- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XIX. Den stora fågelsjön. Sjösänkningen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Geography, Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIX. Den stora fågelsjön

Sjösänkningen
Onsdag 20 april

Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten funno tiden lång, när de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade låtit höra var gång hon kom in i stugan. Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han var bara tre år och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sådan lekkamrat som Jarro. När han fick höra, att Jarro hade återvänt till Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka.

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg, och han var viss om att anden förstod honom. Han bad mor, att hon skulle föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille övergav inte sin plan fördenskull.

Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården. Han lekte ensam som vanligt, men Cesar låg på trappan, och när mor släppte ut gossen, hade hon sagt: "Se efter Per Ola, Cesar!"

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också åtlytt befallningen, och gossen hade blivit så väl övervakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bönderna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar om sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den. Änderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna få en ärlig jakt. Han var så upptagen av att tänka på denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka över Per Ola.

Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, förrän han insåg, att nu var rätta stunden kommen att gå ner till Tåkern och tala med Jarro. Han öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den smala stigen, som löpte fram över maderna. Så länge som man kunde se honom hemifrån, gick han långsamt, men sedan ökade han farten. Han var mycket rädd för att mor eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå. Han ville ju inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma tillbaka, men han kände på sig, att de där hemma inte skulle ha gillat företaget.

När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter Jarro. Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade sig. Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flögo förbi utan att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem var den rätta.

När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, att han säkert skulle finna honom lättare, om han begåve sig ut på sjön. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som låg lös och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen tänkte på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten över hela bottnen. Han orkade inte bruka årorna, men i stället satte han sig att vagga och gunga i ekan. Säkert hade ingen stor människa lyckats föra en eka över Tåkern på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan är framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma ut till sjöss. Per Ola drev snart omkring på Tåkern och ropade på Jarro.

När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den. Per Ola frågade inte det minsta efter detta. Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.

Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola. Han hörde, att någon ropade på honom med det namn, som han hade haft bland människorna, och han förstod, att gossen hade gett sig ut på Tåkern för att söka honom. Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna verkligen älskade honom och lät honom smeka sig. De voro båda två mycket lyckliga att återse varandra.

Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka. Jarro sökte tala om för Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, måste söka att komma upp på land, men Per Ola förstod honom inte. Då dröjde inte Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp.

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre än Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock. Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lång, smal stör, som låg på bottnen av ekan, och försöka att staka denna fram mot en av de små vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt att driva fram ekan. Med ett par tag vore de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle gå i land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten och sjönk till bottnen.

När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda på honom. Han skulle ha börjat gråta, om han inte strax hade fått annat att tänka på. Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar och slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berättade för honom var de hette, och vad de sade. Och detta var så roligt, att Per Ola glömde allting annat.

Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen var försvunnen, och hade börjat söka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sågo efter i källaren. Sedan gingo de ut på vägar och stigar, vandrade till granngården för att höra om han hade förirrat sig dit och spanade efter honom också nere vid Tåkern. Men hur de än sökte, kunde de inte finna honom.

Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår. I stället låg han stilla, som om hela saken inte hade angått honom.

Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas spår nere vid båtstaden. Och så kom man att tänka på att den gamla gistna ekan inte längre låg kvar vid stranden. Då började man förstå hur alltsammans hade gått till.

Husbonden och hans drängar sköto genast ut båtarna och foro för att söka efter gossen. De rodde omkring på Tåkern ända till sena kvällen utan att se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, än att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på sjöbottnen.

På kvällen drev Per Olas mor omkring på stranden. Alla andra voro övertygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte förmå sig att tro detta, utan hon sökte honom alltjämt. Hon sökte inne mellan vass och säv, gick och gick på den sanka stranden utan att tänka på hur djupt hon sjönk med foten och hur våt hon hade blivit. Hon var outsägligt förtvivlad. Hjärtat värkte i hennes bröst. Hon grät inte, men vred sina händer och ropade på sitt barn med hög, klagande röst.

Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de. "De måtte visst ha en sorg, eftersom de jämrar sig så," tänkte hon. Men så kom hon ihåg sig. De var ju bara fåglar, som hon hörde klaga. De hade väl inga bekymmer.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången. Men hon hörde all de oräkneliga fågelskarorna, som funnos omkring Tåkern, ge upp skrik på skrik. Flera av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande förbi på snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jämmer.

Men den ångest som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta. Hon tyckte, att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som människor annars göra. Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur fåglarna hade det. De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som hon. Det var nog inte så stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.

Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid Tåkern. "Det blir nog bekymmersamt för dem," tänkte hon. "Var ska de sedan föda opp sina ungar?"

Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många tusental av djur.

Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslut om sjösänkningen skulle fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just i dag, innan det var för sent att avstyra den grymma handlingen?

Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda. Och hon märkte snart, att han var av samma mening som hon,

De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen komme till stånd, skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nära nog fördubblad. Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon annan av strandägarna. de övriga hade varit ängsliga för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas bättre nu än förra gången. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade förmått dem att gå med på företaget. Han hade använt all sin övertalningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt större gård, än hans far hade lämnat honom.

Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrläggning. Hustrun behövde inte säga många ord till honom, förrän han svarade: "Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska rubba på hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tänker, att vi besluter, att allt får vara, som det är."

Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. När han tyckte sig vara säker på sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och förde henne mot dörren. "Men Cesar då!" sade hon och ville göra sig lös. "Vet du var Per Ola är?" utbrast hon därpå. Cesar skällde glatt och kastade sig mot dörren. Hop öppnade den, och Cesar rusade åstad ner mot Tåkern. Matmodern var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter. Och inte förr hade de kommit ner till stranden, än de hörde barngråt ute från sjön.

Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig och mörkrädd. Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och hämtade honom.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nilsholg/k19c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free