Nästa morgon, när pojken vaknade låg han på en säng. När han såg, att han befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig, tyckte han, att han var hemma. "Jag undrar om mor snart kommer med kaffe," mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom han ihåg, att han befann sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle med vitfjädern hade burit honom dit kvällen förut.
Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han väntade på Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta honom.
Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestod av bara ett par rader stockar, sedan tog taket vid. Något innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes vara gjord för sådana som han än för riktiga människor, men ändå voro spisen och spismuren så stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett större. Ingångsdörren fanns på ena gavelväggen vid sidan av spisen och var så smal, att den snarast liknade en lucka. På den andra gavelväggen såg han ett lågt och brett fönster med många små rutor. Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan. Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och det brokiga väggskåpet.
Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde stugan, och varför den stod övergiven. Det såg nog ut, som om folket, som hade bott där, hade ämnat komma tillbaka. Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen, och det låg litet ved i spisvrån. Ungsrakan och grisslan reste sig i ett hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret lågo blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt tändstickor.
Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, och på väggen sutto ännu långa remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmålade. Samma hästar och samma ryttare voro avbildade mångfaldiga gånger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin färd till och med uppåt takbjälkarna.
Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en fart. Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett. De sågo nog möglade och gamla ut, men det var ändå bröd. Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. han åt och stoppade sin påse full. Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall.
Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. "Jag kan väl få ta det, som jag behöver, när ingen annan bryr sig om det." tänkte han. Men det mesta, som fanns, var för stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor.
Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.
"Se här är jag nu!" sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet. "Jag har inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny hövding efter Vind-Ile." - "Vem har ni då valt?" sade pojken. - "Jo, vi har valt en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har valt Garm Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle, "svarade han och sträckte på sig, så att han så helt majestätisk ut. - "Det var ett gott val," sade pojken och lyckönskade honom. - "Ja, du må väl önska mig lycka," sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade haft med Vind-Ile och Kåra.
Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han tyckte sig känna igen. "Är det här, som han finns?" frågade Smirre räv. - "Ja, härinne är han gömd," svarade en kråkröst. - "Ta dig i akt, Tummetott!" ropade Garm. "Vind-Kåra står här utanför med den där räven, som vill äta opp dig." Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng mot fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika, och Smirre stod i nästa ögonblick på fönsterbordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet och såg sig om efter pojken.
Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng. Och så liten och låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen. Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv. Då elden kom över räven, greps denne av en vansinnig förskräckelse. Han tänkte inte mer på pojken, utan flydde besinningslöst ur stugan.
Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i en ännu större. Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sängomhänget. Han sprang ner och försökte kväva den, men den blossade redan alltför häftigt. Stugan fylldes hastigt med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför fönstret, började förstå hur det stod till därinne. "Nå, Tummetott," ropade han, "vilket väljer du nu, att låta steka dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka bäst om att få äta dig, men på vad sätt än döden drabbar dig, är det mig kärt.
Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få rätt, för elden tog till förfärande hastigt. Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp rök, och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta vreds omkring. Det måtte vara människor, som kommo, och i sådan nöd, som han nu befann sig, blev han inte rädd, utan bara glad. Han stod redan på tröskeln, när dörren äntligen gick upp. Han såg ett par barn framför sig, men vad min de höllo, när de sågo stugan i full låga, det gav han sig inte tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i det fria.
Han tordes inte springa långt. Han visste nog, att Smirre räv lurade på honom, och han förstod, att han måste hålla sig i barnens närhet. Han vände sig om för att se vad de voro för slags folk, men han hade inte betraktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och ropade: "Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!"
För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles var han befann sig. Kråkor och brinnande stuga och talande djur försvunno ur hans minne. Han gick på en stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med sina gäss. Och så snart han fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården och ropade: "Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!"
Men när de båda barnen sågo en så liten parvel komma emot dem med utsträckt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklänges och sågo dödligt förskräckta ut.
När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var. Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över att han inte mer var människa överväldigade honom. Han vände sin om och flydde. Han visste inte själv vart.
Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För
där i ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den
vita gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma
springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde
honom. Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med
honom.
