- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXV. I Uppsala. Vårfesten

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Geography, Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXV. I Uppsala

Vårfesten

Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva, på taket utanför hans vindskupa och tänkte, att om han voro i dens ställe, som nu låg därinne i sin säng skulle han vara bra lycklig.

Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade legat och vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det berodde på Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig på äventyr.

Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hade legat på tuvan och stirrat uppåt himlen, då han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, men Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade han stått mittibland kabbelöken och börjat språka, som om han och Tummetott voro de bästa vänner.

Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han ända hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för att på ett eller annat sätt för göra sig lustig över honom, att han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade.

Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han var skyldig Tummetott någon ersättning, därför att han inte hade kunnat tala om för honom var brorslotten fanns, och därför kom han nu för att meddela honom en annan hemlighet. Bataki visste nämligen hur den, som hade blivit förvandlad så där som han, kunde bli människa igen.

Det är säkert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa på hans krok, när han kastade ut ett sådant bete. Men i stället hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli människa igen, om han kunde föra den vita gåskarlen oskadd först till Lappland och sedan till Skåne.

"Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl välbehållen genom landet," hade Bataki sagt. "Du kunde nog behöva känna till en annan utväg, om detta skulle slå fel för dig. Men om du ingenting vill veta, så nog ska jag tiga." Och så hade pojken genmält, att han inte hade något emot, att Bataki ville tala om hemligheten för honom.

"Det ska jag också göra," hade Bataki förklarat, "men inte förrän i det rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg och följ med mig på en utfärd, så att vi får se om det inte kan yppa sig ett lämpligt tillfälle!" Då hade pojken återigen blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade Bataki. "Du törs nog inte anförtro dig åt mig," hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle vara rädd för någonting, och i nästa ögonblick hade han suttit på korpryggen.

Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde i den här staden.

Pojken hade sett ut över staden, Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. "Det är kanske kungen och hans män, som bor här?" hade han sagt.

"Det är inte så illa gissat," hade korpen svarat. "Detta har varit en kungastad förr i världen, men nu är det slut på den ståten."

Pojken hade sett sig omkring än en gång, och då hade han framför allt lagt märke till den stora domkyrkan, som låg och blänkte i aftonljuset med tre höga tornspiror, sköna portaler och smyckade väggar. "Kanske att det är en biskop och hans präster, som bor här?" hade han sagt.

"Det är inte så illa gissat," hade korpen svarat. "Här har en gång bott ärkebiskopar, som var lika mäktiga som kungar, och det bor en ärkebiskop här än i dag, men inte är det han, som nu regerar här."

"Då vet jag inte vad jag ska hitta på," hade pojken sagt. - "Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden," hade korpen sagt, "Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.

Pojken hade knappt velat hålla detta för troligt. "Kom med bara, ska du få se!" hade korpen sagt, och så hade de farit och tittat på de stora husen. Fönsterna hade stått öppna på flera ställen. Pojken hade kunnat titta in båda här och där, och han hade sett, att korpen hade haft rätt.

Bataki hade visat honom de stora biblioteket, som var fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna. Han hade flugit förbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit fram över de stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.

De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra luntor.

Äntligen hade korpen slagit ner på ett tak. "Ser du, att det är sant, som jag säger, och att det är lärdomen, som är herre här i staden?" hade han sagt, och pojken hade erkänt, att han hade haft rätt. "Om jag inte vore en korp," hade Bataki vidare sagt, "utan bara en människa som du, så skulle jag slå mig ner här. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av böcker och lära mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust för sådant, du med?" - "Nej, då tror jag allt, att jag hellre far omkring med vildgässen," hade pojken svarat. - "Skulle du inte ha lust att bli sådan, som kan bota sjukdomar?" hade korpen frågat. - "Jo, det kunde ju så vara." - "Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som vet allt, som har hänt i världen, som talar alla språk och kan säga vad sol, måne och stjärnor går i för banor över himlen?" hade korpen sagt. - "Jo, det kunde ju också vara roligt." - "Skulle du inte vilja lära sig skilja mellan ont och gott, rätt och orätt?" - "Det voro nog väl behövligt," hade pojken sagt, "det har jag märkt många gånger." - "Och skulle du inte vilja lära till präst och predika i kyrkan därhemma?" - "Far och mor skulle allt bli fasligt glada, om jag komme så långt," hade pojken svarat.

På detta sättet hade korpen fått pojken att förstå, att de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott då ännu önskat att få vara en ibland dem,

Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.

Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.

När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talar stol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.

Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.

Pojken hade suttit och sett ner på studenterna, som stodo i halvcirkel nedanför talarstolen, och han började förstå, att det härligaste av allt var att höra till deras krets. Det var en hög heder och lycka. Var och en blev något mer, än han skulle ha varit, om han hade stått ensam, därför att han tillhörde en sådan skara.

Efter talet hade sången åter ljudit, och efter sången hade det kommit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller förstått, att ord kunde sättas samman, så att de finge makt att röra och uppmuntra och glädja så som dessa.

Nils Holgersson hade mest sett på studenterna, men han märkte nog, att de inte voro ensamma i trädgården. Det fanns unga flickor där i ljusa dräkter och fina vårhattar och mycket annat folk också. Men det var med dem som med honom själv, att de tycktes vara ditkomna bara för att se på studenterna.

Ibland hade det varit uppehåll mellan talen och sångerna, och då hade skarorna spritt sig över hela trädgården. Men snart nog hade en ny talare uppträtt, och genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på detta sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll.

När allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i ögonen, såsom när man vaknar ur sömn. Han hade varit borta i ett land, där han aldrig förr hade gästat. Från alla dessa, som voro glada åt livet och sågo segervisst på framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i glädjens land, han som de. Men när den sista sången hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget liv var, och det hade burit emot för honom att efter detta vända tillbaka till sina arma reskamrater.

Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han börjat kraxa i hans öron. "Nu, Tummetott, ska jag tala om för dig hur du ska bli människa. Du ska vänta, tills du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du passa på att säga så här till honom: - - - Och nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som voro så starka och farliga, att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, såvida man inte ville bruka dem på allvar. "Ja, mer än detta behövs det inte för att du ska bli människa," hade Bataki sagt till sist.

"Nej, det tror jag nog," sade pojken, "för någon, som skulle önska sig i mina kläder, lär jag aldrig träffa på.

"Det kunde väl inte vara så omöjligt heller," hade korpen sagt, och så hade han fört pojken inåt staden och satt ner honom på taket utanför en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fönstret stod på glänt, och pojken hade nu en god stund stått där och tänkt på hur lycklig den studenten måtte vara, som låg och sov därinne.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nilsholg/k35b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free