När du nu har det så illa ställt för dig, voro allt en sådan resa det bästa du kunde hitta på."
Vildgässen foro bort på en av de vilda åkrarna öster om herrgården för att beta gräsrötter och höllo på med detta i timtal. Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte de reda på en nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång kom tanken på resan tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han målade ut för sig hur bra han skulle få det, om han följde med vildgässen. Svälta och frysa, det trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gengäld skulle han slippa både att arbeta och läsa.
Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, sade han, och då försökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en törnrosbuske. Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och gamla vinterståndna nypon.
När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de ner mot sjön igen, och där roade de sig med att leka ända framemot middagstiden. Vildgässen utmanade den vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott. De simmade i kapp, sprungo i kapp och flögo i kapp med honom. Den stora tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba vildgässen. Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra. De var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårdsfolket hörde dem.
När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som förmiddagen. Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i värmen vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.
"Detta vore just ett liv, som skulle passa mig," tänkte pojken, när han kröp in under gåskarlens vinge. "Men i morgon blir jag väl hemskickad."
Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han finge följa med vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat. Då finge han slå dank hela dagarna, och han enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve det nog råd för.
Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle får se, och så många äventyr han skulle få vara med om. Ja, det skulle bli annat än släpet och slitet därhemma. "Om jag bara finge följa med vildgässen på deras resa, skulle jag inte sörja över att jag blivit har förvandlad," tänkte pojken.
Han var inte rädd för något annat, än att han skulle bli hemskickad, men inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa. Den dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.
På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men på torsdagen förlorade han hoppet igen.
Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna. Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behåll.
När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.
När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på uttrarna; satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen son sin vintersömn i samma hög. Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han ha ett öga på hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn. I hasselsnåren kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart det blev skymning, skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som flögo fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde komma alldeles inpå honom, innan han märkte av dem.
Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det. Han var inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda sig mot rovdjuren.
Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, men finkar och mesar och spettar och lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.
Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att denne inte ville hjälpa honom. "Inte må du vänta dig något gott av mig, eller de andra smådjuren," sade Sirle. "Tror du inte vi vet, att du är Nils gåsapåg, som förra året rev ner svalbon, krossade starägg, kastade kråkungar i märgelgravan, fångade trastar i snaror och satte ekorrar i bur? Du får allt hjälpa dig själv, så gott du kan, och du må vara glad, att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna."
Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle ha lämnat ostraffat förr i världen, när han var Nils gåsapåg, men nu blev han bara rädd för att också vildgässen skulle ha fått reda på hur elak han kunde vara. Han hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att han inte hade vågat sig på den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras sällskap. Det var sant, att han inte hade förmått göra mycket ont, så liten som han var, men nog kunde han ha förstört många fågelbon och slagit sönder många ägg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit snäll, han hade inte ryckt en fjäder ur en gåsvinge, inte gett någon ett ohövligt svar, och var morgon, när han hade hälsat på Akka, hade han tagit av sig luvan och bugat sig.
Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till Lappland. Och när han fick göra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl, beslöt han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl detta lyckades honom.
När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.
"Vem är nu så firad i Övedsklosters park," sjöngo bofinkarna, "som Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg? Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd."
Pojken var säker på att både Akka och vildgässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han skulle få stanna hos dem.
Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar. De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.
Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är omtalat. Om pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.
När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda sparsamma med beröm, med de sade inte det ordet, som han längtade att få höra.
Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.
Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjöstranden, och blåste på vasspipa. Runt omkring honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blåste så falskt, att fjädrarna reste sig på alla de små läromästarna, och de skreko och flaxade i förtvivlan. Pojken skrattade så gott åt deras iver, att han tappade pipan.
Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla småfåglarna jämrade sig: "I dag spelar du sämre, än du brukar, Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?"
"De är på annat håll," sade pojken, och detta var sant. Han satt och undrade hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.
Plötsligen kastade pojken från dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad. De gingo så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.
När de äntligen stannade, sade Akka: "Du kan allt ha skäl till att undra på mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig för att du räddade mig från Smirre räv. Men jag är sådan, att jag hellre tackar med handling än med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att göra dig en stor tjänst. Jag har skickat bud till den där tomten, som har förtrollat dig. I början ville han inte höra talas om att bota dig, men jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur väl du har uppfört dig bland oss. Han låter nu hälsa dig, att så snart du vänder hem tillbaka, ska du får bli människa."
Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började tala, lika bedrövad var han, när hon slutade! Han sade inte ett ord, utan vände sig bara bort och grät.
"Vad i all världen är detta?" sade Akka. "Det ser ut, som om du hade väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig."
Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustiga skämt, på äventyr och frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och han riktigt tjöt av bedrövelse. "Jag bryr mig inte om att bli människa," sade han. "Jag vill följa med er till Lappland." - "Jag ska säga dig en sak," sade Akka. "Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att om du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka honom en annan gång."
Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade han aldrig tyckt om någon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna. Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu ingen, som han saknade eller längtade efter.
De enda, som han hade något så när kunnat samsas med, hade varit Åsa gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på åkrarna liksom han själv. Men inte höll han riktigt av dem heller. Nej, långt ifrån.
"Jag vill inte bli människa," tjöt pojken. "Jag vill följa med er till Lappland. Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka." - "Inte vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill," sade Akka, "men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem! Det kan allt komma en dag, när du ångrar detta."
"Nej," sade pojken, "det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det så bra som här hos er."
"Ja, då ska det få bli, som du vill," sade Akka.
"Tack!" sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta
av glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.
