En eftermiddag slog Akka från Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjö. De voro ännu kvar på Kolmården, men de hade lämnat Östergötland och befunno sig nu i Jönåkers härad i Sörmland.
Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Gässen störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter något, som han kunde binda om foten.
Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något användbart, och han såg dig oroligt omkring, för han tyckte rakt inte om sig i skogen. "Tacka vet jag då slätten eller sjön," tänkte han. "Där kan man de det, som man går till mötes. Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, för där ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop."
Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det på foten, när han hörde ett prassel bakom sig. Han vände sig om och såg, att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla. "Det är ju bara en snok," tänkte han. "Den kan väl inte göra mig något."
Men in nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt i bröstet av ormen, att han föll omkull. Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men ormen följde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna.
Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den. "Hit måtte väl inte snoken kunna komma efter mig," tänkte han, men när han väl var upp och vände sig om, såg han, att ormen försökte följa efter honom.
Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund och så stor som ett manshuvud. Den låg alldeles lös på en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där. När ormen kom närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt. Den rullade ner rätt på ormen, drog honom med sig till marken och blev liggande över ormhuvudet.
"Den där skötte sin sak bra," tänkte pojken och drog djupt efter andan, när han så hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande stilla. "Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan."
Han hade knappt hunnit sansa sig, förrän han hörde ett susande uppifrån och såg en fågel slå sig ner på marken tätt bredvid ormen. Den var lik en kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av svarta, metallblänkande fjädrar. Pojken drog sig försiktigt undan i en rämna av stenen. Han hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.
Den svart fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vände på den med näbben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en gäll röst, att den skar i öronen: "Det är bestämt Hjälplös, snoken, som ligger här död." Han gick än en gång längs efter honom, och därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. "Det är omöjligt, att det kan finnas två så stora ormar här på skogen," sade han. "Det är säkert, att det är han."
Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade an sig. "Du ska inte vara någon dumbom, Bataki," sade han. "Du kan väl aldrig tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr. Inte skulle han våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv."
Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att skratta.
Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. "Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?" frågade pojken. Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med huvudet. "Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?" - "Jo, det är inte så utan," sade pojken.
"Det var fasligt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske säga mig vem, som har slagit ihjäl den här snoken." - "Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjäl honom," sade pojken och berättade hur allt hade gått till. - "Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du," sade korpen. "Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra sig en återtjänst." - "Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är död!" sade pojken. - "Å," sade korpen, "det är en lång historia. Den har du inte tålamod att höra på."
Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela historien om Karr och Gråfäll och snoken Hjälplös. När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och såg framför sig. "Nu ska du ha tack," sade han. "Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har hört det här. Jag undrar om det finns något kvar av Fridskogen numera?" - "Det mesta är allt förstört," sade Bataki. "Träden ser ut, som om det skulle ha gått brand över dem. De måste fällas, och det dröjer många år, innan den här skogen blir vad den var." - "Den där ormen var värd sin död," sade pojken, "men jag undrar om det var möjligt, att han var så vis, att han kunde sända sjukdomen på larverna." - "Kanske han visste, att de brukar bli sjuka på det där sättet," sade Bataki. - "Ja, det kan ju hända, men jag får säga, att han var ett klokt djur i alla fall." Pojken tystnade. Korpen hörde inte på honom, utan satt med huvudet bortvänt och lyssnade. "Hör!" sade han. "Karr är i närheten. Nu ska han bli lycklig, när han får se, att Hjälplös är död." Pojken vände huvudet åt det håll, som ljudet kom ifrån. "Han är i samtal med vildgässen," sade han. - "Ja, han har nog släpat sig ner till stranden för att få höra nyheter om Gråfäll."
Både pojken och korpen hoppade ner från stenen och skyndade mot stranden. Här hade alla gässen gått upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var så bräcklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner död vilket ögonblick som helst.
"Där har du Karr," sade Bataki till pojken. "Låt honom nu först höra vad vildgässen har att berätta honom! Sedan ska vi säga honom, att snoken är död."
De hörde snart hur Akka talade till Karr. "Det var förra året, när vi gjorde vår vårresa," sade förargåsen. "Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon från Siljan i Dalarna och for över de stora gränsskogarna mellan Dalarna och Hälsingland. Vi såg ingenting under oss annat än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hög mellan träden, åarna var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis borta. Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som stod öde under vintern. Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där folk under vintern hade kört timmer. Nere vid åarna låg stora timmerhögar oppvräkta.
Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen. De sköt framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga bössor. Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa dem krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte.
Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under oss. När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på villebrådet. Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden. Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar. Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.
Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. Då rörde de tre stenblocken på sig. Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor. Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. Det var den största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett. Men när han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, som hade väckt honom, lade han sig ner igen.
'Nej, gamlefar, lägg er inte att sova!" sade jag då till honom. "Fly, så fort ni kan! Det är jägare ute i skogen, och de styr rätt emot det här älgståndet.'
'Ni ska ha tack, gåsmor,' sade älgen, och det såg ut, som om han höll på att somna, medan han talade, 'men ni vet väl, att vi älgar är fridlysta så här års. De där jägarna har väl gått ut för att jaga räv.'
'Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger här, gamlefar. Nu kommer de hit för att fälla er. de har gått ut utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att de inte vågar lossa skott i skogen den här tiden.'
Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev oroliga. 'Det är kanske som gässen säger,' sade de och började resa på sig. - 'Ligg ni bara stilla!' sade tjuren. 'Det kommer inga jägare hit till snåren. Det kan ni vara vissa om.'
Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss höjde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram över samma ställe för att få se hur det skulle gå för älgarna.
Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret. Han vädrade omkring sig och gick därpå rätt mot jägarna. Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de knäcktes med hårda smällar. En stor, kal myr låg i hans väg. Dit gick han och ställde sig, mittpå öppna myren, där ingenting skylde honom.
Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet. Då kastade han om och flydde åt ett annat håll än det, som han hade kommit från. Jägarna släppte hundarna lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i så stark fart, som det var dem möjligt.
Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring honom. Både hundar och jägare blev långt efter. Då stannade han liksom för att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på nytt. Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta.
Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor. De kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han.
Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte ner fötterna varsammare i snön. Och när han drog opp dem igen, syntes blod i spåren.
Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. De räknade på hjälp av snön. Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till botten av drivan. Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben. Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, var gång han satte ner foten.
Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande. Han flåsade häftigt. Det var inte nog med att han led av svåra plågor. Han blev trött också av att vada genom den djupa snön.
Äntligen förlorade han tålamodet. Han stannade för att låta hundarna och jägarna komma honom inpå livet och kämpa en strid med dem. Medan han stod där och väntade, kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, som svävade ovanför honom, ropade han: 'Stanna nu här, vildgäss, tills allt är slut! Och nästa gång ni far över Kolmården, sök då opp Karr, hunden, och säg honom om hans vän Gråfäll har fått en god död!' "
När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla hunden och gick två steg närmare henne. "Gråfäll har fört ett gott liv," sade han. "Han känner mig. Han vet, att jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att höra, att han fått en god död. Berätta nu hur...
Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck och stolt hållning, men sjönk ner igen.
"Karr, Karr!" ropade en människoröst inifrån skogen.
den gamla hunden reste sig häftigt. "Det är husbonden, som ropar
mig," sade han, "och jag vill inte dröja att följa honom. Jag såg
nyss, att han laddade bössan, och vi två ska nu gå tillsammans inåt
skogen för sista gången. Du ska ha tack, vildgås. Jag vet nu allt,
vad jag behöver veta för att gå nöjd mot döden."
