Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de andra.
Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: "Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!" - "Vad vill ni mig?" frågade då förargåsen. - "Den vite blir efter. Den vite blir efter." - "Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!" ropade förargåsen och sträckte på som förut.
Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.
"Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!" ropade då de, som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. - "Vad vill ni nu igen?" frågade förargåsen och lät fasligt vresig. - "Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden." - "Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!" ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som förut.
Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.
"Akka, Akka!" ropade då de, som flögo sist. - "Kan ni inte låta mig flyga i fred?" frågade förargåsen och låt mer otålig än förut. - "Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta." - "Säg honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!" ropade förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut.
"Jaså, står det till på det viset", tänkte gåskarlen. Han begrep men ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.
Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.
Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: "Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ändå opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?"
Men husmanspojken var den värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han beslöt att hålla ut. "Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första märgelgrav, som vi far fram över," sade han och fick på samma gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra som någon av de andra.
Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de på stranden av Vomsjön.
"Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten," tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.
Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukade vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden.
På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.
Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.
Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle han ta mat ifrån? Den växer ingenting ätbart på mark eller träd i mars månad.
Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom från vilddjuren?
För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk ner från himlen, och fasa smög fram i skymningens spår och i skogen började det att tassa och prassla.
Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att hålla sig till.
Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.
"Kära Mårten gåskarl," sade pojken, "försök att få dig en klunk vatten! Det är inte två steg till sjön."
Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.
Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa honom och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han.
Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp näbben, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.
Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver.
Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken. "Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet," sade han.
Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord. Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också glad. Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka.
Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten.
Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått. "Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte", tänkte han.
Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: "Det är så. att vi har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel." - "Ja, jag har nog märkt det," sade pojken. - "Det skulle allt vara mycket hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att också en tamgås kan duga till något." - "Jaa," sade pojken och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville inte säga emot honom. - "Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam på en sådan resa," sade gåskarlen, "utan jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig."
Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart som möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han skulle svara. "Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag," sade han. Men det tycktes gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att pojken just nyss hade räddat livet på honom.
"Jag skulle väl allt hem till far och mor," sade pojken, - "Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten," sade gåskarlen. "Jag ska inte lämna dig, förrän jag ska sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma."
Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för föräldrarna än på en tid. Han var inte ohågad för förslaget, och han skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande bakom sig. Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnande de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem.
När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt väl till mods. Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och att han skulle kände mer släktskap med dem. De voro mycket mindre än han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med vattring i brunt. Och deras ögon blev han nästan rädd för. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter. De voro stora med slitna söndertrasade sulor. Det märktes, att vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på. e togo inga omvägar. De voro mycket prydliga och väl putsade annars, men på fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk.
Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: "Svara nu raskt för dig, men tala inte om vem du är!" så vore de framme.
När vildgässen hade stannat framför dem, nego de med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de. Så snart som det var nog hälsat, sade förargåsen: "Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena."
"Det är inte mycket att säga om mig," sade gåskarlen. "Jag är född i Skanör förra våren. I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan." - "Du tycks inte ha någon ätt att berömma dig av." sade förargåsen. "Vad är det då, som gör dig så stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?" - "Det kan ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något till," sade gåskarlen. - "Ja, det vore gott om du kunde visa oss det," sade förargåsen. "Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du är stark i att sträcksimma." - "Nej, det kan jag inte berömma mig av," sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. "Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav," fortfor han. - "Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa," sade gåsen. - "Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller," sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.
Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade: "Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?" - "Det är jag mycket belåten med," sade gåskarlen och var helt glad.
Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: "Men vem är det som du har med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett." - "Det är min kamrat," sade gåskarlen. "Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att få med på resan." - "Ja, det kan väl vara bra för en tamgås," svarade den vilda. "Vad kallar du honom?" - "Han har flera namn," sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn. "Jo, han heter Tummetott," sade han till sist. - "Är han av tomtesläkt?" sade förargåsen. - "Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er och sova?" sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista frågan. "Mina ögon faller igen av sig själva så här dags." Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte fått makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.
Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. "Vet nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen."
När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram. De hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för dig själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom. "Jag vill inte hålla hemligt vem jag är," sade han. "Jag heter Nils Holgersson och är son till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i förmiddags...
Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.
"Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden," sade Akka. "Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor ibland oss."
"Det är väl inte möjligt," sade gåskarlen medlande, "att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten."
Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan. "Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små," sade hon. "Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute."
Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. "Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats," sade han.
"Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt." - "Det blir då så, att jag får lämna er, jag med," sade gåskarlen. "Jag har lovat att inte överge honom." - "Det står dig fritt att flyga vart du vill," sade förargåsen.
Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.
Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. "Det blir allt värre och värre, gåskarl," sade han. "För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.
Men gåskarlen var vid gott mod, "Det har ingen fara," sade han. "Jag ber dig nu bara, att du i alla hast samlar ihop så mycket boss och gräs du kan bära."
När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben under vingen.
"Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig! sade gåskarlen.
Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. "Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra," sade han och tryckte till med vingen.
Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt
och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett
ögonblick.
