"Far och mor hade en liten gård i Östbjörka, men vi var många syskon, och hårda tider var det, så att när jag hade blivit sexton år, måste jag vandra hemifrån. Vi drog då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik. det var 1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stockholm. Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I skinnsäcken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjutsbonde jämte en omgång arbetskläder.
Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun. Vi brukade gå tre eller fyra mil om da'n, och till Stockholm kom vi på sju dar. Det var annat, det, än att få sätta sig på tåget, som kullorna nu gör, och bara åka dit så orimligt bekvämt på en åtta, nie timmar.
När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: 'Se nu kommer Dalregementet!' Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände allt, att flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.
Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette 'Vita hästen' och låg vid Stora Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette 'Stora kronan'. Nu var det bråttom, ska jag säga, att söka förtjäna något, för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifrån. En av de andra kullorna sa', att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Hornstull, och fråga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning och maten skulle jag hålla mig själv. Bara litet hade jag råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt.
Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem igen med två riksdalers behållning.
Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rönnäs, ett par dar. Där minns jag att folket kokade välling av sammanmalet havremjöl med sådor och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar.
Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, för annars hade de inte fått något att leva av därhemma. Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns. Då gick jag utåt landsbygden och bad dem så vackert i bondgårdarna, att de skulle ge mig något att syssla med. Kära söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till en gård, där jag fick stanna och karda för åtta skilling om da'n! Men se, längre fram på våren fick jag arbeta i trädgårdarna i sta'n, och där stannade jag till i juli. Men då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rättvik. Jag var ju bara sjutton år, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina syskon hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop. För när någon gav mig kaffe med två bitar socker till, så gömde jag alltid den ena.
Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det ena nödåret följde det andra på den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år - det var 1847 - till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi göra i alla fall. Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade jag tretti riksdaler i besparing.
Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag till Stallmästargården utanför Stockholm. Under den sommaren blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste. Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning.
Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min bästa tid. Vi hade vallhornen med i båten, och ibland tog passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för dem. När så rodden var slut om hösten, gick jag oppåt Uppland på tröskning i bondgårdarna. Framemot jul brukade jag komma hem med så där en hundra riksdaler. Och så hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen hämtade på vinterföret. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med våra slantar, så hade det inte funnits något att leva av. För säden från den egna jorden, den var för det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av på den tiden. Det var då att köpa säd hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, så fick man allt lov att hushålla. Jag minns, att vi flera gånger gav bort en ko för en tunna havre. Vi bakade havrebröd med finhackad halm i på den tiden. Det var inte lätt att svälja sådant där halmbröd, ska jag säga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, för att det skulle gå ner.
Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vänsfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, när jag drog hem om åren, att Stockholmsjäntorna skulle vända hans tankar från mig. De kallade honom 'vackra Myr'Jon' och 'den granna dalkarln', det visste jag. Men han bar ingen falskhet i sitt hjärta, och när han hade sparat nog, så blev det bröllop av.
Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn. Men det blev inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om säd. Det var stor skillnad mot förr i världen. Jag skötte själv de små jordbitarna, som jag hade ärvt, och jag hade en egen stuga. Så gick år efter år, och barnen växte opp. De är välbärgade, de av dem, som nu lever. Gud ske lov! De kan inte riktigt tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, när mor deras var ung."
Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp. Pojken begav sig åstad utåt isen för att söka reda på reskamraterna, men medan han sprang ensam i mörkret, ljöd för hans öron en vers, som han nyss hade hört sjungas från bryggan: "I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod än trohet och ära...Sedan var det något, som han inte kom ihåg, men slutet på visan mindes han: "De blandat med bark icke sällan sitt bröd, men mäktiga herrar dock funno sitt bröd hos fattiga männer i Dalom."
Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade hört om
Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varför de skulle
söka hjälp just hos dalkarlarna, men nu kunde han förstå det. För i
ett land, där det fanns sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid
elden, måtte ju karlarna vara rent omöjliga att få bukt på.
